Men för den som tar sig tiden, och unnar sig lyxen att läsa långsamt, erbjuder både hans stora romaner och kortprosa en njutning som ger mersmak. På ett liknande sätt som när man låter sig sjunka in i läsningen av Proust, tar efter ett tags arbete texten över och läsaren själv kan flyta med och låta sig bli delaktig i en intellektuell process som fördjupar världens färger och förnyar självmedvetandet.

När Henry James samlade litterära verk skulle ges ut i New York 1909 skrev han själv förord till samtliga volymer. Dessa gavs i sin tur ut i bokform 1934 med ett värdefullt förord av poeten och kritikern R P Blackmur som lyfter fram kritiska teman och ger en användbar överblick. Detta är en unik samling av litteraturkritik. Analysen är på högsta nivå, författad av James själv, som riktar sin uppmärksamhet tillbaka mot sitt eget verk med samma skärpa som han i romanerna skrev om till exempel amerikaner i Europa, skillnaden mellan den nya och den gamla världen, klassmärken och psykologiska konflikter. Det är en av de mest grundliga genomgångar av det litterära hantverket som finns tillgängligt på något språk, och skulle kunna användas rakt av som material till exempelvis något skrivarseminarium. Denna utgåva är även försedd med ett mycket välskrivet förord av Colm Tóibin.

Henry James förord påminner en aning om Raymond Roussels famösa beskrivning av hur han skrev sina böcker. Det som uppfattats som nonsens och vilda fantasier avslöjades som rätt enkla konstruktioner, byggda på språkliga dubbeltydigheter, vilka utvecklades och varierades genom romanerna. Med facit i hand tyckte en del kritiker att det sänkte verken – medan andra, främst Oulipo-gruppen, med Raymond Queneau i spetsen, tog upp hans tekniska utmaning och gjorde den typen av inventioner till utgångspunkten för flera egna verk. Georges Perecs roman La Disparition, som han författade utan att använda bokstaven ”e” är kanske den mest kända i genren. Men Henry James självpåtagna begränsningar är långtifrån enbart tekniska, och de är aldrig mekaniska, som en del av Oulipo-tricken. Begränsningarna handlar i lika hög grad om hur de fiktiva gestalterna konstrueras, och hur deras olika synvinklar bryts och samspelar med varandra för att bygga upp de färdiga verken. Han ger läsaren ett antal nycklar och ger sedan förklaringar till hur och varför han har skrivit vissa saker på ett särskilt sätt, vilket dock inte på något sätt uttömmer hans verks litterära värde. Andningen, rösten och språket hos honom överskrider alla dessa tekniska överväganden och gör att det ”facit” han ger egentligen har sitt största värde inte som handbok i hur man ska läsa hans böcker, utan som ett slags indirekt självbiografi av en av de mest briljanta och kontrollerade författare vi känner.

James författande tog alltid sin början i en bestämd intention. Ett exempel är den berömda långnovellen The Turnof the Screw som nyligen har kommit ut i nyöversättning på bokförlaget Modernista. Hans mål var att skriva en enkel, klar och avrundad berättelse, i vilken fantasin ändå skulle få fria tyglar. Enligt honom själv leder denna spänning mellan två disparata idéer, till att novellen endast är tänkbar som fri, men underhållande bara genom att vara kontrollerad. Den berättelse han har skapat är en utflykt in i kaoset som endast är möjlig just i denna strängt reglerade form. Tydligt är att disciplinen och formtroheten var starka inspirationskällor för honom. ”Inget är så lätt som improvisation”, skriver han, vilket är lätt att instämma i. Det finns ett slags flödande, flyhänt litteratur, som bygger på massa, och som tycks vara i ropet i våra dagar, där den ena boken tävlar i tjocklek med den andra. För Henry James låg konsten i begränsningen. Om någon berättade en historia för honom, eller antydde något som hade hänt, som James anade kunde innehålla stoff till en litterär text blev han rastlöst bekymrad över att få veta för mycket. Han ville inte veta mer än vad som krävdes för att trigga igång hans egen litterära fantasi, och avbröt hellre någons berättelse innan den var klar, för att istället låta den växa i sitt eget medvetande.

