Ge staden makten

Staden intar snabbt en alltmer central roll i ekonomi och politik. Bakom denna utveckling ligger en förhoppning om att den skall kunna ersätta de alltmer paralyserade nationella och internationella politiska processerna. Ett av de tydligaste exemplen är C40-gruppen, 40 så kallade megastäder som först sammankallades av Londons borgmästare Ken Livingstone år 2005. I gruppens förkortning ställs en tydlig hypotes upp: här finns 40 städer som tillsammans kan åstadkomma mer än de sju eller tjugo största länderna i världen, G7 eller G20.

Tanken bakom C40 skulle enkelt uttryckt kunna sägas vara denna: problem av den komplexitetsgrad som vi står inför i den digitaliserade och globaliserade världen kan bäst brytas ned till delproblem av stadsstorlek. Städerna är effektiva mekanismer för att lösa problem av den typ som vi ställs inför som modern mänsklighet, och därför behöver städerna knytas samman och ges mer makt.

Städer är logiska datamängder. De data som städer samlar in är geografiskt och socialt relaterade på ett sätt som gör att de är intressanta att analysera i ett sammanhang. Även om det är viktigt med nationell datainsamling, är det möjligt att hävda att stadens samlade datamängder har ett inre sammanhang som gör dem mer användbara för oss.

En av sociobiologins fäder, E O Wilson, menar att människan tillhör en mycket liten del av evolutionens träd som utvecklat en egenskap som han kallar eusocialitet. Exempel på detta är förmågan att bry sig om vår egen grupp och organisera oss på ett särskilt effektivt sätt. Andra eusociala arter återfinns bland vissa primater, men också myror, getingar och bin tillhör denna grupp. Wilson, själv myrforskare, skriver om hur eusocialiteten finner sina organisationsformer – myrstacken och bikupan är bara två – och det ligger nära tillhands att säga att staden är människans motsvarighet. Även om detta bara är en analogi förtjänar den dock att uppmärksammas ur just dataperspektivet. Myrstacken är den relevanta enheten för att förstå myrorna. Vi skulle, teoretiskt sätt, kunna tänka oss ”myrnationer” som omfattade ett visst geografiskt område eller kanske till och med en viss variation inom feromonspråket som myrorna använder för att kommunicera – men det är genast klart att det är mer intressant att förstå myrorna som en del av en stack. Kanske är det samma sak med människor – att det är mer intressant att förstå oss som en del av en stad.

Om staden hänger samman som datamängd är det naturligt att tänka sig att vi bygger mjukvara som hanterar stadens datamängder. Här kan vi se hur utvecklingen av staden skulle kunna påverkas av några av de kanske mest intressanta tekniktrenderna just nu. Utvecklingen av sensorer och nya sensordatamängder kommer förmodligen först att explodera i olika städer, och utvecklas för att lösa stadens problem. Städerna kommer att få sinnen. Städer utvecklar också alltfler datasystem, och en stor del av staden blir därmed mjukvara. Därmed blir det också möjligt att tänka sig att vi även utvecklar en särskild artificiell intelligens i staden.

När vi tänker på artificiell intelligens ställer vi sällan frågan ”Hur stor är den?”. Vi antar att den antingen är global (och förmodligen i full färd med att försöka utplåna oss) eller att den tar formen av en mer eller mindre vänlig robot (spelad av Robin Williams eller Haley Joel Osment) – men det finns ingen regel som säger att dessa är de enda två möjliga svaren på frågan. Det är fullt möjligt att tänka sig en framtid i vilken vi utvecklar AI i städer som sedan samarbetar på olika sätt – att städerna långsamt förvandlas till mjukvara som kan programmeras om, utvecklas och tränas med maskininlärning. Kanske är det mest rationellt om vi följer tanken bakom C40 till fullo: att medvetet arbeta på att reformera och utveckla städer så att de blir så bra som möjligt på att lösa inte bara sina egna problem, utan också delta i lösningen av globala, komplexa problem.

Det är den ljusa visionen – alltmer intelligenta städer som kopplas samman i globala nätverk för att lösa komplexa problem.

Vi kan också tänka oss en mer komplicerad framtid. Det är viktigt att påpeka att vi inte har någon riktigt bra definition på ordet ”stad” och att detta är ett grundläggande problem för oss när vi talar om stadens roll i framtiden. Med stad idag menar vi en familj av besläktade fenomen som hänger samman på olika sätt: urbanisering, transport, politik och ekonomi blandas i en ofta oklar mix. Det är möjligt att göra olika begreppsliga distinktioner. Ett exempel på en sådan distinktion är Lewis Mumfords appell i mars 1965 i den lilla tidskriften The Princeton Alumni Weekly där han manade städernas tillskyndare att försvara städerna mot den pågående urbaniseringen. Staden, menade han, med sina rötter i palatset och templet förtjänade att försvaras mot vad han såg som en alltmer själlös och destruktiv urbanisering – som han inte alls ansåg hörde samman med staden.

