Hem till byn
Innigkeit (innerlighet) och Weltschmerz (världssmärta), Sehnsucht (längtan, trånad) och Gründlichkeit (grundlighet) är exempel på glosor som generellt har en alldeles särskild andemening för tyskarna och som återspeglar vad man uppfattar som en just tysk mentalitets mångfacetterade yttringar. De här orden finns visserligen också på alla andra språk, men då vanligen utan de signifikativa konnotationer som tysken gärna associerar dem med. Inget av dessa urbegrepp är emellertid mer känsloladdat och sammansatt än Heimat. Svenska motsvarigheter (hem, hemtrakt, hemland) säger ingenting om den klang och de närmast översinnliga innebörder som detta ord haft och i viss mån ännu har för tysken i gemen. Filmregissören Edgar Reitz visste precis vad han gjorde när han döpte sin omfattande och numera klassiska tv-serie till Heimat (Heimat, Die zweite Heimat, Heimat 3 och Die andere Heimat).
Att ha en känslomässig bindning till sina barndomstrakter är förstås inte något som utmärker just tyskarna, men just deras särskilt starka böjelse för och innerliga relation till begreppet Heimat har framför allt historiska motiv. Under århundraden var ”den lilla världen” (familjen, gatan, byn, trakten) för många tyskar den enda stabila identifikationspunkten i livet. Detta till följd av att de olika tyska småstaterna eller regionerna var underkastade ständiga och oförutsebara växlingar, där en feodalherres giftermål eller arvskiftet efter någon småfurste kunde räcka för att hela trakten plötsligt skulle ingå i en helt ny politisk enhet. Långt in på 1800-talet fanns det för flertalet tyskar inga möjligheter till politiskt inflytande och därför heller ingen anledning för folk i allmänhet att på djupet svära trohet till någon särskild regent eller regim. I hembygden, däremot, kunde kyrkoförsamlingen, gillet eller den lokala föreningen i brist på en sammanhållen nationalstat fungera som något slags garanti för livets beständighet.
Denna ordning utmanades när industrialiseringen nådde Tyskland (betydligt senare än på andra håll i Europa) och många tvingades lämna sina hemtrakter för att hitta arbete på annan ort. Beroendeförhållandet till fädernebygden tog man dock med sig, och det tenderade rentav att förstärkas med avståndet. Så är Heimat i det tyska medvetandet alltså inte bara en rent geografisk realitet, utan också och framförallt en outplånlig symbol för trygghet och förhärligad barndom. Kulturhistoriskt är Heimat-begreppet präglat av romantiken som idérörelse, och än idag är det framförallt stämningsrika och storslagna landskap som förknippas med ordet. Men eftersom den tyska provinsen sällan är rena naturlandskap, utan successivt framväxande kulturlandskap med för regionen specifika ”stamidentiteter”, framträder Heimat som en sluten liten värld med sin alldeles egna oersättliga historia. Det var först när nazisterna började blanda ihop Heimat med det mer lystna Lebensraum (livsrum) som det förstnämnda blev en problematisk benämning som plötsligt också associerade till aggressivitet och herravälde.
Att skriva om begreppet Heimat är alltså något annat än att skriva om ord som ”sol, fågel eller kaka”, framhåller nu författaren Eberhard Rathgeb i sin nyutkomna tanke- och essäbok Am Anfang war Heimat (I begynnelsen var Heimat). Undertiteln, Auf den Spuren eines deutschen Gefühls, signalerar just de utpräglat tyska tankeanknytningarna till ordet.
”Det är överflödigt att räkna upp vad denna bok inte är, men det rör sig hur som helst inte om någon tysk kulturhistoria”, är Rathgeb inledningsvis mån om att påpeka. Istället förvandlar han sin studie till en personlig betraktelse över Heimat-begreppet genom att utgå från sin egen familjs livshistoria. Hans far, berättar han, blev medveten om att han alls hade ett Heimat först när han som liten pojke 1929 tvingades lämna detsamma. I sitt nya hemland, Argentina, talade han aldrig om de här tankarna och känslorna med övriga familjemedlemmar.
