Man kommer helt enkelt inte ifrån Akilles – inte ens nu, mer än 2 600 år efter att han gjorde sitt första dramatiska (vissa skulle kanske säga teatraliska) framträdande i krigets kanon. Efter vad jag har hört föredrar kadetterna på militärakademin West Point numera att hålla på Hektor, men en ”Hektor som vinner”. Men tyvärr gör han ju inte det. Akilles är den store krigaren. Hektor springer för sitt liv, ända tills han inte orkar längre och till sist tar strid och dör – som en man. Redan formuleringen är pinsam numera. En bifigur i Evelyn Waughs trilogi Sword of Honour beskrivs som ”en inte särskilt attraktiv man, men en man var han”. I våra dagar drar vi oss för att använda termen. Till och med soldater säger att den känns pinsam, och det finns ett skäl till det. Idag är vi mer benägna än våra förfäder att se att man kan vara tillräckligt mycket man för att vara soldat, bara för att upptäcka – när man återvänder hem – att kriget inte har gjort mer man på detta sätt av en.

I Homeros dikt finner vi Akilles i mordisk jakt på Hektor. Vi vet hur historien slutar. Och det vet också de båda protagonisterna. Hektor är förutbestämd att dö och inom kort följas av Akilles själv, och det enda de kan trösta sig med är tanken att de aldrig kommer att glömmas bort. De springer vidare, bortom Trojas murar och källorna till floden Skamander, vars gud Akilles en gång i tiden utmanade. På denna punkt gör Homeros, som så ofta i berättelsen, en utvikning för att påminna oss om en lyckligare tid:

Nära källsprången ligger där några bassänger,vackert beklädda med sten: dit brukade troernas hustruroch deras sköna döttrar gå innan grekerna kommitoch det var fred alltjämt, för att tvätta praktfulla kläder.Här svepte bägge förbi … [Övers. Ingvar Björkeson]

Och där sveper de ännu förbi. Förhoppningsvis, för oss andra, kan West Points kadetter åtminstone känna igen en ”förlorare” när de ser honom, även om de fortsätter att hålla på Hektor.

Modet kan avslöja mycket, men inte allt. Det faktum att böckerna med fiktionens alla stora hjältar, från Tolstojs furst Andrej till Hemingways Robert Jordan, aldrig har slutat tryckas i nya upplagor tyder på att de är tidlösa på samma sätt utanför som på bokens sidor. ”Akilles och Hektor strider, strider och strider ånyo i måttlöst minne”, skrev poeten Edwin Muir. Litteraturens mindre hjältar blir snabbt omoderna, för de är rotade i den tid då de skapades; de stora hjältarna lever kvar i det kollektiva medvetandet, emellanåt omgjorda genom film och tv och bearbetade i livfulla romanskildringar.

Vad som kommer på modet och faller ur modet säger hur som helst mer om oss själva än om de fiktiva gestalter som fortsätter att inspirera oss. Det säger mer om krigets ständigt skiftande karaktär, men föga eller inget om dess oföränderliga natur. Varje krig skapar sina hjältar, och varje tid får de hjältar den förtjänar – och vår råkar helt enkelt vara en ytterst oheroisk tid. Ingen man, förklarade Hegel, är en hjälte för sin kammartjänare, och när hjältar inte är på modet dominerar oftast kammartjänarens synvinkel.

Problemet är att kriget självt har minskat starkt i skala sedan 1915. Först upphörde det att vara ärorikt, när miljoner unga män sprängdes i bitar eller föll för kulspruteeld på västfrontens slagfält; därefter miste kriget sin glamour, om inte annat så för USA i Vietnam, som fann att krigarens konst var förlegad och föredrog att förlita sig på bearbetning av väldiga mängder data med till exempel starkt överdrivna dödssiffror. Efterhand som kriget har blivit alltmer instrumentaliserat och dataflödena fortsätter att välla in, nu genom drönarnas videoströmmar, så fortsätter den existentiella avkastningen av kriget att minska, vilket är anledningen till att vi måste uppleva det i andra hand, genom datorspel och fiktion.

Men den realitet som soldater fortfarande ställs inför på fältet har inte förändrats särskilt mycket sedan Homeros. Det kan hända att de teknologiska utmaningarna har förvandlat slagfältet till en ”slagrymd”, men så länge kriget förblir vad Thukydides var den förste att kalla det, ”en mänsklig sak” – så länge det inbegriper den mänskliga faktorn – kommer hjältar fortfarande att lystra. För hjälten är en man som finner att han gör skillnad för andra, i en värld där skillnader kan handla om liv och död. Ibland kan han till och med inspirera oss andra att fortsätta kämpa.

