Den amerikanske sociologen C. Wright Mills utgav 1959 en bok med titeln The Sociological Imagination. Här hävdade han att medborgarna i USA var i behov av en ny ”quality of mind”, en insikt som gjorde det möjligt för dem att förbinda sina personliga liv med de större samhällsförändringar som ägde rum i efterkrigstidens amerikanska samhälle. I Mills ögon var det sociologernas uppgift att vidga människors perspektiv, att få dem att se vad som verkligen hände i det som syntes hända. Samtidigt hävdade Mills att den etablerade sociologin svek. Den var fångad i en konventionell visdom, som inte kunde föreställa sig ett annat samhälle än det som existerade och som uteslöt att forna tiders dramatiska omvälvningar skulle kunna återkomma.

På samma vis förhåller det sig enligt min mening med dagens officiella svenska – och såvitt jag förstår också europeiska – säkerhetstänkande. Här saknas nästan helt det man skulle kunna kalla ”historical imagination”: en kunskap om att den fred och säkerhet som upprättades i Europa efter kommunismens fall inte var resultatet av förnuftets och rättvisans seger, utan rätt och slätt vilade på västs dåvarande militära, industriella och politiska övermakt; en förståelse för att internationell politik till sin grundläggande karaktär är maktkamp som syftar till dominans, antingen med fredliga eller våldsamma medel; en insikt om att inte bara det svärdet har skapat är bräckligt och övergående, utan att också det freden och demokratin har uppnått är osäkert och obeständigt. Kort sagt att en geopolitisk existenskamp mycket väl kan vänta runt hörnet också för dagens människor i Europa, precis som det på sin tid gjorde för mellankrigstidens fredsälskande generationer.

Egentligen är denna bristande föreställningsförmåga häpnadsväckande med tanke på de oförutsedda och dramatiska omvälvningar som har ägt rum sedan 1989. Vilken säkerhetsanalytiker förutspådde att muren skulle falla och Sovjetunionen upplösas? Vem förutsåg att Tyskland skulle återförenas? Och vem föreställde sig att Europa på 1990-talet åter skulle få uppleva ett nationalistiskt-religiöst krig och etniska rensning? Faktum är att alla togs på sängen av omvälvningarna 1989.

Mot bakgrund av dessa misslyckanden kunde man förvänta sig att säkerhetsetablissemanget hade insett hur kort det historiska minnet är och vidgat sina perspektiv; att det kommit till insikt om hur osäker och oförutsägbar den internationella ordningen är. Icke så. Tendensen har blivit den rakt motsatta. En närmast unison kör av experter vid europeiska säkerhetsinstitut, militära staber och utrikesdepartement har efter 1990-talets framgångsrika utvidgning av såväl EU som Nato försäkrat medborgarna om att européerna nu har uppnått det Immanuel Kant kallade den ”eviga freden”.

Krig mellan nationalstater, har det hävdats, tillhör en förfluten tid. Det ömsesidiga ekonomiska beroendet mellan världens stater har gjort krig alltför dyrt. De värnpliktiga massarméernas tid är, påstås det, förbi. Framtiden skulle i stället tillhöra små, nätverksbaserade insatsstyrkor. Nya institutionella säkerhetsarrangemang och partnerskap garanterar i dag fred och stabilitet i Europa. Följaktligen har också länderna inom EU, med Sverige som det mest extrema exemplet, rustat ned sina försvar, till synes ovetande om att alla större stater i omvärlden rustar upp.

Typiskt nog är det en amerikansk historiker och säkerhetsrealist – Robert Kagan – som punkterat detta önsketänkande. I två essäliknande böcker – Paradise and Power. America and Europe in The New World Order (2003) och The Return of History and The End of Dreams (2008) – har Kagan utvecklat en djupgående och avgörande kritik mot det liberalt-idealistiska synsätt som genomsyrar det europeiska säkerhetstänkandet. Kagan är född 1958, son till en Yale-professor i antik historia. Efter sin doktorsexamen kom han in i Reaganadministrationen och blev medarbetare till utrikesminister George P. Shultz. Han har därefter bland annat varit knuten till Carnegiestiftelsen som forskare och etablerat sig som säkerhetspolitisk skribent i en rad av USA:s ledande tidningar och tidskrifter. I dag är han en av John McCains utrikespolitiska rådgivare.

