Effektivitet så som vi känner den – ”ytlig effektivitet” – har mycket mer som talar emot sig än för sig. Man kunde säga att den är alltför starkt präglad av ett tänkesätt inriktat på här-och-nu; kortsiktighet, med andra ord. Det är en mentalitet som går tillbaka på 1800-talet och Frederick W. Taylor, den förste ”experten på affärseffektivitet”.

Att hitta genvägar, taylorismens väsen, är nog så bra, men bara under förutsättning av återverkningarna längre fram, i form av bieffekter på miljö (och samhälle), inte tillmäts någon som helst betydelse. Det är ett meningsfullt tänkesätt endast om effektivitet till varje pris är det enda som räknas. Problemet är bara att detta innebär att man måste bortse från all hållbarhet – vad många felaktigt betraktar som ett ”umbärligt överskott”.

Detta ingår i effektivitetens paket, om än uppenbarligen inte som en avsiktlig del. Utifrån den effektivitetsinriktade mentalitet, som hyllas av så många i den moderna världen, är strävan efter omedelbarhet helt meningsfull. Cyniker skulle kunna hävda att världen i allt högre grad fungerar som en formel 1-bil. Detta är förstås helt i sin ordning om det enda målet är att komma först över mållinjen, och om en bilmotor inte behöver hålla mer än två tävlingshelger innan den ersätts. Här finns bara ett minimum av reserver för att garantera ojämförliga prestationer under en kort tid, vilket innebär ett avsiktligt inbyggt åldrande.

På 1920- och 1930-talet, i kontrast till detta, fungerade Bentleys racerbilar enligt helt andra principer; deras designers och tillverkare satte värde på hållbarhet i alla avseenden. Vissa skulle hävda att vi borde ta större hänsyn till samma principer idag. För mekaniker som Billy Rockell, som byggde dessa fruktade men också högt respekterade och snabba ”gröna monster”, liksom för de män som tävlade med dem, var det fortfarande enormt viktigt att vinna. Men det var också enormt viktigt att bilen skulle hålla mer än två tävlingshelger. 1930 hade Bentleybilar vunnit Le Mans fem gånger, ofta mot mindre och lättare bilar, och med två segrar för stallets förstabil. Den tävlingsstrategi som utformades av W. O. Bentley, grundare av Bentley Motors, var förbluffande slug.

Förutom att bara ställa upp i tävlingar där man hade goda chanser att vinna, förespråkade Bentley att vinna med minsta möjliga marginal för att inte överanstränga sina bilar (och inte i onödan avslöja deras verkliga kapacitet för konkurrenterna). Den egentliga poängen här är emellertid att hållbarhet, i Bentleys och hans mekanikers ögon, var av största vikt. Det är anledningen till att så många klassiska Bentleys – till exempel vår familjs Speed Six från 1930 – följde med in i det nya millenniet, fortfarande i fin (och potentiell tävlings-) form.

Dagens förespråkare av ”effektivitet inom industri och utveckling” verkar följa principer som i mycket liknar dem bakom formel 1-bilar. Vad båda parter fokuserar på är, enkelt formulerat, ett mycket snävt och kortsiktigt mål; detta är vad allt går ut på. Strunta i konsekvenserna; glöm alla olyckliga biprodukter och utslagningseffekter, som undergrävandet av ”ekosystemens hållbarhet”. I modernitetens ögon, och i ett slit och släng-samhälle, kan alltid någon annan plocka upp spillrorna och ta hand om eländet senare. Ett annat problem med effektivitet till varje pris kommer av att blint följa 80/20-principen, en mycket omtyckt maxim inom företagsvärlden. Ett obestridligt konstaterande är att omkring 80 procent av resultaten härrör från bara 20 procent av orsakerna eller insatsen, det kan ingen förneka.

För näringslivet är den främsta lärdomen av detta att ett fåtal produkter svarar för större delen av försäljningen och vinsterna. Uppenbarligen har det ingen större mening att slösa energi på något som är oviktigt och improduktivt. Detta kan verkligen bidra till att undvika onödiga kraftansträngningar och därmed ineffektivitet, alltså är det inte något vi bör avfärda automatiskt eller lättvindigt. Men när 80/20-principen följs alltför bokstavligt, kan den bli en riskabel ledstjärna. Än värre, den kan leda till katastrof. I detta ligger problemet – och en allvarlig svaghet. För att förstå varför kan man påminna om fiskerinäringens tillstånd, för att bara ta ett exempel.

De överlägset största fångsterna kommer från kustområden; en smal remsa som utgör bara en liten del av oceanens totala yta och fungerar som en kustnära matfabrik. 80/20-principen säger att kusten är den plats där fiske bör bedrivas. Men se på vad obevekligt fiskande i dessa grunda, produktiva vatten har gjort med bestånden. Exploateringen har tärt alltför hårt på dem, men inte bara det; dessa rika kustvatten sammanfaller ofta med viktiga fortplantningsplatser.

