Under mina år inom psykiatrin har jag träffat ytterst få patienter som uppfyller kung Edvards strikta kriterier. Desto vanligare, men minst lika skräckinjagande för en psykiater, är patienter som befinner sig vid den andra änden av den kognitiva kurvan – de som är smartare än läkaren själv. Sådana möten präglas ofta av frustration på bägge sidor, i synnerhet om patienten är manisk. Hon breder då ivrigt ut sig om sina intellektuella stordåd, medan doktorn i sitt stilla sinne undrar: Om du är så himla smart, vad gör du då inlåst på psyket?

Dylika tankegångar härrör inte enbart ur avund eller irritation, utan även ur ren nyfikenhet. Hur kan dessa superhjärnor låta sig kapas så fullständigt av manier eller psykotiska vanföreställningar? Borde de inte vara kraftfulla nog för att värja sig mot sådana hot?

För den som önskar fördjupa sig i dessa frågor kan jag varmt rekommendera essäsamlingen The Collected Schizophrenias av den amerikanska författaren Esmé Weijun Wang. Wang är inte bara en talangfull skribent, utan också, som hon själv uttrycker det, galen. Redan i tonåren blev Wang tvångsintagen på mentalsjukhus, och erhöll där diagnosen bipolärt syndrom. Denna börda till trots lyckades författaren bli antagen till Yale University, varifrån hon dock senare blev utsparkad till följd av sina psykiska problem. Hon lyckades så småningom ta sig in på Stanford University i Kalifornien, men insjuknade där på nytt – den här gången med hallucinationer och vanföreställningar. Wangs diagnos uppgraderades nu från bipolärt till schizoaffektivt syndrom, vilket antyder en kombination av psykotiska och affektiva symtom. Författaren motsätter sig inte sin diagnos, men är smart nog att inse att det blott rör sig om ett par snofsiga ord för att beteckna underliga beteenden och upplevelser.

Schizoaffektivtsyndrom må låta precist och vetenskapligt, men är ett synnerligen diffust begrepp, och i den kliniska vardagen ofta synonymt med ”vet inte så noga”. Wangs anamnes komplicerades ytterligare när hon i ett senare skede utvecklade ett posttraumatiskt stresssyndrom, kopplat till sexuella övergrepp i tonåren. Denna diagnostiska mångfald må låta en smula rörig, men är på intet sätt ovanlig inom psykiatrin. Snarare än att hjälpa oss läkare att differentiera mellan diskreta tillstånd, har sentida forskning förstärkt bilden av psykisk sjukdom som ett slags oformlig, patologisk smet, utan klara gränser mellan olika slags lidande. Som bokens titel antyder verkar det också alltmer troligt att diagnoser som schizofreni i själva verket motsvarar flera olika sjukdomar, vilkas symtom råkar sammanfalla med varandra. Som med snöflingor är ingen psykpatient den andra lik.

The Collected Schizophrenias består av ett dussintal essäer författade av Esmé Wang under en tioårsperiod. Bokens teman är många, men fokus ligger på Wangs dubbelroll som litterär intellektuell och svårt psykiskt sjuk. För att klargöra hur litterär och intellektuell hon verkligen är, förser Wang sina läsare med en detaljerad förteckning över sina olika talanger och prestationer. Visste ni till exempel om att hon var den första eleven i sin mellanstadieklass som slutförde varenda mattebok? Att hon redan som sextonåring utnämndes till California Arts Scholar, vad nu det är för något? Att hon gick ut gymnasiet med toppbetyg och att hennes debutroman The Border of Paradise rosades av kritikerna? Grandiost skryt av detta slag genomsyrar Wangs bok, och varvas inte sällan med lika långa haranger om författarens allmänna uselhet och fåfänga. Detta intensiva navelskåderi och självdramatiserande kan verka tröttsamt, men fyller en viktig funktion. The Collected Schizophrenias är inte bara en bok om psykopatologi – den är också skriven på psykopatologisk prosa.

Wangs bok skiljer sig därmed från andra verk inom samma genre, såsom Kay Redfield Jamisons An Unquiet Mind. När Jamison beskriver ett av sina maniska skov är det som att läsa en fullt frisk person berätta om en traumatisk upplevelse i det förflutna. Sjukdomen kommer och går, och den kan i efterhand utvärderas nyktert av författaren. Wang, däremot, ger aldrig intrycket av att vara riktigt stabil. Trots behandling med tunga psykofarmaka står hotet om nya psykoser ständigt för dörren. Författaren drar sig till exempel i flera år för att titta på The Hunger Games, av rädsla för att förväxla filmens intrig med verkligheten. Under en längre, psykotisk episod låter sig Wang övertygas om att hon redan är avliden, och säljer följaktligen alla sina kläder på loppmarknad.

