Folkhälsopolitik. Själva ordet är aningen belastat. Man kan inte låta bli att tänka på social ingenjörskonst, Alva och Gunnar Myrdal, tvångssterilisering, barnbidrag och statliga tv-kampanjer på bästa sändningstid. Under rekordåren på 1960- och 70-talen kunde Sverige utropa sig som vara världsmästare i grenen långt liv. Folkhälsopolitiska insatser som mödravård, barnbidrag och BVC ansågs utgöra grunden för den framskjutna positionen. 50 år senare har Sverige blivit omsprunget av flera länder. I de hårt arbetande nationerna Japan och Island lever man längre än vad vi gör, och i det rödvinsdrickande Spanien kan kvinnorna se fram emot fler levnadsår än svenskorna.

Varför är det så? Under senare år har fokus i i folkhälsoarbetet förskjutits från åtgärder inom vad som vanligtvis kallas för hälsa, till insatser som ska påverka fördelningen i samhället, det vill säga jämlikhet. I officiella texter visar det sig genom att begreppet folkhälsopolitik är på väg att ersättas av ”jämlik hälsa”. Även i själva definitionen av folkhälsa betonas strävan efter jämlikhet. Så här står det till exempel på ansvarig myndighets hemsida: ”Definitionen av en god folkhälsa innebär att hälsan är så god som möjligt och samtidigt så jämlikt fördelad som möjligt bland olika grupper i samhället.” Den vedertagna definitionen av hälsa är den som slagits fast av WHO: Ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaro av sjukdom och handikapp. Vi ska inte bara slippa vara sjuka utan vi ska också må bra. I mer radikala folkhälsotexter skrivs det som att ”vi har rätt till hälsa”. Vi utgörs av jag, du och alla andra, som besitter rätten till ett konstant och allomfattande välbefinnande. Det är inga modesta krav.

När den nya rödgröna regeringen tillsattes 2014 fick Gabriel Wikström hand om folkhälsan, och tillsatte Kommissionen för jämlik hälsa, som skulle reda ut begreppen om vad som behövde göras. Som den aktive politiker han är ville han ta ett förnyat och än mer radikaliserat grepp om folkhälsan (ironiskt nog tvingades han bara något år senare sluta för att hans arbete lett honom in i en utmattningsdepression). Kommissionen fick i uppdrag att granska skillnader mellan olika socioekonomiska grupper, något som påstods vara upphovet till den bristande folkhälsan.

Redan här, i formuleringen av uppdraget, har man förflyttat sig från att konstatera att det finns skillnader i levnadslängd beroende på utbildningsnivå och socioekonomisk status, till att istället ha bestämt sig för att folkhälsopolitik är att ta bort ojämlikheter i samhället. Den svenska folkhälsopolitiken är därför ett bra exempel på det som kallas The New Public Health, eller enkelt uttryckt politik som fokuserar på samhället i stort snarare än på individens faktiska hälsoval. Viktigast för folkhälsan sägs därför nu vara den sociala miljön. En tydlig förflyttning av fokus från individens egna förmågor till politiken och det kringliggande samhället.

Den individorienterade politiken har varit riktad direkt till individer, grupper eller institutioner, med syftet att förmedla kunskaper, hjälpa och öka medvetenheten om sambandet mellan levnadsvanor och hälsa. Konkreta uttryck för sådan folkhälsopolitik är projekt där man sökt att förmå invandrarkvinnor att både vistas mer ute för att exponeras för solljus och äta extra D-vitaminer, eller genom att hjälpa dem som fått motion på recept att verkligen genomföra träningen. De två sidorna av folkhälsoarbete kan jämföras med föreställningarna om kvinnoförtryck. Det finns de, som till exempel Gudrun Schyman, som hävdar att samhälleliga strukturer skapar förtryck av kvinnor. Därför blir det direkt förkastligt eller i varje fall helt ointressant att prata om biologi, kultur eller enskilda individer. Lösningen enligt dem som håller med Schyman är därför att riva ner förtryckande strukturer på en samhällelig, politisk nivå.

Folkhälsoarbetet idag bland forskare och tjänstemän är i mycket inriktat på just strukturer och sociala skillnader. Och därför är slutbetänkandet från Kommissionen för rättvis hälsa fullt med uppmaningar om högre bidrag, rättvisare skola, mer omfördelning och ökat inflytande på arbetet.

Det som lätt händer när forskare och tjänstemän mest ägnar sig åt att diskutera olika orättvisor och dess eventuella effekter på hälsa, är att mer individinriktade insatser glöms bort. Aktiviteter vars syfte är att få människor att äta bättre och att röra på sig, vilket är de två bästa förebyggande åtgärder man som enskild individ kan göra för att bibehålla hälsa, blir inte längre intressanta. Det trots att en av de största frågorna för många som jobbar med hälsa på ett mer handfast sätt är just frågan kring hur man ska kunna motivera människor att verkligen genomföra den subventionerade receptutskrivna träningen eller att äta nyttigt. Den paradoxala effekten av den politiska folkhälsopolitiken som slåss för ekonomiska utjämningssystem och använder de socioekonomiska skillnaderna som förklaringsmodell och lösning för allt som har med hälsa att göra, blir att intresset försvinner från de individinriktade insatser som kan göra stor skillnad för dem som får tillgång till dem. Nutritionsfrågor anses lite för futtigt att hålla på med. Och innovationer som till exempel nya metoder att fritera potatis som halverar oljeanvändningen, vilket förmodligen skulle betyda mycket för dem med absolut sämst matvanor och mest i riskzonen för välfärdssjukdomar, är så vid sidan av den moderna folkhälsodiskussionen att den överhuvudtaget inte skulle kunna tas upp.

Att arbetsplatser med tunga jobb ger utrymme för styrketräning på arbetstid och minskar förslitningsskadorna ligger också utanför den folkhälsopolitiska tankemodellen. Fast just sådana insatser kan vara den skillnad som gör att en anställd med tungt jobb inte får skador utan istället får kroppen att hålla fram till pensionen.

Man skulle också kunna tänka sig att ett modernt folkhälsoarbete kunde vara inriktat på de områden där staten kan utöva inflytande som skolor och förskolor, sjukhus och andra offentliga miljöer. Alltfler forskningsstudier visar att mer fysisk aktivitet inte bara leder till bättre hälsa utan också till bättre betyg, särskilt för pojkar. Det behöver inte innebära att gymnastiklektionerna måste vara fler, men att skolan får ansvar för att elever till exempel rör på sig minst 10 000 steg om dagen. Många barn får idag tillgång till både dator och Ipads genom sin skola. Varför inte en stegräknare också? Fyra av fem flickor och drygt hälften av alla pojkar i Sverige rör sig så lite att det har en negativ effekt på hälsan. Stadsplanering som skapar säker gång- och cykelpendling. Skolmat av god kvalitet som möjliggör för alla barn att äta sig mätta på bra mat. Det finns många sätt att arbeta med att förbättra folkhälsan som inte behöver handla om klasskamp utan om att kombinera ny teknik, och offentligt ansvar med individuella förändringar.

Marie Söderqvist är skribent och konsult och jobbar med mat, träning och hälsa.