Huvudtesen i Paradise and Power är att USA och Europa efter det kalla krigets slut har glidit isär säkerhetsmässigt och utvecklat två helt olika ”strategic cultures”. Medan USA i allt väsentligt står fast vid den position det intog under det kalla kriget och ständigt är berett att använda militärt våld om nationens intressen uppfattas vara hotade, har européerna – enligt Kagan – intagit en ny ståndpunkt. EU betonar först och främst vikten av diplomati, förhandlingar och ömsesidig förståelse. Man avvisar användandet av militärt våld annat än som en absolut sista åtgärd och hävdar att all våldsutövning måste stå i överensstämmelse med folkrätten och sanktioneras av FN:s säkerhetsråd.

Efter 1989 har, menar Kagan, européerna i grund och botten förkastat föreställningen att internationella relationer handlar om realpolitik, intressesfärer och maktbalans. De projicerar i stället den europeiska unionens framgångsrika idé på den internationella ordningen och hävdar att den – precis som EU själv – måste vila på vedertagna rättsprinciper, och mänskliga rättigheter. Den implicita tanken är givetvis att om Europas nationer har kunnat överskrida krig och geopolitisk maktkamp, så kan alla nationer göra det. Det råder heller inget tvivel om att den fredliga avvecklingen av Sovjetimperiet under 1990-talet tycktes bekräfta den liberala idealismens idé om att världssamfundet oåterkalleligen var på väg mot en mer permanent fred och samverkan som byggde på folkrätt och kollektiva säkerhetsarrangemang. Denna föreställning stärktes av EU:s och Natos konfliktfria utvidgningen till Öst- och Centraleuropa. Ett brett skikt av politiker och experter i Europa kom att uppfatta EU:s mjuka diplomati och rättsreglerade samarbete som en förebild för den nya världsordningen.

En central tes i Kagans nya bok, The Return of History, är att fredsåren mellan 1991 och 2003 inte var inledningen till en ny och oföränderligt era, utan blott och bart en paus i den geopolitiska konkurrensen mellan stormakterna. Vad som inträffade under 1990-talet var en drastisk förskjutning av den globala maktbalansen; det kalla krigets bipolära ordning hade, som följd av Sovjets kollaps, ersatts av en unipolär amerikansk hegemoni. Det var i skydd av denna hegemoni som EU och Nato utan strid med Ryssland kunde inkorporera de tidigare sovjetsatelliterna.

Det som har hänt efter 2003 är, menar Kagan, att Ryssland utvecklats i en allt mer auktoritär och nationalistisk riktning, inte i en liberal och demokratisk som många hoppades på under 1990-talet. Mycket övertygande hävdar Kagan att världen nu är tillbaka i en klassisk rivalitet mellan stormakterna (”the return of history”), där den avgörande skiljelinjen går mellan auktoritärt styrda stater och liberala demokratier. Striden i dag står inte som under det kalla kriget om ideologiskt inflytande, utan om geostrategiska maktpositioner, om kontroll över resurser, om handelsvägar till havs och till land och om mat- och energiförsörjningen, samt sist men inte minst om att sätta sig i respekt bland både fiender och vänner. Världen i dag ser med andra ord ut precis som världen före 1914 och århundradena dessförinnan.

Kagans analys är pregnant och träffande. Den ger en historisk ram för att förstå återkomsten av maktkampen mellan de västliga demokratierna och den auktoritära och djupt frustrerade ryska staten. Georgienkriget som inträffade bara några månader efter att Kagan hade publicerat sin bok bekräftar i allt väsentligt hans analys. Framför allt visar kriget att Ryssland vill revidera den säkerhetsordning som västmakterna upprättade efter Sovjetimperiets sammanbrott. Ingen tror emellertid att ryssarna för närvarande har planer på territoriella erövringar – att de på klassiskt vis vill införliva någon eller några av de forna sovjetrepublikerna i ett nytt ryskt imperium. Målet är i stället att få ett avgörande inflytande över de nära republikernas politik, inte minst över deras relationer med västvärlden och deras energipolitik. Med ingreppet i Georgien har Moskva demonstrerat flera viktiga saker för de centralasiatiska och kaukasiska nationerna i synnerhet och européerna och amerikanerna i allmänhet.