Mumfords distinktion mellan urbanisering och staden går alltmer ofta helt förlorad i diskussionen om stadens framtid. Allt fler sätter likhetstecken mellan urbaniseringen och staden, och tanken på att staden inte naturligt följer av urbaniseringen har nästan försvunnit. Mumfords artikel handlade intressant nog om att stoppa biltrafikens utbyggnad, och hans starka preferens var att staden skulle planeras, att den skulle utvecklas långsamt och styras i rätt riktning av sina innevånare. Här ser vi i det mindre perspektivet en gammal politisk strid utspelas mellan dem som anser att vi kan sätta vår lit till utvecklingen av spontan ordning och dem som menar att central planering krävs för att kunna åstadkomma resultat som blir till nytta för alla. Vad Mumford säger rymmer dock också en annan dimension: spänningen mellan stadens biologiska grund och teknikens allt snabbare utvecklingstakt. Tekniken möjliggör snabbt en bred expansion av urbaniseringen på olika sätt, och det är fullt möjligt att ställa frågan om staden hinner utvecklas i samma takt som tekniken möjliggör urbaniseringen.

Det är ett komplext problem. Idag finns flera fenomenalt snabbväxande städer som tycks kunna hantera tillväxttakter som på papperet ser vanskliga ut. Austin är ett ofta använt exempel i USA, med en befolkningstillväxt på 2,52 procent och en bruttostadsproduktstillväxt på 4,95 procent. Sedan finns det städer som kinesiska Beihai som förutspåtts en genomsnittlig tillväxt på runt 10 procent mellan 2006 och 2020 – en tillväxt som är svår att föreställa sig, men som inte verkar omöjlig i verkligheten.

Där urbaniseringen inte leder till stadens välstånd växer emellertid slummen fram och i vissa prognoser sägs att år 2050 kommer så många som två miljarder att leva i slum. I allt större utsträckning måste vi studera slummen som en del av urbaniseringen. Här finns olika åsikter. Den optimistiska teorin lyder att slummen endast är ett temporärt fenomen på vägen mot ekonomisk utveckling och välstånd. Men bilden är splittrad. När de tre MIT-ekonomerna Benjamin Marx, Thomas Stoker och Tavneet Suri år 2013 undersökte data om slum, ekonomisk tillväxt och urbanisering kunde de se både städer där slummen minskade och där den växte, utan att det fanns ett samband med den ekonomiska tillväxten. Slummen var inte bara ett nödvändigt genomgångsled i den ekonomiska utvecklingen. Den kunde lika gärna vara en slutstation. Inte minst hoten mot människors hälsa, den bristande hygienen och den snabba spridningen av sjukdomar skapar väsentliga risker. Fattigdomen på landet är inte bättre, men fattigdomen i slummen kan mycket väl permanentas om vi inte förstår den bättre och finner medel för att undanröja den snabbare – som genom infrastrukturinvesteringar i vad som ofta är ganska oattraktiva områden.

Populärt

Det kidnappade Europa

Som en märklig ironi ser Régis Debray det, att de tolv stjärnorna i EU-flaggan ursprungligen är en kristen symbol, hämtad från Johannes apokalyptiska uppenbarelser.

Det är värt – särskilt nu när städerna blivit trendiga – att ägna Mumfords distinktion en viss uppmärksamhet. Frågan om hur vi formar städer ur urbaniseringen är en brännande fråga som måste lösas under det kommande decenniet – hur vi inte bara skapar ”mänskliga bosättningar nära varandra” utan också utvecklar staden och ser till att allt fler omfattas av dess välstånd.

Mycket av diskussionen om vår framtid kommer att handla om detta. Vi har lämnat debatten om hur geografins och avståndets död skulle lösa upp städerna, och hur vi alla skulle kunna bo på landet. Vi har också i en nästan häpnadsväckande snabb takt lämnat frågan om nationernas betydelse. Idag är det svårt att hitta stadens fiender någonstans – men kanske betyder det bara att begreppet håller på att vattnas ur ordentligt. Vi närmar oss också raskt den punkt där det inte kommer att vara möjligt att skriva böcker om staden som framtid eller att beskriva urbaniseringen som en viktig trend för företagen – som tur är. Till sist, det betyder inte att sträva bakåt. Mumford föll i den fällan – han motsatte sig det tekniska framsteget och ville bevara staden som den var. Men staden måste förstås som problemlösningsmekanism, som biologi och som teknik.

Det kan mycket väl vara en av de intressantaste vetenskapliga och politiska uppgifter vi står inför.

Mer från Nicklas Lundblad

Läs vidare