Så är de där igen, centerpartisterna, vid vägskälet: Ska de slå in på den egna vägen eller fortsätta tillsammans med allianskamraterna? Ska Centerpartiet vara en lojal kugge i en borgerlig regering eller hjula fritt? Det är frågan för partiets stämma i september.

Centerpartiet och ideologi har alltid varit ett känsligt kapitel. Partiet grundades för att tillvarata materiella intressen hos en hel samhällsklass – bönderna. Deras motståndare var konsumenterna och kapitalet, arbetare och storborgare. Lösningen blev att liera sig med arbetarna, den framåtgående socialdemokratin, och låta staten reglera. Det tog mycket lång tid, ett halvt sekel, innan konsumenterna/arbetarna började ifrågasätta kostnaderna. Och när det skedde riktades kritiken främst mot de senare leden i matkedjan, mot detaljhandel och producentmonopol. Bönderna själva hade blivit så få att de nästan framstod som utrotningshotade.

Och med EU-medlemskapet och strukturomvandlingen av jordbruket har bonden blivit en entreprenör bland andra, visserligen reglerad och subventionerad. Den här förändringen började på 1950-talet under Gunnar Hedlunds partiledarskap. Namnbytet från Bondeförbundet till Centerpartiet skedde också redan 1957. Under 1960-talet accelererade avvecklingen av de små och medelstora jordbruken, det stora tåget in till städerna skedde så snabbt och så storskaligt att folk till slut ropade ”stopp, vi flytt ’int”.

Vid den tiden hade det gamla samarbetet mellan Bondeförbundet och socialdemokratin upphört. Det var faktiskt pensionsstriden under 1950-talet som väckte bondfolksinstinkten – att råda och klara sig själv – till liv. Gunnar Hedlunds parti kom att föra fram en egen lösning, linje 2, i pensionsfrågan. Rätt logiskt så att efterträdaren, Thorbjörn Fälldin, fortsatte på den linjen och drev borgerliga värden.

Medan Centerpartiet blev det stora borgerliga partiet och Thorbjörn Fälldin statsminister i den första icke-socialistiska regeringen sedan hedenhös, ägnade sig de unga centerpartisterna åt utopiska drömmar om småskaliga lokalsamhällen. De elaka talade om Åsa-Nissemarxister, bättre är att se sambandet till det bondesamhälle med självförsörjande familjejordbruk som partiet från sin början skulle värna. Partiledningen kände gemenskap med moderatledaren Gösta Bohmans konservatism och marknadsfrihet, sedan trasslade kärnkraftsfrågan till det: där gjorde också Fälldins Center motstånd mot modernitet och teknik.

Hos de unga förenades motståndet mot kärnkraft med försöken att vrida utvecklingen tillbaka mot ett drömt lokalsamhälle. De såg sig ingalunda som ”borgerliga” utan tyckte sig ha mer gemensamt med den vänster som också närde utopiska drömmar. När Olof Johansson sedan blev partiets ledare hade de ungdomliga drömmarna åldrats och ingått förening med Bondeförbundets lust till praktisk politik, där man gav och tog. Och i Göran Persson mötte de då ledande centermännen en person som förstod dem – och som de förstod. Hårda politiska uppgörelser och en behaglig känsla av makt blev resultatet. För de invigda vill säga. Väljarna tänkte annorlunda.

Det är för övrigt påfallande hur lätt det är för partier att glömma väljarna. Moderaterna gjorde det så länge de predikade skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar. Folkpartiet gjorde det så länge de hade udda frågor som pappa- månad, handikappades rätt och frihet åt Mauretanien som profilfrågor. So-cialdemokraterna är på väg att göra det nu när det koncentrerar sig på bidragstagarna. Missförstå mig rätt: jag menar ingalunda att dessa frågor är betydelselösa, tvärtom. Att föra små och svaga gruppers talan är något av det viktigaste en politiker kan göra, men ett parti som vill nå de många måste också tala om sådant som engagerar de många.

