Naturligtvis måste man fråga sig: Till vem vänder sig egentligen en utgåva som denna – stor och dyr och väldigt detaljerad? Många brev är ganska lika varandra och mycket handlar om en typ av vardagliga trivialiteter som några år senare skulle klaras av med ett kort telefonsamtal och i dag med ett e-brev eller sms. Även om jag förstås har svårt att föreställa mig författaren till Det öde landet sms:a.

I mycket liknar denna volym den föregående, och konstigt vore väl annars. Eliot, som nu är i 40-årsåldern, har problem att hitta finansiering till sin tidskrift The Criterion, som efter ett kort och ganska misslyckat försök som månadstidskrift återgår till kvartalsutgivning. Han är anställd på det förlag som under denna tid blir vad det är i dag, Faber and Faber, men inkomsten därifrån räcker inte till. Den måste kompletteras med frilansskrivande, föredrag och föreläsningar. Han känner sig utsliten. Till sin bror skriver han att han är trött på att sakna en fast och tillräcklig inkomst. ”Jag har börjat mitt liv tre gånger: vid 22, vid 28 och nu igen vid 40; jag hoppas att slippa göra det igen, för jag håller på att bli trött.” Men Eliot verkar ha odlat bilden av sig själv som i förtid trött och gammal. Redan vid 40 beskriver han sig själv som ”an autumnal talent”.

Men många brev motsäger detta. Här finns en flit och en energi och en dörr som alltid verkar ha varit öppen, och då inte bara för vänner och bekanta utan för okända och förhoppningsfulla skribenter som sökte hjälp och råd. Åtskilliga refuseringsbrev slutar med en uppmaning att komma och ta en kopp te hos honom på förlaget. Också helt okända diktare kunde få sina alster omsorgs- och insiktsfullt bedömda av tidens mest inflytelserika poet och kritiker. Men klok som han var avrådde han de flesta från att ge sig in på den litterära banan utan att ha ett vanligt jobb vid sidan om.

Till skillnad från så många av dagens poetiska snillen var han aldrig arrogant nog att tro att samhället var skyldig honom ett levebröd så att han kunde dikta ostört. Förläggaryrket var heller inget han kunde rekommendera: ”Det råder en ständig kamp mellan ens ideal och nödvändigheten att träffa rätt på marknaden; de flesta böcker man publicerar är intellektuellt och moraliskt värdelösa; man är intresserad av lyrik och man får ägna sig åt att layouta en bok om cricket eller åt någon framstående nollas memoarer och så småningom blir det svårare att läsa en bok för nytta eller nöje eller att bedöma en bok annat än utifrån dess kommersiella värde. […] Man förlorar lusten att läsa.”

Han förstod bättre än de flesta hur svårt det var att leva på sin penna, och det gällde inte bara nybörjare. Han var därför alltid redo att försöka hitta uppdrag åt kända och okända kolleger, bland annat hoppades han kunna ordna ett jobb åt James Joyce som lektor i engelska vid Uppsala universitet. Det hade varit något.

Av naturliga skäl är det mer kritikern än diktaren vi möter här. Vi kan dag för dag följa hur han utan att ha någon akademisk position skriver om den engelska litteraturhistorien och, inte bara det, sättet att skriva om litteratur. Eliot hade svårt för romantikerna men desto mer till övers för 1600-talsdiktare som John Donne. Detta skulle sedan under flera decennier bli akademisk ortodoxi. Men han var också så att säga opersonlighetens stora apostel, vilket innebar att biografisk kritik, alltså den typ av kritik där man vill förklara ett diktverk utifrån händelser i författarens liv, råkade i vanrykte. Den nykritik, som skulle komma att dominera vid amerikanska universitet fram till det (post)strukturalistiska maktövertagandet, börjar i dessa brev, där några av rörelsens stora namn dyker upp: I A Richards och William Empson i England, Allen Tate och John Crowe Ransom i USA. Speciellt Richards var en uppskattad samtalspartner.

I sin kritik av sina samtida var Eliot vanligen förbindlig, även om han tillstod att han inte hade särskilt mycket till övers för samtida lyrik. De enda diktare som överhöljs med lovord och som påverkat honom är den gamle kumpanen Ezra Pound och Saint-John Perse, vars stora dikt ”Anabasis” han översatte. Men då och då bränner det till, och Eliot höjer tonen. Så här skriver han om Hemingway, som just kommit ut med Farväl till vapnen: ”Jag har ögnat i boken och tycker att det är hög tid att denna barbariska litteratur sätts på plats. Hemingway är som bäst när han behandlar barbariet där det hör hemma, till exempel gangstrar i Chicago, men han borde arresteras när han släpper loss barbarerna i Europa. […] Hemingway tycks förneka att människor har en plikt att tänka eller att de har annat än de mest elementära känslor eller kan uttrycka sig i annat än stammande upprepningar av banaliteter.”

Eliot har själv beskrivit sig som klassicist i litteraturen, rojalist i politiken och anglokatolik i religionen. Att religionen spelar en allt större roll blir tydligt, även om han i mycket ser det som en privatsak – och Eliot var alltid mycket privat. Han förvånar sig över att det finns människor som helt saknar sinne för religion. Han talar inte om ateister, utan om sådana som helt enkelt aldrig finner anledning att fundera över religiösa spörsmål: ”De kan vara mycket bra människor och mycket lyckliga; de verkar inte sakna något, helt omedvetna om tomheten – den tomhet som jag finner mitt i all mänsklig glädje och i alla mänskliga relationer och som endast kan fyllas av en sak. Jag är en av dem som denna känsla av tomhet driver mot asketism eller sensualism och bara kristendomen hjälper mig att försona mig med livet som annars är motbjudande.”

Att blotta sina känslor offentligt låg aldrig för Eliot. Men det privata finns hela tiden där som en dov, nästan tragisk, underton. Hans äktenskap var djupt olyckligt. Hans hustru Vivienne hade tidigare vårdats på olika anstalter, men under dessa två år bor de tillsammans. Eliot säger inte mycket om det utan bara att Vivienne är sjuk, hon är överansträngd, hon kan inte lämna hemmet. Han finns hela tiden där för att ta hand om henne. Det tvingar honom att tacka nej till mängder av erbjudanden att föreläsa vid olika universitet. Han kan inte binda upp sig för framtida engagemang. De brev från Vivienne som publiceras i denna samling ger oss bilden av en kvinna som hela tiden befann sig på gränsen till sammanbrott och som försökte dölja detta genom ett ofta maniskt pladder.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Visst är flera av dessa brev likalydande och många, om man läser dem enskilt, skäligen betydelselösa. Men sammantaget ger de en lika fängslande som detaljerad bild av tidens litterära klimat, en bild av hur modernismen blev till innan den stelnade i estetisk och kritisk ortodoxi.

Valerie Eliot, som dog förra året, och John Haffenden har återigen utfört ett redaktionellt storverk. I fotnoter citerar de det som behövs för att dagens läsare ska förstå kontexten. Det är svårt att föreställa sig hur en brevutgåva skulle kunna göras bättre än så här.