Detta är historien om det Gyllene templet. Den började i Ryssland för 239 år sedan, på stäppmarkerna vid Volgas södra lopp. Man kan även säga att den tog sin början 1923 då upptäckaren Sven Hedin reste jorden runt och passerade Yttre Mongoliet. I varje fall var det då dessa båda historielinjer började konvergera för att slutligen smälta samman till en enda, som sträcker sig in i våra dagar där nya förvecklingslinjer adderats till denna ännu oavslutade kedja av händelser. Det är en historia om våld, lidande, död och finansiella kollapser men det är också berättelsen om konst, skönhet, triumf och idealitet. Just nu är brännpunkten Sigtunahöjdens konferensanläggning.

Året var 1770. Katarina den stora satt på tsartronen i Sankt Petersburg. På stäppmarkerna kring Volgas nedre lopp levde sedan 150 år en mongolisk nomadstam. De kallade sig torguter. Ryssarna kallade dem kalmucker. I början av 1600-talet hade en annan mongolstam fördrivit dem från deras traditionella betesmarker kring sjön Koko nur i vad som då var nordöstra Tibet men som idag har döpts om till provinsen Qinghai. De fördrivna torguterna flydde 400 mil västerut och slog sig ned vid Volga i Ryssland istället.

De erkände sig som ryska undersåtar och levde ett fridfullt nomadliv vid Volga i generation efter generation. Men efter 150 år var det slut på friden. En intern maktkamp om positionen som khan, alltså stamhövding, ledde till att hela stammen övertalades att samla ihop sin boskap och fälla sina tält för att återvända till de gamla betesmarkerna i Kina.

De gav sig av strax efter nyår 1771. Förmodligen hade de avstått om de vetat vad som skulle komma. Katarina den stora såg uppbrottet som en revolt mot tsarmakten. Ryssland behövde sina kalmucker. De var stora krigare. Kalmuckförband hade varit med och besegrat Karl XII vid Poltava. Katarina beordrade sin armé att gå till attack mot torguterna och hindra dem. Därtill kom den skoningslösa centralasiatiska vintern med bitande köld, tjock snö och pinande vindar. Det blev en fruktansvärd vandring.

När flyktingarna nådde sitt mål efter sju månader av namnlöst lidande hade all boskap de haft med då de gav sig av dukat under och mer än hälften av folket. 400 000 torguter hade startat i denna mongoliska exodus. Bara 150 000 kom fram. De andra hade stupat för fiendens kulor, den centralasiatiska vinterns köld och senare sommarens torka och hetta.

Men den kinesiska kejsaren, som vid denna tid hette Qianlong, tyckte att torguternas återkomst till Kina var en tilldragelse som måste firas. Återkomsten innebar nämligen att kejsaren av Kina åter härskade över all världens mongolstammar. Torguterna tilldelades nya betesmarker och fick ny boskap, nya livsmedel och nya tält.

Dessutom deklarerade Qianlong att det mäktiga lamabuddistiska klosterpalatset Lilla Potala som just hade uppförts utanför staden Chengde, skulle vara ett minnesmärke över torguternas återkomst till Kina. Chengd ligger i bergen 25 mil nordost om Peking och var de kinesiska kejsarnas sommarhuvudstad.

153 år senare reste upptäckaren Sven Hedin jorden runt. I november 1923 for han med bil från Peking norrut mot Sibirien där han tänkte ta Transsibiriska järnvägen till Moskva. Det blev en strapatsrik 150-milafärd i genom tjocka snödrivor på Yttre Mongoliets väglösa öknar, stäpper och tajga.

Vid gränskontrollen utanför Yttre Mongoliets huvudstad Ulanbator blev Hedin visiterad och bilen noga genomsökt. Det var Hedins första möte med den stora omvandling som Yttre Mongoliet höll på att genomgå. Lenin och bolsjevikerna höll på att sprida revolutionen österut. Mongoliet var i snabb takt på väg att bli Sovjetunionens första satellitstat.

I spåren följde en stor kulturell omvandling, konstaterade Hedin. Den traditionella lamabuddistiska kulturen med sina tempel och kringvandrande munkar höll obevekligt på att ersättas av bolsjevikernas gudsförnekande ideologi. Templen plundrades, vandaliserades och fick förfalla. Ett månghundraårigt kulturarv höll på att förskingras och gå förlorat. Något borde göras för att hindra att det lamabuddistiska arvet helt gick förlorat, tänkte Hedin.