Fyra decennier senare, när fadern åter flyttar tillbaka till Tyskland (tillsammans med den i Buenos Aires födde Eberhard), upprepar han lugnt och bestämt att detta är hans Heimat. Den unge sonen, som dittills främst förknippat Tyskland med Hitler, kriget och Förintelsen, förstod inte vad fadern talade om när denne bekräftade sitt liksom självklara samförstånd med allt som omgav dem i de nygamla hemtrakterna. ”Hans Heimat sammanföll i strikt mening inte med de tyska nationsgränserna. Det var det tyska som var hans Heimat, och vad han än avsåg med detta manifesterade det sig på ett karakteristiskt vis som han kände en stark dragning till.” Fadern vittnade här intuitivt om Heimat som ett känslotillstånd snarare än en geografisk plats.
Rathgebs bok har alltså snarare sporrats av familjemotiv än av någon övergripande tysk kulturhistoria. Det rent privata stoffet har likafullt resulterat i en intellektuell utflykt i Heimat-föreställningarnas idéhistoriska yttringar, inte minst genom en lång rad återkommande namn som på olika vis behandlat begrepp som tillhörighet, exil, hemkomst och identitet: Hannah Arendt och Martin Heidegger, Goethe och Heine, Kierkegaard och Thomas Mann, Rahel Varnhagen och Stefan Zweig.
Lika viktiga i sammanhanget är deras antiintellektuella motpoler – Hitler, Himmler, Goebbels och Göring – som ju var uppfyllda av idén om ”den tyska anden”. Vad hade blivit av dem, undrar Rathgeb med kontrafaktisk idealism, om de som skolpojkar hade bott ett år i Frankrike, Spanien eller USA? Om de efter studenten hade valt att åka utomlands, till Namibia, Chile, Ryssland eller Kina, för att studera och arbeta där, lära känna landet och folket? Men, nej, de blev sittande hemma och grävde ner sig, och eftersom de inte var några filosofer förblev de tyska i ordets mest inskränkta mening. ”Allt de gjorde, tänkte och drömde måste framträda som en utgjutelse av den tyska anden, som ren och ärbar dväljdes i dem som en källa i berget.”
Det var förvisso inte nazisterna som kom på idén om den tyska anden – såväl nationalfilosofen Herder som systemfilosofen Hegel hade tidigare varit inne på folksjälstanken – men de var däremot ansvariga för föreställningen att denna ande till varje pris måste hållas ren från allt ”icke-tyskt”. I ett kapitel med just rubriken Den tyska anden gör Rathgeb upp med en rad ur-begrepp (såsom det tyska språket, mystiken och det esoteriska, den tyska själen och den tyska bildningen) och undersöker mentalitetshistoriskt hur filosofer, diktare och intellektuella förhållit sig till de här olika fenomenen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Efter kriget var tanken på ”den tyska anden” som folkets egentliga hemvist inte längre möjlig. Men särskilt en filosof, Martin Heidegger, höll fast vid idén om die Heimat som ett slags existentiell grundsten. I sin berömda skrift Vara och tid beskriver han en möjlig väg tillbaka till den sanna och konkreta närvaron i tillvaron, bortom det moderna massamhällets fragmenterade yttringar. ”Heidegger varken glömde eller förnekade att han var uppvuxen i en by, tvärtom lyfte han tydligt fram sin bakgrund på vars mark han ställde sin filosofi mot framstegstanken”, skriver Rathgeb.
Visserligen problematiserar han det faktum att Heidegger tog parti för Hitler, och sätter detta ställningstagande i relief till hans filosofi, men Rathgeb är här snarare intresserad av tankebyggarens återupprättande av die Heimat som fenomen och livsval. Mot detta väver han i bokens fortlöpande resonemang – och mot bakgrund av faderns och hans egen erfarenhet av exilen – in vårt eget samtida Europa med dess tilltagande flyktingströmmar, och filosoferar om vad som skiljer dagens tyskars relation till begreppet Heimat från krigsgenerationens.
Förtjänstfullt kommer han till slutsatsen att Heimat som känsla och livshållning numera håller på att frigöra sig från nationstanken. Rathgeb påminner om att var femte tysk idag – alltså drygt 16 miljoner människor – har utländsk bakgrund. ”Ingen skulle vilja leva utan ett Heimat, och om man förlorat ett kommer man att försöka hitta ett nytt där de berövade och vilseledda känslorna åter igen kan få ro.”
Litteraturkritiker och kulturskribent.