Halvsanningen – som manipulerar verkligheten, underminerar människors sinne för realiteter, och som kan få marken att svikta under ens fötter. För goda tider tycks den ju ha. Inte bara i konspirationstesernas labyrintiska värld, och i bedrägeriernas förlovade land på nätet – utan även på politikens arena, i den så kallade postfaktiska diskursen, där sakförhållanden presenteras på ett tendentiöst sätt, för att påverka eller övertyga; halvsanningen i sitt esse.

Halvsanningar: yttranden som till en del består av faktiska företeelser, men som i övrigt utgörs av en stor del av fiktivt innehåll – som överdriver sakernas tillstånd, omtolkar eller sätter in det i felaktiga sammanhang, eller också utelämnar väsentlig information. Halvsanningen är ett av de mest framträdande och mest verkningsfulla instrumenten i den populistiska retoriken – men alltför litet belyst och utforskad.

Därför är tyska litteraturprofessorn Nicola Gess nyligen utkomna Halbwahrheiten (Halvsanningar) en synnerligen angelägen liten skrift – och en skarp lins för den som vill genomskåda det annars så svårgreppade halvsanna.

Gess leder också ett forskningsprojekt just på temat halvsanningar i en postfaktisk tidsålder vid universitetet i schweiziska Basel, där hon är verksam. Tyska kritiker har lovordat hennes bok, som har undertiteln Zur Manipulation von Wirklichkeit (Om manipulation av verkligheten).

Men litteraturvetenskap? Jo, här finns de teorier och redskap som behövs för en analys av de metoder och koder som kommer till flitig användning inom halvsanningens domäner. (Se där en ”nytta” med litterär/humanistisk bildning, för den som tänker med endast sådana förtecken.)

Här fungerar inte ”faktakoll”. Det är ”fiktionskoll” som behövs, konstaterar Nicola Gess – det är först då det går att skärskåda och avslöja hur fakta respektive fiktion glider in i varandra i en tvivelaktig utsaga; det halvsanna utgår inte från ett differentierat sanningsbegrepp, utan från en cynisk relativism – som i förlängningen kan anta auktoritära drag, som hon skriver i sitt uppfordrande slutord.

Halvsanningen sprids likt ryktet ofta snabbt, numera särskilt i sociala medier, och är också till innehållet besläktat med hörsägnen: benägenheten för fabulering. Den rör sig i en kategori bortom möjlig saklig kritik och i ett försåtligt gränslandskap där det är svårt att skilja mellan sant och falskt.

Den är en blandprodukt: receptet är en lagom blandning av just det sanna och det falska, utgör en svårgranskad narrativ form, som inte opererar enligt det binära sant/falskt, utan med trovärdigt/icke trovärdigt och affektivt/nyktert.

Det viktiga är den inre samstämmigheten i narrativet, inte överensstämmelsen med yttre sakförhållanden; det handlar alltså om narratologi och fiktionsteori, och den goda historiens kraft att övertyga. Halvsanningen följer den gamla välkända anekdotformen och dess genrelagar, härstammar ofta ur undervegetationen och går från mun till mun; i våra dagar blir den ”viral”. Den ”känns” sann, men den är verklighet med en twist. Halvsanningarna lever av uppfyllda förväntningar och bekräftelse av inrotade föreställningar, rädslor och förhoppningar hos mottagarna, räknar med det känslomässiga samförståndet hos dem.

Ett av Gess tankeväckande påpekanden är att boomen för halvsanningar är ett typiskt krisfenomen. Här drar hon en intressant parallell mellan 2020-tal och 1920-tal: beskriver med flera exempel hur svindlaren blev något av en tidstypisk figur under ekonomiskt och socialt oroliga tider för 100 år sedan, en prototyp för en ny sorts selfmade man; Thomas Mann och Walter Benjamin hörde till de många som skrev om denne filur.

Vad är det nu som gör en historia trovärdig? Poetiken har i alla tider ställt sig frågan. Gess plockar ur Johann Jakob Breitingers Critischer Dichtkunst från 1740 för att exemplifiera hur man drar en god historia: den ska likna mottagarens invanda varseblivning och på så sätt verka förståelig, och den ska inrikta sig på förmodade förväntningar. Narrativ härmar den struktur med vilken vi konstruerar kausalitet, tidsföljd och därmed viss mening; därav dess övertygelsekraft.

Demagogin har samma mål. På politikens område betjänar sig aktörerna i det postfaktiska facket framgångsrikt alltså av anekdotformen, och fiktionens logik, som Gess visar.