I verkligheten pågår alla relationer och händelseförlopp utan ände, utan gräns eller slut, och den stora utmaningen för konstnären är att dra upp en cirkel innanför vilken allt synes pågå på samma sätt. Konst är artificiell; den syftar till att skapa illusionen av liv. Det gäller att lära sig att behärska de begränsningens lagar som endast går att få bukt med genom viljekraft och övning. James jämför författandet med att måla en tavla, men han liknar det också vid hantverk, som att brodera eller fläta en krans. Allt bygger på övning och ett väldigt tålamod. Amatören kan skriva fritt flödande och utan ramar, men den sanne konstnären vet att sätta ramarna på det sätt som tydligast framhäver motivet, och han drar sig aldrig för att skriva om.

Han skriver också att han har svårt att se en historia innan dess gestalter är tydliga för honom. Han avundas författare som kan ta en berättelse och fylla den med liv, för honom är det nödvändigt att känna gestalterna på djupet innan den berättelse de ska ingå i kan ta form. Romangestalter måste också befinna sig på helt rätt nivå av medvetande, menade James. Om en fiktiv person framställs som för klok eller känslig, och uppfattar för mycket om det som utspelar sig runt honom, blir denna snart osannolik.

Det gäller, menar James, att bygga upp bilden av en gestalts medvetande med hundratals små punkter, där de förmedlade iakttagelserna måste ligga på exakt rätt nivå för att gemensamt ge intrycket av en viss typ av personlighet. En liknelse som ger extra djup åt broderiet som metafor för skrivandets hantverk.

För James är tempot en annan viktig aspekt; varje berättelse kräver sitt rätta tempo. Han spar inte på självkritik när han vid omläsningen märker att hans egna romaner inte håller måttet. Roderick Hudsons sönderfall, i romanen med samma namn, dömer han ut som alltför snabbt avklarat, så snabbt att det istället för typiskt framstår som abnormt, vilket därmed gör att berättelsen missar sitt mål. Avgränsning, balans, allt i rätt mått och i det rätta tempot. Så enkelt det låter, och så mycket koncentration, arbetstid och rent sittfläsk det kräver. Samt förmågan att osentimentalt gång på gång riva upp de egna meningarna och börja om från början. Tendensen att överarbeta texterna är han medveten om, men James uppfattar det som ett avsevärt mycket mindre problem än andra författares underarbetning.

Kanske är det idag få som har möjligheten att leva det privilegierade liv Henry James förde, vilket också var en förutsättning för att han skulle ha råd att ägna sig åt sitt omständliga litterära arbete. Men han påminner om något annat också, i en passage där han citerar Robert Louis Stevenson, som säger sig häpna över att man kan få betalt för att syssla med något så otroligt roligt och givande. Han kände det som ett sant privilegium att ha såväl begåvningen som möjligheterna att få ägna sig åt sitt författarskap.

En samtida svensk författare, som jag själv, har antagligen störst nytta av de tekniska synpunkterna, som verkligen många gånger är värda att tas till vara. Men viktigare än de specifika råden är hängivenheten, allvaret och noggrannheten med vilken han arbetade. Redan Paul Valéry menade att de moderna konstnärerna nöjde sig med bra lite, och det blir så väldigt tydligt vid just denna läsning att många av oss samtida författare verkligen nöjer oss med alldeles för lite. För otydliga mål, för snäva ramar, för dåliga omarbetningar. Henry James hängivna uppmärksamhet på det egna verket och hans osentimentala inställning till dess styrka och svaghet, samt hans konsekventa arbete på att förbättra det, för en publik som säkert många gånger inte alls skulle ha upptäckt sådant han själv slår ner på, är absolut föredömlig.