Fursten i Caracas
Efter fjorton år vid makten, sjuk i cancer och med ett växande missnöje över polariseringen och politiseringen av samhället bad Hugo Chávez den 7 oktober väljarna om ytterligare sex år på presidentposten i Venezuela. Han mötte en ung populär kandidat från en opposition som efter många år av arrogans och taktiska självmål lyckats samla sig kring en demokratisk agenda med en politik riktad mot framtiden snarare än revanschistiska återställare av den gamla ordningen. Opinionsmätare och analytiker talade förväntansfullt om en dramatisk valnatt som skulle sluta med målfotoanalys i gryningen.
Men redan innan alla vallokaler stängt punkterades spänningen av en otvetydig tendens och Chávez vann en klar seger med tio procents marginal.
När jag såg Hugo Chávez vinna presidentvalet första gången 1998 var analysen relativt enkel. Ett rikt oljeland som alltför länge styrts av en korrupt elit som hade lyckats med konststycket att kombinera ständigt ökade oljeintäkter med en ständigt ökande fattigdom. En elit som politiskt och socialt exkluderade den växande un derklassen.
En perfekt krattad manege för en populistisk politiker.
hugo chávez klev in på scenen och lovade att via en fredlig revolution skapa ett land av jämlikhet, social rättvisa och verklig demokrati där landets fattiga, som ignorerats av de traditionella partierna, skulle ges plats i samhällsbygget och bli politikens prioriterade målgrupp. Han kanaliserade folks frustration och förakt för det gamla och lovade en ny gryning.
När jag inför valet i år reste runt i landet var analysen inte längre lika enkel. Överklassen har alltid hatat Chávez (de lutar sig fram och viskar att han är mentalt sjuk). Medelklassen, som har röstat rött när de fått det materiellt bättre, ville se något nytt. Och bland Chávez kärnanhängare var missnöjet stort över sakernas tillstånd: kriminaliteten, inflationen, politiseringen, polariseringen och raden av ouppfyllda löften. Lokala makthavare från det styrande socialistpartiet dömdes ut som korrupta klåpare, opportunister och tjuvar. Men den massiva kritiken drabbade inte den ansvariga presidenten.
Naturligtvis finns det siffror och rätlinjig statistik som förklarar varför Chávez fick 54 procent av rösterna i valet. Under hans styre har analfabetismen utrotats, fattigdomen har sjunkit från 60 till 30 procent, arbetslösheten har också halverats och BNP per capita har stigit från 4 000 till drygt 11 000 dollar. Barnadödligheten har minskat och Venezuela har pressat ned GINI-koefficienten till en av de lägsta på kontinenten.
sociala program har gett sjukvård och utbildning till folk i kåkstäderna, stipendier och nya hus åt den lägre medelklassen och enorma rikedomar åt en ny lojal företagarklass. Venezuela sitter på världens största kända oljereserver och sedan Chávez kom till makten har oljepriset gått från knappt 10 dollar/fatet till över 100. Resurserna finns och används.
Givetvis finns det, trots de goda siffrorna, alltfler indikatorer som pekar på det långsiktigt ohållbara i politiken. Den konstant höga inflationen, valutarestriktionerna, priskontrollerna, importberoendet och andra tecken på obalanser i ekonomin förebådar sämre tider. Det paternalistiska draget med en rik stat som delar ut allmosor till de behövande har förstärkts av de olika sociala programmen som alla s tyrs direkt av presidenten. Och den förenklade och polariserade samtalstonen har försvagat tilltron till demokratiska lösningar på landets grundläggande problem.
hoppet som föddes med Chávez är intakt och kittet som håller samman drömmen är en stark känsla av identifikation och gemenskap mellan stora grupper i samhället och Chávez personligen. Hans faiblesse för att tala direkt till folket i timslånga tv-tal är inte bara ett uttryck för narcissism utan också en väl vald strategi: han vill prata utan att passera genom filter som medier eller partier.
