Hård makt
Vidare utformades fredsvillkoren efter första världskriget alltför strängt för att undvika att en tysk revanschism skulle slå rot, men å andra sidan alltför lindrigt för att hindra en tysk återupprustning. Under dessa omständigheter hjälpte det inte att flera småstater med stor tysk minoritet, lockande munsbitar för tyska expansionister, medgavs självbestämmande.
Hade realisten Theodore Roosevelt vunnit 1912 års amerikanska val istället för den utpräglade teoretikern Wilson (tillika den andliga arkitekten bakom Nationernas förbund och upphov till tankegodset gällande kollektiv säkerhet), skulle förmodligen just realism snarare än godtrogenhet ha genomsyrat fredsförhandlingarna år 1919. Då är det möjligt att världen aldrig hade tvingats uppleva ett andra världskrig.
Det som avgör om en säkerhetsåtgärd är fredsbevarande eller inte kan inte utläsas genom att man räknar antalet undertecknare av ett fredsavtal. Det avgörs istället av hur effektivt det upprättade systemet kommer till rätta med avtalsbrott.
Så här resonerar ”realpolitikens” banerförare framför andra, Henry Kissinger, i sin kanske sista stora bok: World Order.
Enligt Kissinger är det en attraktiv tanke att världens alla statsmän ska kunna sätta sig ner och enas vid ett förhandlingsbord när konfliktmolnen tornar upp sig, detta trots motstridiga ideologier, intressen och ambitioner. Ändå menar han också att tanken är både historielös och nästan kriminellt naiv. Han beskriver det därför som oroväckande att en ”pan-europeisk elit” återigen förlitar sig på regler och goda intentioner.
Interventioner är principiellt lämpliga bara om de bevarar maktbalansen mellan stormakterna eller om det humanitära värdet är uppenbart (och då inte minst för att värna ett inhemskt folkligt stöd). När Kissinger i sin bok sveper genom världens alla regioner och konflikthärdar, framgår det ändå att han menar att USA ska doppa fingrarna i så gott som alla syltburkar. Här tappar ett annars tydligt resonemang stringens. Till exempel gav Kissinger stöd åt interventionen i Irak. Vän av ordning kan undra om inte den aktionen, som i grunden förändrade villkoren för en maktbalans i regionen, strider mot hans egna huvudteser. Kissinger medger ironin i att USA eliminerade två ärkefiender till ett Iran med kärnvapenambitioner (Husseinregimen i Irak och talibanregimen i Afghanistan). Nu är dessutom krigströttheten i USA stor. Har inte detta uppmuntrat både Iran och Putin, två potentiellt mycket farligare fiender, att flytta fram sina positioner?
En realpolitisk omständighet som Kissinger inte berör är i vilken mån interventionspolitik utmejslas på grund av att statsmän (som han själv) drivs av en personlig lust att paradera på den stora scenen. Kan det rentav vara den främsta anledningen till att internationell inblandning tenderar att vara så omfattande och grötig, trots att det egentligen är uppenbart att inblandning i andra staters interna angelägenheter sällan går som på räls? Är det inte snarare en optimal realpolitisk hållning att låta ”skurkstater” neutralisera varandra och spara på eget krut till dess att det är svårt att betvivla att det verkligen gör nytta? Detta inte minst som interventioner alltid är djupt kontroversiella – intervenerande stater förlorar lätt anseende som kan behövas när läget blir verkligt kritiskt för egen befolkning.
Kissinger återanvänder stora delar av resonemanget från boken Diplomacy (1994). Stundtals känns argumentationen också en smula tillyxad, antagligen för att den måste stämma överens med det teoretiska ramverket. Av tre skäl är ändå boken väl värd att läsa. För det första erbjuder lärdomsgiganten Kissinger allmänbildning och historisk distans. Inte många statsmän klarar av att diskutera nutidspolitik med utgångspunkt i bland annat Westfaliska freden, Richelieu, Hobbes, Kant, Bismarck samt muslimska brödraskapets grundargestalt Hassan al-Banna.
För det andra bjuder Kissinger på sällan förmedlade komplementperspektiv. Hans resonemang blir knappast mindre intressanta av att flertalet nutida makthavare, som nästan alla har investerat prestigekapital i soft power-linjen, avfärdar honom med sådan (tydligt intressedriven) emfas.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
För det tredje är Kissinger mer originell som författare än som statsman. Hans rykte som ”hjärnan bakom amerikansk 1970-talspolitik” är väsentligt överdrivet. Han var en skicklig orkestrator, men han ändrade inte inriktning på amerikansk politik. Som invandrare och jude med tysk brytning kunde han knappast ha gjort raketkarriär annat än genom att driva en redan anammad amerikansk (intresse)linje med annat än möjligen ännu större eftertryck än sina ämbetsrivaler. Han försäkrar själv att Nixon långtifrån var någon marionett. USA:s tillbakadragande från Vietnam, CIA:s inblandning i Chile, början till avspänning med Kina, Sovjet och till och med Egypten – allt detta hade ägt rum även utan Kissingers medverkan.
Kissingers realpolitiska hållning – delvis efterkonstruerad – bör nog främst betraktas som ett alibi för hans egen politiska gärning. Det räcker inte för att avfärda hållningen. Det var av delvis fel skäl även Churchill ropade ”Vargen kommer” under 1930-talet (inte minst den personliga möjligheten att glänsa i krigssituationer spelade in här). I likhet med Kissinger idag avfärdades en gång Churchill som såväl cyniker som i otakt med tidsandan. Det krävdes bomber över Östeuropa innan majoriteten av beslutsfattarna medgav att det var Churchills säkerhetssyn som hade varit den nyktra och rimliga. Så länge önsketänkande får övertrumfa realism finns det en onödig risk att det mönstret upprepar sig ännu en gång, den här gången med Kissinger i rollen som misstrodd sanningssägare.