Nittionio procent av alla väggar i heminredningsreportage är vita. Färgtillverkarna kompletterar nyanser som antikvitt och stockholmsvit med ”kritvitt”, en färg som är ”betydligt vitare än vanlig inomhusfärg”, så vit att tak och lister ser grå ut i jämförelse.

Till slut orkar jag inte se ytterligare en lägenhet med infällda spotlights, superellipsbord och dessa ständigt vita väggar. De vita köken blir som science fiction-filmernas overaller. Om vi i framtiden kommer att klä oss i enfärgade unisexdräkter, måste kökens uniformitet vara första steget dit. En overall löser alla klädvåndor precis som att den som väljer ”kritvitt” slipper välja mellan olika färgnyanser. Problemet är bara att ett vitt rum med stark belysning och rostfria maskiner snarare för tankarna till en steril operationssal än ett hem.

Och varför ser det ut så här i världens mest individualistiska land? För att spåra rötterna till de ”ljusa och fräscha” lägenheterna får vi gå tillbaka till 1930-talet. På utställningen Bostad och färg, 1933, skulle besökarna lära sig att ljusa väggar inte bara var trevligt, utan dessutom billigare i drift eftersom de kräver mindre belysning. Som skräckexempel avslutades utställningen med tapeter som var direkt olämpliga: mörka och stormönstrade. Det passade sig inte i moderna hem!

Utställningen var tidstypisk. 1930-talet var funktionalismens årtionde i Sverige. Med tanke på den trångboddhet som rådde och den bristande sanitära standard som fortfarande många familjer levde under kan strävandena efter bättre bostäder ses som rimliga och framsynta. Men det fanns också en moralisk aspekt, ett uppfostrande drag i visionerna. Bostäderna och bostadsområdena skulle utformas så att de uppmuntrade till en viss livsstil och hindrade andra, mindre önskvärda.

Under paroller som ”Ned med skönhet”, ”Fram för ordning” lade ett antal framstående arkitekter i den radikala skriften acceptera (1931) fram ett program för ett modernistiskt byggande och boende. Uppfostringstendenserna var tydliga.

Lägenheter med rymligare kök var till exempel inte bara av godo: ”Är köket tillräckligt stort för att möjlighet skall finnas för barnen att vistas där, kommer de också att göra detta så länge husmodern är där. Det är ej önskvärt. […] Därför bör man ordna så att barnen tvingas bort från köket ut i det luftigare vardagsrummet.” Ett alternativ som författarna lyfter fram är österrikiska Wohnüchen där kök och vardagsrum integrerats i ett – en tydlig föregångare till dagens öppna planlösningar.

Här dyker för övrigt också overallen upp igen under rubriken ”Vardagsvaran – vår tjänare”: ”Vi finner en over-all, en stekpanna, en skrivmaskin, en bandyklubba självklar i deras effektiva form.”

Ekonomin satte gränser, menade författarna, för vilken lyx vanligt folk egentligen kunde unna sig, och för att inte prioritera fel skulle befolkningen lära sig att vissa värden borde gå framför andra. Funktion och effektivitet sattes före skönhet och individuella uttryck.

I acceptera kan man till exempel läsa om alltför pråliga möbler. ”Då det fyller nio tiondelar av marknaden, är för närvarande de flesta hem pretentiösa och vulgära. Kampen mot detta bohag är huvudfronten.”

Det moraliserande tonfallet låter främmande i dag, men den som tror att vi lämnat dessa tankegångar bakom oss behöver bara studera hur dagens konsumtionskritiker ständigt väljer Ullared eller ”prylsamhället” som sin måltavla, men sällan eller aldrig vänder sig emot den konsumtion de själva ägnar sig åt.

Eller varför inte som ett socialt experiment testa att inreda sin lägenhet à la hollywoodfru. Att dekorera med Montazami-tofsar blir en närmast subversiv handling i kontrast mot de stylade lägenheterna. På 1930- talet hade det varit uttryck för dålig moral.

