Det är alla gamla nationers öde att deras förflutnas gengångare formar och påverkar deras agerande i nutid. Dessa gengångare manar fram händelser eller gestalter som har påverkat nationens liv. De kan till och med vara lättare att urskilja för en vänskapligt sinnad utlänning än för folket i landet som har vuxit upp med dessa gestalter och gett dem en fast plats på sin mentala karta över det som varit.

Det är i den andan som denne brittiske frankofil vågar skriva om några gengångare i Frankrikes förflutna. Som det historiesinnade folk de är har fransmännen samlat en mängd formativa nationella händelser och stora män. Franska revolutionen står främst i den första kategorin, Napoleon Bonaparte i den andra. Denna essä lämnar båda dessa på deras piedestaler. Den koncentreras på gengångarna från tre händelser som ligger närmare i tiden och som alla berörde den moderna tidens märkesman, general de Gaulle. Först kommer gengångaren från 1940 och hur denna seismiska katastrof av nederlag och ockupation har färgat fransk politik i Europa och världen ända sedan dess. Den andra är gengångaren från 1962 och hur effekten av tillbakadragandet från Algeriet påverkade allmänhetens attityder till invandring och integration. Den tredje är gengångaren från 1968 och det avtryck den har satt på ansträngningarna att reformera och modernisera den franska staten.

Det franska försvarets plötsliga sammanbrott sommaren 1940, följt av den bittra erfarenheten av fyra års ockupation, var en djup chock som skulle ha ärrat vilken nation som helst. General de Gaulles enastående bedrift var att övervinna och med tiden täcka över denna nationella förödmjukelse med ett helt annat narrativ. Gengångaren från 1940 började neutraliseras den 18 juni 1940 då de Gaulle höll sitt berömda radiotal i BBC från London, där han tände de fria fransmännens fackla i motstånd mot Vichy.

de Gaulles storhet ligger i kombinationen av handling och berättelse. Hans handlingar skapade och vidmakthöll den franska närvaron i allierade rådslag under hela kriget. Praktiskt taget utan några kort på hand åstadkom han detta med styrkan i sin personlighet som drog en mycket blandad skara av Vichyfientliga fransmän till hans sak. Han organiserade de fria franska styrkorna och tog steg för steg makten över motståndsrörelsens disparata grupper i själva Frankrike. Det var hans agerande som gav honom trådarna att väva sin kraftfulla och fängslande berättelse av. Han ingav fransmännen tron att deras land förkroppsligades, inte av Vichy utan av de fria franska styrkorna utanför gränsen och av motståndet innanför den. Dessa styrkor hade räddat den franska hedern med det uppdrag de fullgjorde i befrielsen. Denna heroiska berättelse skulle ha fallit platt om de Gaulle inte hade gett den åtminstone en viss trovärdighet med sina insatser under kriget.

Parallellerna mellan Churchill och de Gaulle är fascinerande. De var helt olika personligheter, och ändå utformade båda sitt offentliga liv så att det behändigt kunde klippas till och klistras rakt in i historien – den historia som de själva skulle skriva. Båda hade en nästan kuslig förmåga att prägla sina landsmäns tankar om sig själva och vad de hade genomlevt. Men de Gaulle hade mycket större inverkan på sitt lands efterkrigspolitik. Han var yngre och stod i händelsernas centrum mycket längre. Han skräddarsydde en ny författning som passade honom själv – ett stordåd som inte ens Churchill räckte till för. Och han förföljdes alltid av gengångaren från 1940. Hans beslutsamhet att Frankrike aldrig mer skulle besegras militärt eller bli helt beroende av mäktiga allierade blev grundstenen i Frankrikes utrikespolitik efter kriget.