Centerpartiet hade påfallande svårt att berätta vad det var till för och var det hörde hemma i det svenska politiska landskapet under Olof Johansson-åren. Det logiska svaret blev då: åter till Fälldinlinjen. Och så valde de Maud Olofsson. Och fick valuta. Maud Olofsson förde partiet tillbaka till det borgerliga lägret, var inte bara en lojal utan en pådrivande medlem i gänget. Hon sökte ge Centern en profil av företagarvänlighet – ”ivriga bävrar” – och lämnade folkdräkten hemma. Försöken att slå sig in hos storstadsväljarna fick emellertid en lätt karikatyrisk framtoning med Fredrik Federley och Stureplanscentern. ingen kan dock ta ifrån Maud Olofsson de politiska framgångarna: två valsegrar för Alliansen.

Men det räcker alltså inte. Segrarna har gått ut över partiet, menar många. Detsamma säger folket hos Kristdemokraterna. Men märkligt nog ännu inte hos Folkpartiet. Den partiaktive har en tendens att sätta partiets ställning och storlek framför dess möjligheter att få igenom sitt program. Här har de flesta väljare svårt att följa med. Ett parti – om än litet, i regeringsställning är att föredra framför ett marginellt större utanför.

Det mesta talar emellertid för att Maud Olofssons efterträdare kommer att stanna i alliansfamiljen, antingen det blir Annie Lööf eller Anna-Karin Hatt. Men den mumlande opinion i partiet som vill kasta loss kommer att fortsätta att mumla. vad har då centern för möjligheter, har partiet någon framtid? Spontant är jag beredd att svara nej. Det är trångt i mitten och just nu breder Moderaterna ut sig där, i den mitt som ligger något till höger. Och på andra sidan strecket finns Miljöpartiet, som har en modernare grön profil än Centern och som också står för företagande och småskalighet.

Nå, men ett landsbygdsparti då? Jordbruksdepartementet, centerterräng i varje borgerlig regering, har döpts om till landsbygdsdito. Ledsamt nog tror jag inte att det räcker. För det första har Sverige inte en potentiell väljargrupp som identifierar sig med landsbygd och dito näringar. Landsbygden befolkas nu av rätt disparata grupper: storlantbrukare och dito skogsägare, specialiserade jordbrukare som odlar primörer, föder upp boskap för kött eller för mjölkproduktion. Där finns gruppen månskensbönder, det vill säga folk som har sin huvudsakliga bärgning i andra näringar än jordens. Där finns de som bor på landet som en livsform: fria yrkesutövare, välställda pensionärer som flyttat från staden, rörelseidkare med fokus på fritidsturism och – förstås människor som inte valt att lämna sin födelseplats.

Det är en brokig samling som sannolikt har mycket olika politiska värderingar och social ställning, de har därför svårt att se sig som en grupp: landsbygdsbor. Därtill kommer att svensk landsbygd är stor och varierande: från det tättbebyggda och framåtgående Skåne till det allt tommare inre Norrland. Nej, det möjligen nedslående beskedet är att Centerns framtid är att fortsätta på Mauds väg. Att vara en lojal part i Alliansen och att specialisera sig på entreprenörsfrågor. Att systematiskt ha perspektivet: den enskilde som fri försörjare. Ett sådant parti blir ett frihetsparti och knyter an till de stämningar som fanns i Thorbjörn Fälldins Center.

Ännu viktigare är att ett sådant parti möter en generation som verkligen måste ta sin försörjning i egna händer, en generation som frilansar, växlar mellan anställning och egen verksamhet. Och ju mer lik den gamla socialdemokratin Moderaterna blir med sitt samhällsansvarsperspektiv desto intressantare kan ett parti med den enskildes frihet och (o)trygghet som egenförsörjare i fokus bli.

Ett sådant vägval kommer sannolikt inte att göra Centern väsentligt större än idag men det kan säkra dess överlevnad över fyraprocentsstrecket. Och en allians med två profilpartier – Folkpartiet med utbildning och Centerpartiet med egenföretagare – och ett stort, allmänborgerligt ledarskap måste rimligen vara den väg som återstår när man inte går vidare till en heltäckande partibildning, Alliansen.