Nötandet på bestånden av torsk och andra fiskar längs kusterna har därmed påverkat reproduktionen och lämnat alltför lite fisk kvar för fångst (och reproduktion) i framtiden. Med andra ord, att alltför blint följa 80/20-principen kan lätt ”döda den höna som lägger gyllene ägg”. Problemet är alltså att vi i vår hänsynslösa jakt på högproduktiva ”heta områden” – där det onekligen finns mycket att vinna – lätt kan komma att offra något ännu mer värdefullt. I fiskerinäringens fall kan det hårda nötandet på fiskevattnen också innebära att man nöter hårt på fortplantningsbestånden.

Det är därför inte att undra på att haven år 2048 inte längre lär rymma några kommersiella fiskbestånd, om nuvarande tendenser fortsätter. Det finns alltså en djupare lärdom att dra av 80/20-principen. När det gäller naturtillgångarna bör vår fokusering på de ojämförligt mest produktiva områdena inte bara handla om utnyttjande; det bör, paradoxalt nog, också handla om ett visst icke-utnyttjande. Annars kommer värdefulla resurser att fortsätta försvinna, vilket är precis vad som hänt inom fiskerinäringen. Detta är den otäcka sanningen om vi blundar för ”ekosystemens hållbarhet”.

Detta är vad framtiden bär i sitt sköte, om dagens nivåer av fiskeuttag och exploatering fortsätter. Det finns ännu en viktig fotnot till 80/20-principen, även om den ofta står med finstilt text. De fiske- eller finansbestånd som går bäst i år, eller de värdefullaste arterna i ett ekosystem under det senaste decenniet, är ingen garanti för liknande resultat längre fram. Att klamra sig fast vid tron att det som gäller nu, eller det som gällde i det förflutna, är ett säkert framgångsrecept för framtiden, kan vara en farlig väg att gå. Allt fler observationer pekar på slutsatsen att världen och dess resurser inte förblir konstanta.

Men detta är inte det enda problemet med en alltför bokstavlig översättning av 80/20-principen: att veta var de 20 procent som går bäst faktiskt finns, från ett år till nästa, kan också vara svårt. I fiskerinäringens fall går problemen ännu djupare, för nu brister industrin i hållbarhet även på andra sätt. Minskade flottor med färre trålare, men höga fångstnivåer per båt från breda trålar som inte skonar många fiskar, ses kanske som tecken på effektiv verksamhet.

Det man förbiser är trålnätens långsiktiga effekt på havsbottnen, just där bottenfiskar äter, lever och fortplantar sig; industrin tycks inte förstå att dessa områden – med andra ord ”ekosystemens hållbarhet” – faktiskt är viktiga. Kostnaden för skador på dessa ”oväsentliga” områden syns inte i företagens balansräkningar; inte heller återspeglas den i länders BNP-siffror. När livsviktiga fortplantningsområdens hållbarhet och hälsa undergrävs tillsammans med fiskebestånden, är det inte att undra på att fisken håller på att dö ut. Och inte ens de mest sofistikerade matematiska modeller eller fångstkvoter tycks kunna rädda dem – särskilt som de alltför ofta saknar hållbarhet och missar sitt mål med bred marginal.

Men det enkla greppet att återinföra hållbarhet inom fiskerinäringen genom att upprätta skyddade fiskeområden, ”no-take zones” – som först infördes för århundraden sedan – kan uträtta underverk. De fungerar genom att skydda fiskens fortplantningsoch födoområden; aspekter som, hur man än ser det, är långtifrån oväsentliga. Skyddade områden i St Lucia har fördubblat fångsterna på bara några år. I Florida fyrdubblades de på bara två år. Och detta, i bägge fallen, gäller utanför det skyddade området, i vatten där fiskare får fiska och faktiskt gör det. I trålfiskets fall kan sådana reservat också skydda havsbotten från nätens ödeläggande effekter.

Det som är så tilltalande med havsreservat, förutom deras effektivitet, är att de i princip inte fordrar någon teknologi. Redan genom att fiska klokt i bestånden – vare sig det handlar om ekosystem eller affärssystem – kan vi närma oss att få det ”så bra som det kan bli”. ”Ekosystemens hållbarhet”, med andra ord en livskraftig miljö, gör att de kan absorbera ordinära chocker och överraskningar utan att kollapsa. Direkt eller indirekt ger detta industrin och utvecklingen (liksom förstås miljön) ett enastående uppsving. Det spelar ingen roll om vi talar storskaligt – länder och civilisationer – eller småskaligt, en by på en korallö. I båda fallen fungerar korallrev och andra naturliga ekosystem ”tillväxtbefrämjande”; de håller samhällen vid liv och bidrar till att driva dem framåt.