Mer än en tanke blev det inte just då, men Hedin släppte den inte och fem år senare kunde han börja omsätta den i handling. Det var på våren 1928. Han var ute på sin fjärde och sista expedition. Efter en lång mödosam kamelfärd genom Gobi till Sinkiangs huvudstad Urumchi tog han upp saken med sin karavanledare Hertig Larson.

Hedin ville att Larson skulle fara till Mongoliet, leta rätt på ett lämpligt tempel och köpa det med hela dess inredning av tangkas, målningar, buddastatyer och andra ceremoniella föremål. Allt skulle fraktas till Stockholm där templet skulle resas på någon lämplig plats.

Själv for Hedin till Stockholm för att ordna finansiering. Han sökte upp statsminister CG Ekman och bad om sammanlagt 750 000 kronor i anslag, motsvarande drygt 18 miljoner kronor idag. Därav var 250 000 avsedda för tempelinköpet. När regeringen så småningom fattade sitt beslut blev anslaget dock bara en tredjedel av vad Hedin hade begärt. Pengarna räckte inte för att förverkliga tempelplanerna.

Projektet hade dessutom drabbats av en annan motgång. Hertig Larson hade nekats visum till Yttre Mongoliet. Larson hade i årtionden haft nära kontakt med Yttre Mongoliets ledande män men hans siste vän i Mongoliets regering hade nyligen dött och bolsjevikerna ville inte släppa in Larson. Projektet förblev en orealiserat ännu en tid. Men inte så länge.

Året därpå, 1929, for Hedin till Amerika för att operera bort en misstänkt tumör på ryggraden. Tumören visade sig dessbättre inte vara någon tumör. Uppmuntrad av detta besked tänkte han att han istället skulle utnyttja USA-besöket till att få rika svenskamerikaner att lätta lite på plånboken och bidra till expeditionen borta i Kina.

Han for till Chicago där den svenske kulturattachén Tage Palm presenterades honom för en man som hette Vincent Bendix. Bendix var son till svenska immigranter och hade seglat upp som en av Amerikas rikaste män. Med utgångspunkt från egna uppfinningar hade han byggt upp ett stort fabriksimperium som levererade delar till bil- och flygindustrin. Till det Bendix har uppfunnit hör det så kallade bendixdrevet som gjorde den elektriska startmotorn möjlig och än idag sitter i alla bilars startmotorer.

Hedin berättade för Bendix om sin stora expedition och nämnde att svenske kungen bidragit med pengar (egentligen var det ju svenska staten men i Hedins jargong var stat och kung samma sak). Han beskrev tempelprojektet och frågade om Bendix ville bidra till expeditionen så att Hedin kunde anställa en etnograf och köpa in tempelföremål till Etnografiska museet i Stockholm. Så tillade han:

– Om ni vill kan jag göra inköp även för er räkning mr Bendix.

– Hur mycket har kungen bidragit med, undrade Bendix.

– En halv miljon.

– That´s no money. Ni får lika mycket av mig. Förresten, var det kronor eller dollar?

– Kronor, kom det från Hedin. För snabbt. Han kunde ha bitit tungan av sig. Varför hade han inte sagt dollar? För den stenrike Bendix hade det inte spelat någon roll.

Av pengarna som Bendix lovade var 250 000 avsedda att finansiera ett tempel för Stockholm. Den andra hälften skulle användas till ett tempel som Hedin fått Bendix uppdrag att skaffa till Chicago och den stora världsutställningen 1933.

Nu kunde Hedin anställa en etnolog som expert i tempeljakten. Han hette Gösta Montell och blev senare chef för Etnografiska museet i Stockholm. Eftersom Yttre Mongoliet hade stängt sina gränser för tempeljägarna fick de begränsa sitt sökande till Inre Mongoliet som hade förblivit en del av Kina när Yttre Mongoliet bröt sig loss.

Hösten 1929 tillbringade Hedin tillsammans med Hertig Larson, Gösta Montell och sin expeditionsläkare David Hummel med tempeljakt i Inre Mongoliet. I en nyinköpt Ford, med missionären Joel Eriksson som vägvisare, for de 110 mil kors och tvärs över stäppen och skärskådade tempel och inventarier. Men framgången var begränsad. I motsats till Yttre Mongoliet var den lamabuddistiska kulturen i Inre Mongoliet inte hotad. Där fanns många vackra tempel men de var inte till salu.

