Det är den 15 april 2018. Vid De adertons bord i Börshuset på Stortorget i Gamla stan pågår någon form av aktivitet. Blott en handfull ledamöter är samlade. Situationen kunde inte vara värre.

Tio dagar tidigare har den famösa omröstningen om Katarina Frostenson ägt rum. En omröstning som alla visste utgången av men som en ständig sekreterare ändå drev igenom, sannolikt som en del i sin egen döstädning. Där i denna stund beseglades Akademiens öde. Allt var sedan över och förbi. En Sara Danius i sin krafts dagar hade väntat, bidat sin tid, omgrupperat. Nu fanns inte det utrymmet. Istället avgår hon som ständig sekreterare veckan efter misslyckandet.

”Förvånas därför icke om denna tid i framtidens historieböcker istället benämns som Horace Engdahls Akademi.”

Klas Östergren lämnar samtidigt med buller och bång i en DN- orkestrerad fotosorti, samme Östergren som var den som hade kunnat avstyra det hela. Under en frukost på tu man hand på ett café beläget vid Brända tomten helt nära Stortorget berättade Danius om sina omröstningsplaner för Östergren som var den hon främst lyssnade till. Han tyckte det hela var en märklig idé. Men han förmådde sig inte att uppmana henne att avstå. Östergrens tillkortakommande då kanske förklarar hans kalkylerade styrkedemonstration strax därefter.

Men i Börshuset denna söndagseftermiddag råder alls ingen förstämning. Horace Engdahl är i högform. Den utredning från advokatbyrån Hammarskiöld & Co som bara ska vara spridd i några få exemplar ligger på statschefens nattygsbord på Slottet och någon borde städslas för att smyga in och befria honom från denna inlaga, skroderar Engdahl. Den stora poeten vid hans sida skrattar högt. Tillförordnade ständige sekreteraren är inte lika road. Kanske tänker han på Horaces inlaga i Expressen några dagar tidigare om den nu från befattning men icke från stol avhoppade Danius: ”…den av alla sekreterare sedan 1786 som lyckats sämst med sin uppgift”.

Efterträdaren kallas ”Darrgräs” av mannen på Brända tomten men darrar inte, bara suckar. Någon omröstning bli det inte fråga om när det gäller kungen. Därtill är de i alla fall för få. Istället något vagt om behovet av en enhetlig och samlad kommunikation. Alla nickar instämmande. Tre dagar senare hörs Horace i Nordegren & Epstein uttala sig om den våldtäktsanklagade, senare dömde, så kallade kulturprofilen som en ”vivör”. Som en av förtretlighetstourettes drabbad skriftställare bortom räddning ångar han på, måhända vägledd av den man som skapade sina mest betydande verk efter Nobelprisupphöjelsen: William Butler Yeats som menade att den som inte får allting sagt under sin livstid inte får ro i graven.

Dagen efter fylls Stortorget i Gamla stan av 2 000 demonstranter i knytblus, inklusive en kulturminister och en tidigare socialdemokratisk partiledare. Alla ville de att Horace skulle avgå.

Avgångskraven slungades sedan ut från den starkaste av åsikts­tribuner, DN:s kultursida, från ledamöter inom Akademien, från vd:n för Nobelstiftelsen; tidningsmagnater gömde undan porträttet på honom i den finaste av representationsvillor på Djurgården, ståuppkomiker kände sviktande repertoarer återfå kraft och riktning.

Alla var de på honom. Alla visade de sin avsky. Alla ville de ha bort honom.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När dammröken nu lagt sig har halva Akademien förnyats, nio nya invalda är tillägnade var sin av de numrerade stolarna med tillhörande numrerat snapsglas i chambre séparée på Gyldene Fredens övervåning. Och av de kvarvarande har åtminstone två varit ute och signalerat olika grader av avhopp, men hoppat tillbaka in i värmen.

Kvar sitter Horace på sin stol nummer 17. Han sade själv att denna Akademi hi­storiskt kommer att beskrivas som Katarina Frostensons Akademi. Nu blir det nog inte så. Efter boken F finns där mer spår av med­beroende svaghet än oberoende storhet.

Förvånas därför icke om denna tid i framtidens historieböcker istället benämns som Horace­ Engdahls Akademi. Glömda är alla solkigheter och stillad all upprördhet. Kvar en staty på Stortorget i Gamla stan föreställandes Horace Engdahl i en sista bestående garvande grimas mot en vägg av prydligt strukna knytblusar.