För det första har ryssarna visat att man inte tvekar att använda militärt våld för att hävda sina intressen i det ”nära utlandet”. För det andra visar kriget att folkrätten och internationella avtal inte utgör något skydd för staterna i Rysslands närområde. Den tredje och kanske viktigaste lärdomen är att väst – EU och USA – varken var förmöget eller villigt att ge Georgien militärt stöd när landets överlevnad som suverän stat var hotad. För det fjärde lyckades det Ryssland att bryta sönder Georgien territoriellt utan att detta föranledde annat än diplomatiska reaktioner från omvärldens sida. Slutligen passade Moskva mitt under krisen på att rationalisera sitt handlande mot Georgien i en ny säkerhetspolitisk doktrin, en doktrin som bara rönt marginell uppmärksamhet i väst. Sista helgen i augusti gav den nye presidenten Medvedev en intervju i rysk tv där han fastslog följande fem punkter: 

– Moskva erkänner folkrätten som grundprincip för relationerna mellan nationer.
– Moskva avvisar idén om en unipolär värld och amerikansk hegemoni.
– Moskva önskar ingen konfrontation med staterna i sin nära omvärld.
– Ryssland har en odiskutabel plikt att skydda liv och värdighet för ryssar som lever i icke-ryska nationer. Samma plikt gäller också ryska affärsintressen i utlandet.
– Ryssland har ”privileged interest” i områden som Moskva har en särskild historisk
relation till.

Vad Kreml här fastlade var i realiteten en motsvarighet till USA:s Monroedoktrin från 1823. På samma vis som denna markerar att Washington inte accepterar att icke-amerikanska makter blandar sig i den amerikanska hemisfärens angelägenheter, hävdar Moskva att Ryssland har en historiskt betingad företrädesrätt rörande angelägenheterna i dess nära utland. Faktum är att denna doktrin slår undan benen på hela den säkerhetsordning som upprättats i Europa efter Sovjetunionens fall. Den betraktar Natos östexpansion, i synnerhet planerna på att göra Ukraina och Georgien till nya medlemmar, som ett direkt intrång i Rysslands intressesfär. Doktrinen understryker också att invasionen av Georgien inte var följden av en isolerad lokal konflikt med historiska rötter, utan resultatet av ett nytt ryskt förhållningssätt till västliga framstötar i Rysslands nära utland.

För väst handlar det emellertid inte om ”framstötar”. I stället hävdar man från Bryssel och Washington att Georgien och Ukraina har full rätt att som fria och suveräna stater avgöra vilken utrikespolitik de vill föra och vilka organisationer de vill ansluta sig till. De europeiska nationerna understryker ständigt att de inte önskar någon ”maktkamp” med Ryssland, däremot vill de utbreda den modell för fred, välstånd och stabilitet de – med all rätt – menar att EU och för den delen också det ”nya” Nato representerar.

Sett från den styrande ryska elitens synpunkt ter sig emellertid det västliga agerandet helt annorlunda. Det råder ingen tvekan om att Natos utvidgning till att omfatta hela det tidigare Moskvadominerade Östeuropa har försvagat Rysslands geostrategiska position. Det nyligen ingångna missilavtalet mellan Polen och USA, med tillhörande utstationering av amerikansk luftförsvarstrupp på polskt territorium, understryker markant denna försvagning. Skulle dessutom Ukraina och Georgien inlemmas i Nato är Ryssland i realiteten inringat av den västliga militäralliansen.