God, svensk smak är ett ideal som odlats fram under decennier med hjälp av aktörer som Svenska Slöjdföreningen (idag Svensk Form), som bland annat ordnade utställningen Bostad och färg, men också Stockholmsutställningen 1930.

Vurmen för det enkla och avskalade uppstod dock tidigare än så. Kring 1900 var Carl Larssons Sundborn heminredningsidealet. ”Hur väl känner man sig inte till mods i ett rum, där de enkla ljuspolerade möblerna av alm eller björk visa det vackra träslaget självt […] Allt tycks säga: ’Här tåles varken lögn eller prål!’ ”, skrev en entusiastisk Ellen Key.

Men det var först på 1930-talet som uppfattningen att befolkningen skulle fostras in i en ”högre bostadskultur” slog igenom på allvar. Folkhemmet blev inte den röda stugan, utan snarare en modernistisk lägenhet eller villa inredd i ljusa färger. Funkisområden som Hammarbyhöjden och Södra Ängby i Stockholm kallades båda ”den vita staden” genom deras ljusa färgsättning.

En som dock opponerade sig mot det avskalade idealet var Josef Frank: man kan ”undvika varje smaklöshet, om man inskränker sig till blodlös askes och undertrycker varje yttring av temperament. Det smakfulla blir tröstlöst tråkigt.”

I dagens kunskapssamhälle skulle vi kanske snarare fråga oss i vilken mån den ”blodlösa askesen” i inredningen och boendet påverkar kreativiteten. Är det möjligt att tänka nytt och annorlunda i en miljö där allt ser likadant ut och är uttryck för samma ideal?

Betydligt mer problematiska är de moraliska implikationerna. Vilket utrymme finns det för mångfald eller avvikelser i det funktionalistiska ideal som fortfarande lever kvar? På 1930-talet var idealet sunda och hygieniska bostäder, inte bara som ett mål i sig, utan som ett medel för att uppnå andra politiska strävanden som låg i tiden.

”Sunda och tillräckliga bostäder åt hela folket bilda en nödvändig grundförutsättning för kroppslig och andlig hälsa. Om ej denna förutsättning uppfylles, komma alla våra ansträngningar att intellektuellt och moraliskt, socialt och ekonomiskt höja vårt folks standard att bli i stor utsträckning vanmäktiga”, skriver Alva och Gunnar Myrdal i Kris i befolkningsfrågan (1934). Hygieniska bostäder gick hand i hand med främjande av ”rashygien” och ”socialhygien”.

Men även när de mer obehagliga idéerna så småningom föll ur mode levde tanken kvar att med bostädernas hjälp forma människorna. Kvinnorna skulle förvärvsarbeta och hushållsarbetet tvingas ned till ett minimum. När maten köps färdig eller kommer från en matsal i huskomplexet räcker det i bästa fall med en kokvrå för den som till äventyrs vill värma en kopp te själv. Dagis och tvättinrättning skulle finnas i anslutning till bostaden.

Tanken att boendet också skulle bidra till att fostra goda medborgare levde kvar långt in på 1970-talet: ”Detta skulle ske genom att man anordnade platser som gynnade det sociala livet, till exempel gemensamhetslokaler och kulturinrättningar av olika slag. På så sätt skulle en demokratisk människa som kännetecknades av initiativkraft och samarbetsvilja utvecklas.” (ur Hej bostad, Stockholms länsstyrelse)

Det krävs inte mycket fantasi för att se moderna efterföljare i förslaget om förskolor i tunnelbanenära lägen där matkassen och ungarna kan hämtas ut i samma lucka. Eller i den omdiskuterade Norra Djurgårdsstaden som byggs för att det ska vara ”lätt att göra rätt”. De boende får gå i Boskola för att utbildas i hållbar livsstil där inte bara miljöhänsyn utan också ”folkhälsa, motion och spontanidrott” är självklara delar.

På 1930-talet var det dåliga bostadsvanor, idag är det bristande miljömedvetenhet som ska avhjälpas. De politiska målen må ha förändrats en smula, men fortfarande lever idén om att människor ska uppfostras av sina hem. Det sitter liksom i väggarna på folkhemmet.