Helig rätt att häda

Det har varit intressant att följa det exceptionellt höga tonläge som följt på den extrema – och begränsade – danska politiska rörelsen Stram kurs tilltag att bränna Ko­ranen. Barbariskt, utropade ärkebiskop Antje Jackelén och Sveriges kristna råd, ett råd som samlar Sveriges kristna ledarskikt. Det är som i Tredje riket, stämde den politiska eliten och många medier in.

Nu kan man tycka att det borde finnas sans och balans i utspel och paralleller, men avsaknaden av fattning är istället signifikant för vår tid. Barbari är ett sällsynt starkt ord och det finns sannerligen en hel del i mänsklighetens historia och samtid som varit och är barbariskt. Reli­giöst tvång, förtryck och våld, till exempel. Och i Tredje riket var det den totalitära och brutala staten som brände böcker och censurerade, inte en marginalföreteelse som Stram kurs.

Om man nu ändå vill tala om barbari och Tredje riket vore det kanske idé att påminna sig om de liv författarna Salman ­Rushdie och Ayaan Hirsi Ali tvingats leva efter att blivit anklagade för att häda islam. Och att reflektera över de islamofascistiska staterna runt om i världen, under vilkas hädelselagstiftningar mänsklig frihet och själva livet försmäktar.

”Jag står upp för andras rätt att häda det jag tror och bekänner, alla timmar på dygnet.”

Sveriges kristna råd säger i samma uttalande att de motsätter sig medvetna kränkningar av människors tro. Det är inte första gången de formulerar sig på liknande sätt. Kyrkoledarna är således inte några vi kan hålla i handen när våra grundläggande friheter ifrågasätts eller ruckas. Jag är långtifrån säker på att de inte skulle stödja successiva inskränkningar som så småningom leder fram till ett slags hädelseförbud. Det kan vara på sin plats att erinra sig att det faktiskt inte var förrän genom religionsfrihetslagen år 1951 som människor fick lämna Svenska kyrkan, utan att samtidigt träda in i ett annat trossamfund.

Mer från Annika Borg

Helt öppna med att de driver införandet av ett hädelselagstiftning är islamistiskt orienterade imamer. En imam i en förort till Stockholm förklarade exempelvis i en dagstidning nyligen att han tillsammans med andra muslimska samfund arbetar för att påverka Sveriges grundlag och göra det förbjudet att skända islam och andra religioner. Han fick inga följdfrågor om det av reportern, vilket även det är utmärkande för vår samtid.

Andra religioner? Blanda inte in mig som troende i er teokratiska strävan, tänkte jag, när jag läste om det för demokratin hotande arbete de muslimska samfunden uppgavs bedriva. Riktigt illa är att den subversiva verksamheten bedrivs med dina och mina skattepengar. Den åsikt imamen gav uttryck för är han givetvis i sin ­fulla rätt att ha, men att skattemedel fördelas till samfund med den inriktningen genom Myndigheten för stöd till trossamfund är oacceptabelt. Att vi ska betala för att demokratin undergrävs är inget annat än självdestruktiv och masochistisk flathet.
Och tydligare illustration till en totalt havererad integration går väl knappast heller att uppbåda. De som driver på för hädelselagstiftning vet uppenbarligen inte ens i vilken kultursfär de lever i eller har sökt sig till: en demokratisk och fri västvärld där du hädar precis vad och vem du vill. Piss Christ, så att säga, som konstnären och fotografen Andres Serrano uttryckte det om verket där han sänker ned ett krucifix i sin egen urin. Jag står upp för andras rätt att häda det jag tror och bekänner, alla timmar på dygnet.

Frankrikes president Emmanuel Macron har den senaste tiden föreslagit ett lagpaket, som inskärper att republikens principer omfattar alla och för att motverka det han tydligt pekar ut som problemet och benämner le séparatisme islamiste. Macron understryker att den sekulära, neutrala staten är limmet i ett enat Frankrike. Varje begäran om subventioner från de gemensamma medlen kommer att vara villkorad och kräva en motprestation: De som ­erhåller dem måste underteckna ett kontrakt där de försäkrar att de respekterar republikens värden. Slirar de det minsta senare blir de ersättningsskyldiga.

Copy and paste, Macron, säger jag. Men att förvänta sig sådan tydlighet och handlingskraft i den svenska ankdammen är troligen att hoppas på för mycket. Fast att avskaffa och begrava Myndigheten för stöd till trossamfund och sluta att okritiskt skattefinansiera det så kallade civilsamhället vore en början. Hur svårt kan det vara? 

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Läs vidare