Gengångaren från 1940 har haft den starkaste effekten på Frankrikes EU-politik, inte minst därför att den har speglat det tyska imperativet att vända det förflutnas blad. de Gaulles och Adenauers gemensamma vision, att Frankrike och Tyskland skulle ta ledningen i införandet av en helt ny ekonomisk och politisk ordning i Europa, har präglat kontinentens öde. Den allt överskuggande prioriteten i både Paris och Berlin, att garantera framgång för den europeiska integrationen, har ofta missuppfattats utanför EU och ibland av andra EU-medlemmar. Detta var mycket tydligt när finansmarknaderna världen runt, också i London, var säkra på att euroländerna skulle stoppa krediterna till Grekland eller utesluta landet, hellre än att axla kostnaderna för en omstrukturering. De förbisåg såväl den känslomässiga som den politiska investeringen i det europeiska projektets framgång. Det krävdes beslutsamheten i Paris och Berlin för att allt skulle göras som behövdes för att bevara den. Britterna begick ett liknande misstag då de räknade med att EU skulle vara redo att riskera den inre marknadens integritet för att tillmötesgå britternas krav på att leda organisationen.

”Det är idag svårt att förstå hur bitter och splittrande den algeriska frågan blev i Frankrike de följande åren. Den skar genom politiska partier och söndrade familjer.”

Det är dags att ägna den andra gengångaren uppmärksamhet. Den 18 mars 1962 tillkännagav de Gaulle att en folkomröstning om självständighet skulle hållas i Algeriet. En förkrossande majoritet röstade ja den 1 juli. Det var kulmen på en lång och hätsk kris som förde den franska staten till sammanbrottets rand, och avtrycket på fransmännens inställning till invandring och identitet finns kvar än idag. Algerietkrisen ses ibland som vilken svår och blodig avkoloniseringsprocess som helst. Men Algeriet var aldrig en fransk koloni. Det var hela tiden en integrerad del av Frankrike. Upproret mot det franska styret som bröt ut 1954 var alltså i praktiken ett inbördeskrig. Det anfördes av en organisation som kallade sig Front de Libération Nationale (FLN) och utlöste en våldsam resning. Den skulle kväsas av den franska armén och längre fram av extremistgruppen Organisation d’Action Secrète (OAS) som var knuten till armén.

De europeiska invånarna i Algeriet, de så kallade piedsnoirs, utgjorde bara en tiondel av befolkningen. Men de var en mäktig politisk kraft i Frankrike. Det är idag svårt att förstå hur bitter och splittrande den algeriska frågan blev i Frankrike de följande åren. Den skar genom politiska partier och söndrade familjer. Den ena regeringen efter den andra misslyckades med att återställa ordningen i Algeriet, och kontroversen om den franska arméns bruk av tortyr var en viktig faktor i Fjärde republikens fall. De civila myndigheterna hade inte längre kontroll över armén, som hotade att genomföra en statskupp från Algeriet, varpå den politiska klassen 1958 återigen vände sig till de Gaulle som den enda person som kunde förhindra ett fall ner i kaos. Inom ett år hade han infört en ny författning avpassad till hans olympiska härskarstil. Men det tog honom fyra år att hitta en väg ut ur Algerietkrisen.

Den franska armén accepterade de Gaulles återkomst eftersom han hade låtit påskina att han ville behålla Algeriet franskt, men karakteristiskt nog hade han undvikit att uttala sig entydigt i frågan. Under åren efter 1958 blev det allt tydligare att status quo var ohållbart. Våldet i Algeriet spillde över på Frankrikes gator med FLN:s attacker på poliser och brutalt polisvåld mot algerier bosatta i Frankrike. När de Gaulle använde ordet ”självbestämmande” försökte OAS mörda honom. de Gaulle kunde inte längre hålla kontroll över läget i Algeriet, och inför allt häftigare internationell kritik för de franska styrkornas kränkningar av mänskliga rättigheter böjde han sig för det oundvikliga och gick med på hemliga förhandlingar med FLN om villkoren för en vapenvila. Den franska sidan hade inga kort att spela och gav till sist efter för FLN:s alla krav. Det var bakgrunden till tillkännagivandet den 18 mars 1962 och det snabba franska uttåget från Algeriet. Det de Gaulle lyckades bärga från vraket var den bild han skickligt skapade av att Frankrike fritt och utan minsta tvång hade ”beviljat” Algeriet självständighet.