Det är mot denna bakgrund man skall se den ryska invasionen av Georgien. Ur geopolitisk synvinkel handlar det om en rationell och logisk åtgärd mot det Moskva uppfattar som ett tilltagande hot från västs sida. Georgien var med andra ord ingen lokal konflikt som spårade ur, utan tvärtom första steget i en genomtänkt rysk politik att tränga ut Nato och EU ur Rysslands nära utland och på sikt återvinna sitt dominerande inflytande över vad som historiskt sett varit en rysk intressesfär. Det är tydligt att denna nya ryska strategi har tagit både de europeiska staterna och USA med överraskning. EU-länderna hade definitivt inte förväntat att de som följd av sitt stöd till en utvidgning av den europeiska modellen för fred och demokrati skulle kastas tillbaka i en traditionell geopolitisk kraftmätning med Ryssland.

De hade knappast heller tänkt sig att den europeiska säkerhetsstruktur av avtal och institutioner som byggts upp efter murens fall skulle raseras i ett enda slag. Men det är precis vad som skett. I en skrift av högsta internationella kvalitet från Försvarets forskningsinstitut (FOI), Det kaukasiska lackmustestet: konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008, skriver författarna att ”Europas säkerhetsarkitektur /efter det kalla kriget/ har i hög grad baserats på ett antal avtal och rustningskontrollsregimer. Dessa vittrar nu sönder snabbare än väntat på grund av kriget och dess efterverkningar. Europa kan i och med detta inte längre förlita sig på att dessa avtal kan utgöra säkra hörnstenar i säkerhetspolitiken.”

Sett ur detta perspektiv ställer Rysslands agerande i Georgien EU-länderna och USA inför ett utomordentligt svårt dilemma. Skall de konfrontera Moskvas nationalistiska och geopolitiska maktambitioner och gå vidare med utvidgningsplanerna rörande Nato och EU – och därmed utan tvivel riskera att Ukraina på samma vis som Georgien bryts sönder som nation. Eller skall de i realiteten anpassa sig till Moskvas strävanden i syfte att undvika ett nytt kallt krig i Europa – och därmed i praktiken acceptera att Rysslands nära utland, exempelvis Georgien, Ukraina och Moldavien, inkorporeras i en specifik rysk intressesfär.

Utan varje jämförelse i övrigt har situationen stora grundläggande likheter med de västliga demokratiernas predikament efter Hitlers maktövertagande 1933 – efter det att Tyskland förkastat Versaillesfördraget, utträtt ur Nationernas förbund och marscherat in i Rhenlandet. Ingen i dåtidens västdemokratier ville eller kunde ens föreställa sig en ny kraftmätning, och i förlängningen kanske krig, med Tyskland. Den offentliga opinionen i väst genomsyrades under 1930-talet, fullt begripligt med tanke på första världskrigets fasor, av pacifism och antimilitarism. Demokratiernas militära svaghet och politiska ovilja att konfrontera en ny ”buse” på den internationella scenen ledde dem därför till den ena eftergiften efter den andra – och i slutändan till ett oundvikligt krig.

EU-länderna är inte där i dag, men de kan utan tvekan hamna där, i synnerhet om de söker gå vidare med utvidgningen av sin modell – medlemskap i EU och Nato – samtidigt som de förblir militärt oförmögna att skydda de nya stater de inlemmar i gemenskapen. Skall då européerna svika sina demokratiska värden och rättighetsprinciper och passivt acceptera att de undertrycks av den auktoritära Putinregimen, inte bara i Ryssland utan också i angränsande stater? Det menar jag definitivt inte, men européerna leker med elden om de tror att de kan bygga sin egen och andras säkerhet på politisk-moralisk överlägsenhet.

Myten om den mjuka maktens företräden krossades av den ryska invasionen i Georgien och kommer inte att kunna återupprättas. Ytterst vilade den på den internationella respekten för amerikanernas militära resurser, men det är en öppen fråga om denna respekt består ifall den finansiella krisen i USA skulle fördjupas och förlängas. Européerna är därför tvingade att finna en ny och bättre balans mellan en egen militär styrka och sina högtstående politisk-moraliska ambitioner. Lyckas de inte med det är det risk att de inte bara tvingas offra Ukrainas självständighet, utan också sätter sin egen frihet i fara.

LENNART BERNTSON är universitetslektor i historia vid Roskilde universitet.