När de inte fann vad de sökte på stäppen vände de istället blickarna mot manchukejsarnas övergivna gamla sommarhuvudstad Chengde 25 mil nordost om Peking. Där visste de att det fanns hela komplex av tempel i olika stadier av förfall. De for dit i början av december. Fast nu var Hedin själv inte med. Han hade installerat sig i Hertig Larssons hem i Kalgan/Zhangjiakou för att författa. Medan han satt och skrev for Larson, Montell och Hummel till Chengde.

Där fann de ett stort tempelkomplex klättrande uppför dalsidan. Längst upp tronade Dahontai, en stram fästningsliknande byggnad med tydliga drag av Dalai Lamas klosterpalats Potala i Lhasa. Den likheten var ingen slump. När Chengde gjordes till kejsarmaktens sommarhuvudstad i början av 1700-talet ville man han att sändebuden från imperiets minoritetsfolk i Tibet och Mongoliet skulle känna sig sedda och hemma. Därför lät man bygga flera lamabuddistiska helgedomar i tibetansk och mongolisk stil. Och det var därför som Hedins tempeljägare for just till Chengde.

Och nu fick de napp. Bakom Dahontais strama fästningsliknande murar fann de en förfallen men graciös tempelpaviljong i trä och tegel som de omedelbart föll för. Tempeljägarna återvände till Hedin i Kalgan med entusiastiska rapporter.

I januari 1930 började Hedin förhandla med kineserna om att få köpa templet och frakta det till Chicago. Men frågan var ytterligt känslig. Kina befann sig mitt i en nationell renässans. I årtionden hade främmande djävlar oförhindrat kånkat iväg med Kinas kulturarv till museer i Europa och Amerika. Nu fick det vara slut med det.

Hedin prövade olika modeller för att få kineserna med på noterna. Ett av hans förslag gick ut på att Kina skulle donera templet till Chicago medan Bendix i gengäld finansierade renoveringen av ett tempel i Kina. Men förhandlingarna gick trögt. Till slut bestämde sig Hedin för att låta tillverka en kopia av templet istället för att köpa originalet.

Via en tysk arkitekt som ritat Pekings nya nationalbibliotek engagerade Hedin en kinesisk arkitekt med uppgift att administrera i kopiebygget. Han hette W. H. Liang. Han satte igång på våren 1930; tog mått på allt, kolonner, bjälkar, ornamentering, fönster, kapitäl, dörrar och friser. Han gjorde skisser och memorerade allt så att han, när och var som helst, skulle kunna bygga upp en trogen kopia av originalet. Han hade hjälp av en kinesisk målarmästare som noggrant kopierade alla mönster och färger.

Allt skulle tillverkas i Kina utom de största och tyngsta detaljerna som stenterrassen, kolonnerna, tegelmuren, de grövsta bjälkarna och koppartaket. De skulle fabriceras i Amerika. Det skulle bli billigare. Den första tempelkopian skulle gå till Chicago. Arbetet med templet för Stockholm, som skulle se annorlunda ut, fick anstå tills vidare.

Hedin hade ännu inte sett originalet annat än på bild då han beordrade tillverkningen av kopian. Inte förrän den 28 juni 1930 kunde han med egna ögon beskåda den tempelpaviljong som Larson, Hummel och Montell hade valt ut ett halvår tidigare. Den hette Wanfagui, vilket betyder det Heligaste av det heliga.

Den var kvadratisk, vilade på en meterhög stenterrass, hade 20 meters sida och var cirka 23 meter hög. Taket hade hörnen typiskt uppåtsvängda och var belagt med fjäll av förgylld kopparplåt. Runt hela templet löpte en pelargång vars tak bars upp av 28 rödlackerade kolonner. Tempelsalen var rikt utsirad med en färgskalan dominerad av guld och rött.

Takbeläggningen fick ge namn åt Hedins kopia; den Gyllene paviljongen. Hedin, som aldrig väjde för en superlativ, kallade paviljongen för det vackraste lamatemplet i hela Kina, ett mästerverk av kinesisk byggnadskonst. Och han gladde sig åt tanken att när den redan förfallna byggnaden Wanfagui en gång multnat sönder så skulle det i västerlandet finnas en trogen avbild bevarad.