Inom ett år av självständighet hade 680 000 piedsnoirs flyttat till Frankrike. De bar med sig sitt agg mot den franska eliten för vad de såg som förräderi av det franska Algeriet, och de blev en rik källa till rekryter till Jean-Marie Le Pens parti Front National på den yttersta högerkanten och hans immigrationsfientliga politik. FLN:s våld i Frankrike efterlämnade också en bestående misstänksamhet i Frankrike mot minoritetssamhällen som inte anpassade sig till franska normer. de Gaulle själv delade denna misstänksamhet. I ett privat samtal med inrikesministern om algerierna i Frankrike efter den värsta episoden av polisvåld mot algerier i Paris i oktober 1961 sade han:

” … när situationen i Algeriet har ordnats upp på ett eller annat sätt måste också denna fråga lösas. Det är en fiktion att dessa människor är fransmän som alla andra. Sanningen är att de är en främmande massa, och vi måste se närmare på villkoren för att de vistas på vår mark.”

Misstankarna fick nytt liv av terroristattackerna som algeriska extremister utförde i Paris métro 1995. Många fransmän var också kritiska till regeringens behandling av harkis, de algeriska muslimer som hade tjänstgjort i den franska armén och i säkerhetsstyrkorna fram till 1962. Efter självständigheten gick de Gaulle och hans regering med på att ta emot endast 60 000 i Frankrike. De återstående 50 000–75 000 lämnades åt sitt öde och de flesta massakrerades av FLN. Harkis i Frankrike fick vänta till 2016 innan en fransk president bad om ursäkt för att deras kamrater hade lämnats vind för våg.

Den sista gengångaren är från 1968. De berusande dagar när studenter och arbetare stoppade hela maskineriet i Paris och andra stora städer och en åldrande president de Gaulles regim såg ut att vackla var ingenting nytt. De ingick i en lång tradition av upprörda protester på gator och torg. 1789 var bara den mest extrema versionen av detta högst franska fenomen. Det verkar finnas något hos den franska eliten och dess administrativa strukturer som gör att successiva reformer alltid har varit oerhört svåra att genomföra, och ett tryck byggs upp som då och då exploderar i vulkanutbrott. Händelserna 1968 är viktiga, inte för att de avslöjade något nytt om Frankrike utan för att de bekräftade mönstret, och de blev den formativa erfarenheten för den generation politiker som har befunnit sig vid och omkring makten de senaste 40 åren.

Efter att ha börjat som isolerade protester mot förhållandena vid universiteten spred sig protesterna i maj 1968 snabbt, först till universitet över hela landet och sedan till nyckelindustrier, där arbetarna krävde mer inflytande och även löneförhöjningar. Slutligen nådde förlamningen den offentliga sektorn, också den statliga radion. Vid krisens kulmen strejkade flera miljoner och gjorde detta till den största sociala rörelsen i Frankrikes historia. President de Gaulle och hans regering var fullständigt oförberedda och stod där handfallna utan att kunna gjuta olja på vågorna. de Gaulle lade till ett inslag av dramatik med sitt mystiska beslut att ta helikopter till Baden och rådfråga befälhavaren för de franska styrkorna i Tyskland, general Massu. Han ville antagligen förvissa sig om de franska väpnade styrkornas lojalitet om de sattes in för att återställa ordningen. Gengångaren från 1962 var aldrig långt borta.

Gengångaren från 1940 visade sig också när de Gaulle kommenterade likheterna mellan maj 1949 och maj 1958 för en nära medarbetare. Han såg båda som exempel på att den franska eliten förrådde landet. Skillnaden var att han var gammal 1968: ”Jag kan inte kämpa mot apati och ett helt folks önskan att låta allt falla sönder.” de Gaulle tycks ha blivit lugnad av Massus besked. Han kom tillbaka med nytt självförtroende och inväntade det ögonblick då allmänna opinionen började vända sig mot alla oroligheter och störningar för att tillkänna ge en regeringsombildning och upplösning av nationalförsamlingen. Protesterna dämpades och regeringspartiet vann en jordskredsseger.

Händelserna 1968 har hemsökt Frankrikes politiska klass ända sedan dess. Man har fingranskat varje sektoriell tvist efter tecken på att den sprider sig, på att studenter, fabriksarbetare och offentliganställda med förenade krafter än en gång ska göra Frankrike omöjligt att regera. Men ytterst gynnsamma villkor och anställningsförhållanden har åter exploaterat dessa farhågor med stor verkan. Detta gäller särskilt dem vilkas arbete också ger dem möjlighet att ställa till kaos genom att strejka, till exempel järnvägsarbetare och flygledare.

