Men när efterträdaren Joe Biden suttit lika länge fanns det knappast några böcker om honom utöver hans egna, som känslofyllda Löften till en son om sorgen efter äldste sonen Beau som avled i cancer. Undantagna ett par biografier, i förs­ta hand Evan Osnos Joe Biden som utkom inför valet 2020. Detta kan tolkas på många sätt. Förläggare och läsare orkade inte med mer. Eller att Biden inte väckte samma hat som ett annat objekt, partikamraten Hillary Clinton. Eller att Biden faktiskt stått för det han lovade, tillbaka till ett tradigt vardagspolitiskt normalläge utan stoff till bästsäljare.

Ungefär lagom till att ett år återstår till nästa presidentval, 2024, svarar Franklin Foer för en genomgång av Bidens förs­ta två år som president i boken han kort och gott döpt till The Last Politician. Den 49-årige Foer kan sägas vara en tvättäkta Washington insider, till och med född i staden, med bland annat chefredaktörsjobbet på The New Republic (i två omgångar) och numera som skribent på The Atlantic.

I researchen ingick nära 300 intervjuer, dock inte med huvudpersonen. Åtskilliga har bjudit på sig själva med uttalanden som belyser deras egna insatser i positivt sken, å andra sidan ges samtidigt insikter i tunga beslutsfattares tänkande, däribland utrikesminister Antony Blinkens och försvarsstabschefen Mark Milleys.

En tråd i böcker om amerikanska presidenter är besvikelse. Drömmar, löften och ambitioner fastnar i tröskorna i kongressen och domstolarna. Till och med partikamrater sviker och trasslandet med senatorerna Joe Manchin och Kyrsten Sinema upptar mycket utrymme i Foers bok. Inte konstigt med tanke på att de bägge (den ene överväger att lämna det demokratiska partiet, den andra har gjort det) bromsade Bidens planer och höll i yxorna vid slakten av den grandiosa planen Build Back Better. Det var ju den som skulle garantera att porträtt av Biden hängdes intill målningar av alla demokraters idol Franklin D Roosevelt. En annan grupp som kan svika är väljarkåren, något som Biden fick uppleva när överraskande många landsmän vägrade att vaccinera sig mot covid.

Kapitlen om uttåget ur Afghanistan är tveklöst de allra intressantaste, i alla fall för en utländsk publik, med dagboksliknande genomgångar av händelseförloppet som slutade i tragedin på den internationella flygplatsen i Kabul. Foer poängterar flera gånger att tidtabellen faktiskt hade fastställts av Donald Trump, men också att Biden bestämt motsatte sig den fortsatta truppnärvaro som militären förordade. Försök från bland andra Hillary Clinton, som fått information om 125 afghanska kvinnor på talibanernas ”dödslista”, att få honom att ändra sig misslyckades. Desperata afghaner som klamrade sig fast vid ett snabbt accelererande flygplan och 13 dödade amerikanska soldater hör till historien som Biden får leva med, men han håller fast vid att det var rätt att träda tillbaka från ett hopplöst krig. ”Antingen är det medierna som blivit galna, eller så är det jag”, ska han ha sagt om det han uppfattade som hysteriska kommentarer och kunde senare konstatera att man till sist hade evakuerat 124 000 personer från landet.

Näst intressantast är skildringarna av förspelet om Ukraina. Inledningsvis gör Biden ouvertyrer till Vladimir Putin eftersom han tyckte att Barack Obama ”räckt lång näsa” mot den ryske presidenten som förtjänade att bli tagen på allvar, menade han. Han varnade samtidigt (”Jag vill vara uppriktig”) i det första samtalet, som inbegrep anklagelser om ryskt cyberintrång och rysk valpåverkan. En annan huvudperson, Volodomyr Zelenskyj, kom på besök till Washington. Han imponerade inte på Biden som de facto haft mer erfarenhet av ukrainsk politik än den 30 år yngre novisen. Zelenskyj var oartig och otacksam över det amerikanska biståndet, dessutom framförde han det fräcka och föga realistiska kravet om ett omedelbart inträde i Nato. It pissed Biden off” skriver Foer.

Dennes öde kom dock snart att sammanflätas med den ukrainske presidentens. Amerikanska underrättelseväsendet hade lagt ihop två och två, inhämtat material om rysk stridsplanering och förflyttning av materiel till den ukrainska gränsen. ”Ryssarna uppskattar att de kan inta Kiev på tre dygn”, sa Milley till en högnivågrupp i Ovala rummet. Redan då bestämde Biden att uppgifterna borde spridas och framhöll: ”Vi kan inte låta dem vinna”. Zelenskyj ville först inte tro på hotet men tvingades till det.

Foers prosa är ganska typisk för den här amerikanska detta-hände-igår-kategorin, ofta med journalister som författare. Tempus imperfekt, lite forcerat med snabba personteckningar, som till exempel denna om handelsminister Gina Raimondo ”energiskt pratsam, varm, men drog sig inte för skamlöshet om tillfället krävde det” och om mångårige rådgivaren Mike Donilon som ”slarvigt yttre, vildvuxna ögonbryn, inte ung längre”. Men stilen är onekligen en effektiv framställningsmetod, med korthuggna citat om hur Bidens beslutsprocess fungerar.