Man kunde alltså förvänta sig att det moderna samhället skulle värdesätta och bemöda sig om en hållbar miljö. Men gång efter annan ser vi beteenden som pekar på motsatsen: otyglad passion för allt större ”effektivitet inom industri och utveckling”, som lätt undergräver ”ekosystemens hållbarhet”. Företagens intressen kan också drabbas direkt av samma kortsiktiga handlingar som skapar så mycket större bieffekter, till exempel på miljön.

Det är kanske en ännu större ironi. Inom motorindustrin ser det ut som om reglerna för formel 1-racing, intressant nog, kan komma att ändras. Kravet skulle då bli att bilar måste hålla längre än två tävlingshelger, i annat fall skulle racerstallet få ett kännbart straff. Till och med den moderna racersporten börjar alltså inse att resultaten kan (eller rentav bör) mer långsiktiga än att bara komma först över mållinjen. Det är uppenbart att det i varje projekt finns en ”visdom i överskottskapacitet”, med andra ord hållbarhet genom övergardering, för att se till att saker och ting fortsätter rulla (den där extra sträckan). Annorlunda uttryckt: hållbarhetens magi sträcker sig till alla sorters system, även sådana som inte har något alls med miljön att göra.

Det gör detsamma om vi talar om sjukvårdssystem, militära system, ingenjörssystem (däribland AGA-spisar) eller transportsystem. Utan hållbarhet, överskottskapacitet eller andra sätt att kompensera för oväntade problem går näringslivets effektivitet – och för den delen all annan effektivitet – helt enkelt upp i rök. Som affärsgurun Peter Drucker påpekar behöver vi ett meningsfullt mål, innan det är meningsfullt att börja tänka i termer av effektivitet. Och ett mål borde helt klart vara att ange villkor för och förverkliga en adekvat hållbarhet. Hållbarhet, i ett nötskal, bidrar till att hålla saker och ting i gång, även när det går tufft till. I själva verket gör hållbarheten mycket mer, om än inte alltid på uppenbara sätt.

Vi kunde frestas att tro att effektivitet och hållbarhet är skilda egenskaper, rentav motsatser, som de två hälfterna av ett timglas som fylls och töms av rinnande sand. Men som visas av många exempel är detta synsätt alltför enkelt, eller rätt och slätt felaktigt. Hållbarhet är i själva verket en väsentlig del av vad effektivitet egentligen bör mäta. Man kunde säga att hållbarhet är en del av att ”göra det rätta”. Och som Peter Drucker har påpekat bör detta komma först – varefter man låter effektiviteten ”göra det rätt”. Det moderna samhället behöver ett nytt och radikalt annorlunda sätt att bedöma resultat.

Vår bästa chans ligger i hållbarhet. För bara genom att bevara eller återinföra hållbarhet kan vi hindras från att förstöra miljön och fastna i en effektivitetsfälla, lika trollbundna som trälbundna av högteknologiska lösningar, oavsett kostnaderna. Poängen är inte att vrida klockan tillbaka, eller skippa silikon till förmån för järn och rep. Men genom att hitta en bättre balans skulle belastningen minska både på naturen och på de produkter som vi skapar. Det förvånande är att långteknologiska botemedel – däribland det enkla greppet att låta saker och ting ta tid – fortfarande har en plats, till och med i den jäktade moderna världen. Plats finns också för gammalmodiga, handfasta åtgärder som att skapa skyddade områden för att öka tynande fiskebestånd, eller för erkännande av att skador på miljön inte är ”gratis” utan bör kompenseras för, en idé som borde ha stor genklang i en värld rik på företagsexpertis.

Detsamma gäller marken: handverktyg för odlare och trädgårdsarbetare kan vara förvånansvärt kostnadseffektiva likaväl som miljöanpassade, det vill säga om man tar med i beräkningen alla bieffekter som många högteknologiska angreppssätt har, däribland flera jordbrukskemikalier. Inte ens militären kan bortse från det faktum att lågteknologiska tunnlar, som användes till exempel i Vietnamkriget, kan vara en kraftfull och hållbar strategi, paradoxalt nog även i en epok av datorunderstödd krigföring. En del av lösningen är mer upplyst tänkande, och att inte alltid göra sig kvitt det ”oväsentliga”. Detta är vad som behövs som botemedel mot en värld som förälskat sig alltmer i förgänglighet, obeständighet och kortsiktighet, till synes det moderna samhällets främsta intresse.

Vad detta innebär är, bland annat, att samhället drivs fram allt snabbare på ohållbara vägar – något som i sista hand är dåligt för affärerna likaväl som för miljön. I samma anda, med vår fixering på här och nu, reagerar vi ofta på problem genom att söka en omedelbar lösning – vare sig vi bara talar om ett snabbt (och vid närmare eftertanke överilat) e-postsvar eller någon mer konkret handling. Men den ”snabba lösningen” eller knäreflexen kan vara en synnerligen riskabel reaktion. En mindre hastig reaktion leder ofta till ett mer hållbart resultat, för naturen och i det mesta som vi gör eller skapar.