Jag såg denna dynamik med egna ögon när jag tjänstgjorde på den brittiska ambassaden i Paris på 1990-talet. President Chirac och regeringschefen Alain Juppé införde nedskärningar i offentliga utgifter för att minska budgetunderskottet, däribland minskningar av vissa socialbidrag och lönestopp i den offentliga sektorn. En föreslagen förändring var att järnvägsanställda skulle förlora rätten att gå i pension vid 55 år. Fackföreningarna som organiserade de järnvägsanställda visste hur de skulle hantera detta. Vintern 1995 inledde de en landsomfattande strejk som snart spred sig till andra delar av det offentliga transportnätet och till lärare och andra statsanställda. När hjulen var nära att stanna gav Chirac vika. Han avsatte regeringschefen, utlyste val till nationalförsamlingen och slopade de mest kontroversiella reformerna, bland dem de järnvägsanställdas pensionsvillkor. Återigen hade den franska offentliga sektorn hejdat strukturella reformer. Gengångaren från 1968 drog sig tillbaka.

”Återigen hade den franska offentliga sektorn hejdat strukturella reformer. Gengångaren från 1968 drog sig tillbaka.”

Sådan var fortfarande i allt väsentligt den position som president Emmanuel Macron ärvde i valet 2017. Hans företrädare François Hollande hade genomfört en del preliminära reformer. Men Macron valdes på ett manifest om att modernisera och minska den offentliga sektorn och sopa bort många av stelheterna på arbetsmarknaden som hade hållit arbetslösheten kvar på omkring 10 procent. När han väl satt vid makten höll han ord. Hans regering tog itu med den första riktiga ombildningen av arbetsmarknaden på decennier och tacklade den kniviga frågan om alltför frikostiga avgångs- och pensionsrättigheter i järnvägsbranschen. När fackföreningarna följde strejktraditionen för att tvinga en regering att ge vika visade sig Macron och hans medarbetare skickligare än järnvägsarbetarna på att förklara för allmänna opinionen varför en förändring var nödvändig. Utan stöd från allmänheten förmådde strejkerna inte knuffa regeringen ur kurs. När det kom till skattereformer utlöste ett förslag om höjd skatt på dieselbränsle hösten 2018 utbredda protester som förenades endast av vad som blev rörelsens symbol, den gula västen eller le giletjaune som alla bilägare måste ha liggande i bilen. Gengångaren från 1968 vandrade återigen över landet. Rörelsen utvecklades enligt välbekanta linjer: stora marscher varje helg, ofta förfulade av våld, en lång rad klagomål och en anarkistisk brist på organisation. Då protesterna kulminerade stoppade folksamlingarna all rörelse i Paris och själva Triumfbågen vandaliserades. Landet kan ha varit några dagar från en kris i 1995 års skala, om inte 1968 års. Men regeringen gav sig inte. Polisen såg till att gå försiktigt fram med demonstranterna. Rörelsen hittade aldrig riktigt den stora frågan eller personligheten att samlas kring. Våldet svängde så småningom allmänna opinionen mot demonstranterna. Folksamlingarna på gatorna glesnade och regeringen valde rätt ögonblick att dra tillbaka den stötande skatten på dieselbränsle.

Det var en obehaglig chock för en ny och i stort sett oerfaren samling ministrar. Men de red ut stormen, och Macron har sedan dess lanserat en ny omgång ambitiösa reformer. Båda de traditionella partierna vacklar fortfarande efter sina förluster i valet 2017, och därmed är Macrons utsikter att bli omvald 2022 just nu lovande. Om han lyckas får han en starkare position än någon president under Femte republiken att fullfölja sitt reformprogram.

Inget land kan undkomma sin historia men måste inte definieras av den. de Gaulle lyckades med att omforma det kollektiva minnet av 1940. Han försökte omvandla traumat från 1962 till en mer positiv berättelse men kunde inte hindra dessa händelser från att kasta en lång skugga över franska attityder till invandring och identitet. Nu har Macron chans att visa att Frankrike kan reformeras på djupet och därmed lägga gengångaren från 1968 i graven en gång för alla.

Översättning från engelska: Margareta Eklöf