Boktiteln väcker frågor. Är Biden den siste politikern? Och, i så fall, lever han upp till det tänkta idealet om kohandel över partigränserna? Svaren torde variera, beroende på vem man frågar, men Joe Biden har drivit igenom fler omfattande reformer och stora projekt än andra presidenter. Bland dem: massvaccinering och stödpaket under pandemin, infrastrukturmiljarder, anslag till halvledarforskning och tillverkning, grön omställning, smärre vapenrestriktioner – och mobiliseringen av brett stöd för Ukraina mot den ryska aggressionen.

Bidens opinionssiffror hovrar på ungefär samma låga nivå som Donald Trumps gjorde. Han är bitter över det, precis som medarbetarna i den lilla lojala skara han omgett sig med i årtionden. Gamla slitna klyschan It’s the economy, stupid från Bill Clintons kampanj 1992 dammas av när Bidenomics blivit synonymt med galopperande inflation, trots förhållandevis starka siffror över tillväxt, arbetslöshet och industriproduktion.

Foer tar naturligtvis upp Bidens ålder som är så vanligt förekommande i både amerikanska och utländska medier (med elakare skrivningar i de senare). Ingen kan förneka att han har åldrats och att han har få möten tidiga morgnar eller sena kvällar. Men av Foers framställning och av insiderskildringar i medierna ges intrycket att det är han som fattar besluten, skarpt och vaket, och att erfarenheten har hjälpt honom i kriser som Ukrainakriget och Israel. Hans mesta favoritord är man, som i Come on, man, och det dyker upp i utbyten med såväl Zelenskyj som med en annan ledare, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Ett extra kärnfullt yttrande kom när Biden lät Netanyahu förstå att han måste ge sig i en av de senaste årens konflikter med Hamas i Gaza. ”Hey, man, we’re out of runway here”, ”Det är slut”, meddelade Biden och Bibi godtog vapenvila. Men det slutet var, som bekant, bara tillfälligt.

Fastän valåret 2024 ännu inte är här ter det sig särdeles deprimerande. Väljarna markerar i mätning efter mätning att de tycker att kandidaterna är för gamla och att de helst skulle vilja se andra namn på valsedlarna. Men i nuläget ter det sig som om det blir en ny match Biden-Trump, och det sägs vara ett skäl till att Biden vägrar att lyssna på propåer om att avgå. Han tror att han är den enda demokraten som kan besegra Trump, för att han gjort det förut och för att prognoserna om en katastrof i valen till kongressen 2022 slog fel. Istället blev Biden faktiskt en av få amerikanska presidenter i modern tid som inte förlorat parlamentariskt stöd i ett sådant mellanårsval. (Ungefär där slutar Foers bok.)

Trollkarlen Trump har lyckats skapa en image av sig som en skicklig och handlingskraftig president (glöm rådet om klor under pandemin, alla abrupta avskedanden, uppkasten om att ta till kärnvapen, de löjeväckande mötena med nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un). Men allt kan bero på om Trump likt en Houdini kan slingra sig ur de olika rättsliga knivsaxarna. Kamala Harris, då? Med tanke på vicepresidentens ställning kunde det funnits skäl att skärskåda henne närmare. Foer upprepar stabens klagomål på att hon har tilldelats omöjliga uppgifter, samtidigt konstaterar han att Biden inte har lyft upp henne på samma sätt som Barack Obama gjorde med honom och att hennes disciplinerade förhandsstudier inför uppdrag förlamade henne när det väl gällde.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Biden hade mer tur med kongressledarna, Chuck Schumer och Nancy Pelosi, som drog sina beskärda delar av lasset.

Nästa fråga: Kommer läsaren Scranton Joe, Amtrak Joe, Union Joe och alla andra alias denne medelklassens förkämpe har försetts med in på livet? Jadå, han är stingslig, brusar lätt upp, mycket medveten om att ha nått toppen, tron att just han är den mest erfarne i utrikespolitiken i och med mångårig bekantskap med potentater som Kinas Xi Jinping, tendensen till klavertramp som överskuggar framgångar med automatiska tillrättalägganden (som att nicka ja på frågan om Putin är en killer), en tro på att det goda kan vinna och en synlig medkänsla.

”Ingen hjälte men hedervärt mänsklig, som kommer att bli hågkommen som the old hack som levererade”, avslutar Foer förordet. Kanske, eller kanske inte, med tanke på splittringen, tonläget och sviktande tilltron till politiker och politiken. Och med ett fjärde år kvar som kan sätta Joe Biden på ännu svårare prov.

THE LAST POLITICIAN INSIDE JOE BIDEN’S WHITE HOUSE AND THE STRUGGLE FOR AMERICA’S FUTURE (FRANKLIN FOER)
Penguin Press 2023