Det direkta tilltalet sker inte bara genom innehållet i Chávez tal utan också via stilen. Han är burdus, talar ett folkligt språk och odlar uppdelningen mellan en bred exkluderad majoritet och en liten rik överklass som alltid styrt landet utifrån sina egna intressen. Allt för att skapa en möjlighet för folk att identifiera sig med honom med syftet att uppnå sin egen transcendentala slogan: ”Det är inte längre jag som är Hugo Chávez, folket är Chávez.”
i det katolska Latinamerika finns en lång tradition av kanonisering av politiska ledare. Utöver och bortom sin politiska handling och konkreta resultat blir ledarna symboler för en vilja och en längtan efter en annan verklighet. De blir frälsare och helgon i den utopiska ideologins kyrka.
I Venezuela är Simón Bolívar, som ledde befrielsen från Spanien, kultens ledare och att förneka det gudomliga i hans uppenbarelse betraktas som anti-patriotisk ateism. Militären, som anser sig vara direkta arvtagare och bärare av arvet från Bolívars befrielsearmé, fostrar sina styrkor i tron att försvarsmakten är garanten för Fosterlandet både gentemot externa fiender och interna odugliga politiker.
När den 16-årige Hugo Chávez gick med i armén anslöt sig han sig snabbt till dyrkan av Bolívar och under sin politiska resa vänsterut förstod han tidigt att revolutionen i Venezuela inte gick att sälja in med skäggiga gubbar från Tyskland och det 21:a århundradets socialism kallas därför inte marxistisk utan Bolívariansk.
i grunden är detta sekels Bolívarianska socialism inte särskilt annorlunda än sina mer traditionella föregångare. Folkets intressen kanaliseras via Partiet som sakta suger upp och tar över Staten och dess institutioner som alla ställs i revolutionens tjänst. Staten tar över vitala delar av ekonomin för att styra produktionen mot ”behov istället för spekulation” och de fackliga organisationernas uppdrag blir att bidra till att nå de nationella produktionsmålen snarare än att se till de anställdas intressen.
Den venezolanska versionen har uppgraderats rent grafiskt och lyckats rensa ut vänsterretorikens mest slitna klichéer. Musiken i Chávez kampanj är den blandning av salsa och rap som hörs på gatorna medan oppositionen fortfarande gör mainstream musik. Den grafiska designen är snygg, modern och väl anpassad till projektet att modernisera konceptet socialism. Chávez lyckas kombinera twitter med traditionell flygbladspropaganda. De bästa valstrategerna har kallats in och det parti som skapats kring Chávez, ”Venezuela samlade socialistparti – PSUV”, är en formidabel valmaskin med absolut koll på vartenda valdistrikt ned till varje kvarter.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Chávez dröm är densamme som tidigare utopiska varianter: att skapa en ny människa som lever i harmoni och fred under den välvillige Ledarens spelregler. Den brukar stupa på bristande ekonomiska resurser och oförmågan att producera det som Folket efterfrågar. Chávez projekt är att använda de enorma oljeintäkterna för att bryta sig ur denna realiteternas tvångströja.
men oljeflödet räcker inte. Chávez vill vara en heroisk revolutionär, inte en revisor som investerar intäkter på ett rationellt vis. Revolutioner bärs fram av emotion, passion och hängivenhet: Fosterlandet eller döden!
Så kanske är det just så: analysen av Chávez måste gå bortom resultat, dagliga praktikaliteter och konventionell logik. Den måste svara på frågan varför folk inte kopplar de problem som uppstått och växt under hans tid vid makten till honom själv. Chávez står över allt det där. Allt är andras fel: det gamla systemet och överklassens sabotage eller opportunistiska medhjälpare utan den rätta tron eller, om inget annat fungerar, Imperiet i norr.
Så när jag i olika miljöer sitter och pratar med intelligenta och resonabla människor om skörheten och orimligheten i att vara så beroende av en enda person och de upprepar: ”Chávez får inte dö. Folk har bett Gud att förbjuda honom att dö”, så är det inte en retorisk figur eller symbolik. Det är så det är.
Chávez osmos med folket är nu fullbordad, han är folkets fånge och ett redskap för den gudomliga rättvisan.