Kopian skulle dessutom komma mer till sin rätt än originalet eftersom kopian skulle stå fritt och synligt i en park i Chicago medan det var omöjligt att få någon riktig överblick över originalet, som stod inklämt och osynligt bakom Dahongtais massiva tegelmurar. På håll kunde man bara skönja spiran och övre delen av taket. Den gyllene paviljongen var som en dold juvel i Lilla Potalas pampiga krona. Och det var meningen. Den var det heligast av det heliga, använd av kejsar Qianlong som mottagningshall och rum för religiösa studier.

Hedin tillbringade 10 dagar i Chengde med sitt skissblock i högsta hugg. Sedan återvände han till Peking. Bygget av tempelkopian gick vidare liksom Gösta Montells insamlande av tempelinventarier. Mot slutet av 1931 var allt klart och tempeldelarna och inventarierna på plats i Chicago.

Bendix skickade att telegram och bad Hedin och Montell att komma till Chicago för konsultationer om tempeluppförandet. De kom dit i början av mars 1932. Sveriges konsul i Chicago mötte dem på stationen. Han berättade att Ivar Kreuger just hade skjutit sig i Paris.

Depressionen fortsatte alltså att skörda offer. Börsfallen och en extravagant livsstil hade även fått en stor del av Bendix tillgångar att förflyktigas. Han var nu långt ifrån lika rik som tre år tidigare då han generöst hade lovat pengar till Hedin. Bara under de senaste två veckorna hade värdet på aktierna i Bendixverken rasat från 17,5 dollar till 10,5. En gång hade de stått i 105 dollar.

Montell började packa upp alla de etnografiska föremål, som skulle bli inventarier i tempelkopian. De ställdes upp i Vincent Bendix konstgalleri. Bendix blev eld och lågor när han fick se samlingen. Han var väldigt stolt då han visade upp den.

Hans entusiasm för tempelprojektet steg men inte hans önskan att betala för monteringen av tempelbyggsatsen som bestod av 28 000 olika delar.

Ingen annan ville heller betala men efter sex veckor av förhandlingar mellan Bendix och världsutställningens arrangörer tog arrangörerna på sig utgiften på villkor att templet sattes upp på själva mässområdet.

I början av maj startade tempelbygget med pålningsarbeten. Fem månader senare låg taket av 25 000 förgyllda kopparfjäll på plats. De hade tillverkats vid Bendix egna fabriker i Chicago. Templet målades av två kinesiska artister från Peking.

När världsutställningen slog upp portarna den 27 maj 1933 blev Gyllene templet en av de stora attraktionerna. Det guldglänsande taket, den graciösa kinesiska arkitekturen och de lackröda kolonnerna gjorde att templet verkligen stack ut i den modernistiska omgivningen. Det numera avsomnade bilmärket Nash använde templet som fond i sin reklam.

Sex år senare 1939, när New York anordnade världsutställning i Flushing Meadows monterades templet upp där. Men i motsats till i Chicago där det innehöll autentiska lamabuddistiska religiösa föremål, användes det i New York som scen för en dansshow med lättklädda unga damer.

När New York-utställningen led mot sitt slut på hösten 1940, kom besked från Bendix att han var villig att donera templet till Sverige men Hedin fick ordna med frakten över Atlanten och återuppbyggandet i Stockholm. Bendix själv hade gått i konkurs och hade inte längre råd med den sortens storslagna gester.

Hedin ställde sitt hopp till finansfurstarna Axel Wenner-Gren och Axel Johnson. De hade sponsrat honom förr. Men nu rådde det krig i världen och finansiell osäkerhet. Ingen var särskilt intresserad av att ösa pengar över olönsamma goodwill-projekt.

Veckor blev till månader och månader blev till år utan att något hände i tempelfrågan. Men i slutet av januari 1944 fick Hedin ett brev från USA med ett tidningsklipp som berättade att Bendix hade donerat templet till ett universitet i Ohio, Oberlin College, som hade en kinesisk fakultet.