De flesta soldater går inte ut i krig i förväntan om att växa med uppgiften; många skulle hellre slippa. Många hjältar har ingen längtan efter hjältemod, och vissa inte ens efter krig. Heroismen finner dem på ett ibland djupt rörande sätt. Ett av de mest slående exemplen är Robert Jordans död i Hemingways roman om spanska inbördeskriget, Klockan klämtar för dig. Det är Jordans berättelse; boken liksom de bästa replikerna är hans. Att fråga varför han till sist offrar sig är en hopplöst naiv fråga. Varför kämpade Scott och hans kamrater mot Antarktis, eller varför spikade Luther upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg? Luther sa det faktiskt: ”Jag kan inte annat.” När en människa rusar tillbaka in i eldhavet för att rädda ett barn eller en soldat kastar sig över en granat för att rädda en vän, så gör de det utan att tänka; sådana handlingar är impulsiva, men inte spontana. De är realiseringen av ett liv där frågor om krigets moral är lika malplacerade som det så kallat ”idiotiska” i en arktisk expedition eller det till synes ”meningslösa” i att ”kasta bort” sitt liv för en vän. Vi är vad våra handlingar gör oss till, och det är handlingen som bekräftar det autentiska hos den människa som utför den, inte omvänt. I Robert Jordans fall är kriget det medel genom vilket hans kultiverade individualism kan upphöjas till det heroiska. Och därför, tillägger författaren E L Doctorow, ”fråga aldrig för vem klockan klämtar; den klämtar så att jag kan vara mig själv”.

En kritik som brukar riktas mot en västerländsk kanon är att den sällan inbegriper icke-västerländska hjältar. Men en fin kortroman som gör det är Tolstojs Hadji Murat (förvisso en orientaliserad västerländsk version, men likväl en storslagen berättelse, som Harold Bloom menar är om inte Tolstojs största verk, så åtminstone hans mest inspirerande). Hadji har varje egenskap av betydelse: han är djärv, en skicklig ryttare, uppfinningsrik, och han dör en storslagen död när han omringats i sin sista strid. Ingen annan hjälte i epikens eller sagans värld, vare sig i antiken eller i modern tid, skriver Bloom, kan egentligen mäta sig med honom, och ingen är närapå lika sympatisk. Och det är avslöjande att Tolstoj själv, som länge hade talat emot krig och omfattade en version av militant kristen pacifism, skapade Hadji så sent i livet och lämnade verket opublicerat vid sin död (han tycktes bevara sin lojalitet inte mot kriget, utan mot det heroiska element som inspirerat honom att skapa furst Andrej).

I den episka diktningen var berättelsens hjältar förgrundsgestalterna, ibland både gudlösa och halvgudar, som i Akilles fall, en man som så många soldater vill vara men också fruktar att de kan förvandlas till. I den moderna romanen är de av mindre format, men mer sympatiska, eftersom de ofta är mer passiva än aktiva; vissa är till och med motvilliga hjältar, som vi ofta finner ännu mer inspirerande. Den moderna romanen, skrev Baudelaire, bör ”inte ha några hjältar eller monster”; men när kriget flyttade från Sankt Petersburgs salonger, där Tolstojs hjältar ofta befann sig, till gatorna, lystrade massorna till en del högst verkliga monster, många av dem bara alltför mänskliga. Den berättelse som fångar detta bäst är kanske William Faulkners A Fable, där berättelsens sanna hjälte är den ”okände soldaten”, utan namn, rang eller ens identitetsnummer, och därmed utan den viktigaste egenskapen hos varje traditionell romanfigur: en personlighet som läsaren kan identifiera sig med.

Föreställningen om det heroiska förändrades med tidens gång. Heroism kom att betyda något annat, en sorts passiv uthållighet snarare än ett aktivt risktagande; hjältarna i den samtida krigsromanen är mer stoiska än heroiska. Och den lidande hjälten är en person med en annan uppsättning heroiska egenskaper, såsom självironisk humor, större självinsikt och en välvillig hållning till andra som själva är mindre (eller föga) heroiska. För mig är den arketypiske moderne hjälten en av de minst kända. Han uppträder i den största brittiska romanen om första världskriget, Frederick Mannings The Middle Parts of Fortune, vars huvudfigur bara kallas vid sitt efternamn, Bourne. Att vara okänd är nästan ett kriterium på sant hjältemod nuförtiden (när alla ständigt oroar sig för sin status). Bourne har två nära vänner, Shem och Martlow, och romanen handlar om dessa tre – och deras kamratskap. De kommer från olika sociala bakgrunder och har föga eller inget gemensamt – det vill säga inget utom sin kamratskap, som har vuxit fram under kriget, i dödens och farans närhet, genom deras gemensamma upplevelser vid fronten. De har förts samman av slumpen och olyckan, och det är ödet som är romanens huvudtema.