I första kapitlet av The Collected Schizophrenias sammanfattar Esmé Weijun Wang – som själv har arbetat vid Stanfords neurovetenskapliga laboratorium – aktuella rön inom psykiatrisk forskning. Med stor skärpa och objektivitet begrundar hon de genetiska och sociala faktorer som kan tänkas ligga bakom hennes sjukdom. Några kapitel senare hävdar författaren istället att hennes symtom nog har orsakats av ”kronisk borrelia” – en omstridd diagnos som inte erkänns av vetenskapen. Mot bättre vetande underkastar hon sig nu plötsligt skumma, intravenösa örtbehandlingar, förskrivna av kvacksalvare. Wangs ständiga vacklande mellan rim, reson och oförstånd är ofta omtumlande för läsaren, men mer illustrativt för hennes handikapp än någon lärobok.

Det kanske mest slående med The Collected Schizophrenias är hur mycket dess svårt sjuka författare ängslas över sin sociala status. Dessa kval ställs på sin spets när Wang blir tvångsintagen på ett litet landsortssjukhus i djupaste Södern. Författaren bedyrar för läkarna att hon minsann har läst psykologi vid både Yale och Stanford, men ingen verkar bry sig. Då spöar hon sina medpatienter grundligt i en frågesport, som för att klargöra sin intellektuella särart för personalen. I ett annat kapitel beskriver Wang sitt ideella arbete som föreläsare och representant för patienter med psykossjukdom.

”Det verkar alltmer troligt att diagnoser som schizofreni i själva verket motsvarar flera olika sjukdomar. Som med snöflingor är ingen psykpatient den andra lik.”

Sådan verksamhet syftar vanligen till att bekämpa fördomar och sudda ut barriärer mellan sjuka och friska personer. I Wangs fall kan man dock ana ett annat motiv: att tydliggöra barriärer mellan hög- och lågfungerande patienter. Wangs åhörare kan knappt tro att den ypperligt välklädda och vältaliga kvinnan framför dem är psykiskt sjuk, och talaren gläds uppenbarligen åt att kunna särskilja sig från stereotypen: en skäggig lodis på en landsvägsrefug. Att här fördöma författarens snobbism vore lockande, om hennes rollspel inte vore förknippat med så mycket skam och lidande. Därtill kommer svårigheten – särskilt stor i Wangs fall – att avgöra var personen slutar och sjukdomen börjar.

I stort bekräftar The Collected Schizophrenias mina misstankar om att senare års kamp för ”social rättvisa” knappast har gjort livet enklare för amerikaner med svår psykisk sjukdom, oavsett deras intelligenskvot. De med lägre funktionsnivå förpassas alltmer till en modern servicesektor där de har svårt att klara sig. För att ens få servera kaffe på Starbucks förväntas en anställd numera behärska ett komplicerat socialt och ideologiskt regelverk som ständigt uppdateras via sociala medier och mångfaldsinitiativ. Politiskt korrekta miljöer är föga välkomnande för personer som har svårt att tolka andras avsikter eller ens se främlingar i ögonen.

Akademiskt begåvade patienter som Esmé Weijun Wang har det förstås lättare, men står inför sina egna utmaningar. Att författaren pressades av Yale University till ett studieuppehåll på livstid förvånar mig inte alls. Det har på senare år blivit kutym att amerikanska universitet hålls ansvariga för sina studenters personliga tragedier. Trots arméer av kuratorer, skyddsombud och terapeuter kan lärosätena alltid beskyllas för att ”inte ha gjort tillräckligt” för att förhindra någons självmord eller vansinnesdåd. Att låta en svårt sjuk person som Wang vistas på campus är således ett avsevärt juridiskt risktagande, något som förmögna institutioner som Yale helst undviker.

Som läsare kan vi hur som helst glädjas åt att Esmé Weijun Wang till slut har funnit sig en nisch inom litteraturen, kanske den enda bransch där hennes diagnos kan vändas till något positivt. I sin bok från 1994 hävdade psykologen Louis A Sass att individer med schizofrena tendenser hade en unik fallenhet för modernism och postmodernism – formexperiment som uttrycker inåtvändhet och alienation. Wangs prosa är en smula spretig och kaotisk, men vad gäller inåtvändhet och alienation är hon onekligen i en klass för sig. Vår latent psykotiska hjältinna är alltså en författare för vår tid. Vad detta egentligen säger om den västerländska civilisationens tillstånd kan vara värt att fundera över.