Hedin blev djupt upprörd. Han såg donationen som ett svek, att Bendix först hade lovat honom templet men nu backat från sitt löfte. ”Detta är äkta amerikanska fasoner”, skrev han i sin dagbok. Ett år senare dog Bendix och Hedin tappade allt hopp om att få templet till Sverige. ”Hans död avskär för alltid våra förhoppningar om att få hit templet”, skrev han i dagboken.

Templet blev kvar i Ohio, nedpackat i sina lårar i väntan på bättre tider. Meningen var att det skulle resas igen på Oberlinuniversitetets campus men i oktober 1949 hissade Mao Zedong den röda flaggan över Himmelska fridens torg i Peking och utropade Folkrepubliken Kina.

Det var en nyhet som Hedin framför radion hemma på Norr mälarstrand, med sin speciella politiska fingerspitzgefühl, kommenterade med orden:

– Mao är det lyckligaste som har hänt Kina på tusentals år!

För gyllene templet i Ohio var det dock en utomordentligt olycklig utveckling eftersom det ledde till kvartssekellång iskyla i de amerikansk-kinesiska relationerna. Intresset för kinesisk arkitektur i USA störtdök. Det gyllene templet fick ligga kvar ouppackat i sina lårar och försvann i glömska. Där förblev det till slutet av 1970-talet då den svenske arkitekten Max Woeler ryktesvis fick höra talas om det.

Först visste han inte ens om det alltjämt existerade men efter något år hade han fått templets existens bekräftad och kunnat lokalisera det till Oberlin. När han inspekterade det kunde han konstatera att det fortfarande var i användbart skick men att takets 25 000 förgyllda kopparfjäll och en del andra delar hade sålts någon gång under de årtionden som templet legat nerpackat och var borta.

Woeler bestämde sig för att försöka få över templet till Sverige. Efter många turer lyckades han. Oberlin förklarade sig villigt att överlåta templet, och rederiet ACL tog på sig frakten och halva fraktkostnaden. Andra halvan tog Woehler lån för att täcka. I mitten av 1980-talet hade alla formaliteter och praktiska detaljer ordnats och templet anlände till Sverige.

Meningen var att det skulle resas i Frösundavik vid Brunnsviken norr om Stockholm. Solna kommun hade avdelat mark och gett byggnadslov. Fastighetsbolaget Fabege skulle finansiera bygget. Men så intervenerade ännu en gång oförutsedda och försvårande yttre omständigheter. 1990 vek världskonjunkturen, fastighetsbubblan sprack och Fabege gick på öronen. Det gyllene templet förblev i byggsats.

Sedan dess har det funnits orealiserade planer på att sätta upp det i anslutning till Etnografiska museet på Djurgården. Andra intressenter har varit nöjesfältet Liseberg i Göteborg och staden Chicago. 1997 begärde de tidigare amerikanska ägarna att få templet i retur eftersom tanken med att donera det till Woeler var att det skulle resas vilket inte hade skett.

Den senaste, och alltjämt aktuella planen för Hedins tempelkopia, är att resa den vid Sigtunahöjdens konferensanläggning utanför Sigtuna. Drivande kraft är anläggningens ägare Mats Liljefors, stödd av Max Woeler. Planerna har dock hittills stupat på en del juridiska och ekonomiska tvistigheter och utgången ter sig oviss. Inte minst med tanke på att vi åter är på väg in i ett ekonomiskt konjunkturläge som gör tänkbara sponsorer av den här sortens företag mindre benägna att öppna plånboken. Den sortens problem har förföljt Gyllene templet alltsedan börskraschen på Wall street 1929 som fick Vincent Bendix gigantiska förmögenhet att smälta samman.

Detta förhållande hade varit riktigt trist om framtiden hade utformat sig så som Hedin föreställde sig då han första gången såg de förfallna resterna av Gyllene templet för nära 80 år sedan. Då trodde han att tempelområdet i Chengde skulle förvandlas till ruiner medan hans tempelkopia skulle rädda minnet av denna döende kultur åt eftervärlden.

Men så har det inte blivit. Vi kan inte, ännu i varje fall, se Hedins kopia men det är däremot fullt möjligt att beskåda originalet Wanfagui i Chengde där det står renoverat och vackert i och i samma glänsande skick som då torguterna återvände från Ryssland 1771 och kejsar Qianlong förklarade det ett minnesmärke över denna tilldragelse. Och originalet finns förstås på Unescos världsarvslista.