Hjältarna i vår samtid är kanske motvilliga och osannolika, men de är verkliga. Vi har förmodligen mött dem i verkliga livet (även om vi kanske inte alltid kände igen dem just då). Om de framstår som mindre än det förflutnas hjältar så beror det på att vi jämför dem med oss själva, och det är vi själva som befinns väga för lätt. Men det finns en nedslående sanning i allt detta. Vi frambringar fortfarande hjältar av den gamla sorten; man finner dem i vilken bok som helst av en före detta soldat eller inbäddad journalist, som till exempel Sebastian Jungers ojämförliga reportagebok War, en målande skildring av ett heroiskt förband som råkade in i de värsta striderna i Afghanistan i Korengaldalen 2005. Vi frambringar fortfarande män som vinner medaljer för sitt mod, och de vinner dem i strider som fortfarande är värda att utkämpa. Våra hjältar behövs eftersom det verkligen finns monster därute, i en rad olika manifestationer, från fanatiska terrorister och jihadister till etno-nationalister och mordiska rebeller. Men seriösa författare har tenderat att förminska dem, liksom hjältarna i allmänhet. I romanen som genre skildras de egentligen inte längre, och så har det varit länge. Det är inte för att de böcker som skrivs är särskilt krigsfientliga; de flesta är inte det. Men kanske kan man säga att efterhand som den västerländska romanen har minskat i omfattning, har även dess gestalter gjort det.

Dagens mest färgstarka hjältar finner man i historiska romaner, som till exempel Patrick O’Brians flottkapten Jack Aubrey – ”Lucky Jack” (gestaltad så minnesvärt av Russell Crowe i Ridley Scotts film Master and Commander) eller i actionfyllda berättelser av krigsveteraner som Andy McNab, om medlemmar av amerikanska specialstyrkor som nu har kommit till sin fiktiva rätt (liksom de gjort i verkliga livet efter 11 september och kriget mot terrorn). Men Aubrey är svårslagen. Genom tjugo romaner förblir han en nyanserad person med en modern människas olust inför spöstraff och hängning, de disciplinåtgärder som höll samman Nelsons flotta. Aubrey är som bäst när han jagar ifatt franska krigsskepp och bordar dem. Det är inte en uppgift för dagens flottister, tursamt nog för dem, men O’Brians hjälte är populär inom det militära eftersom han exemplifierar en sanning som vi har tenderat att glömma: hjältar skapas inte, de föds – vilket vi inte alltid är beredda att erkänna i denna vår egalitära tid. För läsaren ligger en del av romanernas lockelse i Aubreys obesvärade sätt att leva sin roll som hjälte, och hans mäns ovillkorliga accepterande av denna roll.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För många av oss är hjältemodet numera levande bara i andras påhittade liv. Och det är anledningen till att även soldater som tjänstgör i Afghanistan fortsätter att läsa Homeros. Men hur länge till? I ett slående avsnitt i Mitt liv (1930) jämförde Winston Churchill – en boren krigshjälte, om någon – sina militära erfarenheter som underofficer vid nordvästfronten med första världskriget, där han under låt vara kort tid tjänstgjorde som brigadgeneral. Han beklagar i sin bok heroismens utdöende, som han menade berodde på framgångarna för ”tomögda tjänstemän” och glasögonprydda kemister. Krig, konstaterade han, ”som en gång i tiden var grymt och storslaget, har nu blivit grymt och sjaskigt. Faktum är att det har blivit alldeles förstört.” Han skyller detta på vetenskapsmännen.

Vetenskapsmännen har bara precis börjat göra avtryck. I den framtid som den amerikanska militären håller på att föra in oss i kommer robotar snart att vara en vardaglig företeelse. Vi planerar redan att programmera dem med ett ”samvete”, en uppsättning moraliska algoritmer som gör att de även moraliskt kan agera för vår räkning. Det finns en robot, Jake-1 (Jungle Automatic Killer – Experimental Model No. 1), som förekom för första gången i fantasymagasinet Weird Tales 1981, utplacerad på en Stillahavsö tillsammans med marinsoldater under befäl av min namne, sergeant Coker. I A Boy and His Tank skildrar Leo Frankowski en superdator som behöver en mänsklig besättningsmedlem för att fungera, eftersom ”associativt mänskligt tänkande” är bättre på stridstaktik än logiska maskiner. Men Frankowskis bok drar åt science fantasy snarare än sciencefiction, och Weird Tales är någonting helt annat! En intelligent uttänkt gestaltning av hur en autonom stridsmaskin skulle kunna se ut, av den typ som amerikanska forskare försöker utveckla, återstår att skriva. Huruvida en sådan farkost skulle kunna fungera som ”hjälte” i sin egen berättelse är en helt annan sak. Om den skulle bli berättelsens ”huvudfigur” hänger på om den alls kan anses ha en ”karaktär”. Kanske kommer till och med föreställningen om heroism vid det laget att höra till ett dimmigt förflutet, och mänskliga hjältar kommer bara att leva vidare i datorspel eller seriemagasin som Weird Tales.

Christopher Coker är professor i internationella relationer vid London School of Economics. Hans senaste bok är Barbarous Philosophers. Reflections on the Nature of War from Herclitus to Heisenberg (2010).

Översättning: Jim Jakobsson