Hon kombinerar så det berättarteoretiska med Theodor Adornos ideologikritik och några delar av Hannah Arendts politiska teori – och vår blick skärps ytterligare ifråga om att demaskera det halvsanna. Adorno skrev för ett halvt sekel sedan i sin Beitrag zur Ideologienlehre (Bidrag till ideologiläran) om den politiska senliberalismens inneboende frändskap med relativismen, i åsiktsfrihetens namn – var och en får ju tycka vad hen vill – och därmed en kulturens inneboende kraft till självförstörelse.

Relativismen vilar på ett cyniskt förhållande till verkligheten. Adornos iakttagelser är obehagligt aktuella; hans utläggning om hur ett kritiskt sanningsbegrepp slår om i ett relativistiskt/cyniskt förklarar delvis inflationen av halvsanningar i våra dagar. Inte bara det: Adorno visar fram nazismen som en instrumentaliserad cynism, med manipulativt uttänkt tankegods.

Åter till den politiska anekdoten: precis som den halvsanna vandringshistorien är den kort, och gör samma anspråk på fakticitet och representativitet. Halvsanningen refererar selektiv erfarenhet. Vilket skapar korrespondens med sådan verklighet som är möjlig att erfara. Effekten blir att läsaren/åhöraren kan tycka att eftersom en del verkar stämma, så stämmer nog även resten.

Knepet att likt Donald Trump strö in sådant som ”vad jag har hört” eller ”a lot of people say…” i sina tal är verkningsfullt, och sällan slumpmässigt. Den som inte väjer för att dra halvsanningar gömmer sig gärna bakom ett kollektiv, exempelvis ”vanligt folk”, och undkommer på så sätt ansvaret för spridning av det farligt lögnaktiga. Den försåtliga, förföriska halvsanningen är rentav en större fara för samhällskontraktet än den renodlade lögnen; den senare är ofta lättare att vederlägga.

De tre fall-exemplen i Nicola Gess bok är fascinerande läsning. Hon inleder med vad hon kallar halvsanningens essens: den journalistiske bedragaren – som berättar halvsanna historier för att försöka framstå som outtröttlig, orädd sanningssökare. Här handlar det om Claas Relotius, den prisbelönte stjärnreportern som gjorde karriär på ansedda Der Spiegel, som skrev texter som berörde, levererade nya perspektiv och dramatik – och som utstuderat spelade på främst positiva moraliska känslor, som i en hjärtknipande story om syriska flyktingbarn – ända tills han avslöjades i slutet av 2018. Hans reportage byggde i långa stycken på överdrifter, påhittade intervjuer och falsk research; bluffreportern Relotius hade alla likheter med en klassisk svindlare.

Den tyske konspirationsteoretikern Ken Jebsen, med egen webbsajt, laborerar främst med sina följares misstro och rädslor, skriver Nicola Gess – och med dessa människors behov av förenkling när det gäller komplexa, oöverskådliga situationer och omständigheter, som pandemin. I maj förra året lade han exempelvis ut en video med titeln ”Gates kapar Tyskland”, en coronarelaterad komplotthypotes.

Konspirationsteorierna har tydligt vunnit anhängare sedan början av förra året: de med pandemikoppling utlovar ju lättnad, relativiserar virusets farlighet, erbjuder ”förklaringar” och pekar ut tydliga skyldiga – fast kärnan i deras budskap är inte nytt, tankegodset vävdes bara in i redan existerande konspirationsteorier, som den om den ”nya världsordningen”; i före detta radiojournalisten Ken Jebsens version leder alla ”spår” till (tidigare) paret Bill och Melinda Gates, vilket i sin tur stärker anhängarnas övertygelse om att dessa två tänker ta över världen.

De konspirationsövertygade är ofta orubbliga, som bekant. Fångna i ett virrvarr av förment logiska slutsatser. Jebsen-teorin är besläktad med populismen, som alla konspirationstankar om sammansvärjning bland eliter. Gess går här ett steg till, och lyfter en obekväm men viktig fråga: när slår berättigad socialkritik över i paranoid sammansvärjnings­teori? Ett visst släktskap finns ju dem emellan, helt klart, som också vissa sociologer har konstaterat.

Det tredje fallet i Halbwahrheiten handlar om författaren Uwe Tellkamp och hans offentliga högersväng. Han var för fyra år sedan en av undertecknarna av det öppna brevet ”Charta 2017”, där det bland annat påstods att det rådde en ”meningsdiktatur” i Tyskland. Ett vänsteråsikts-välde. Ett motupprop från skrivarkolleger och kulturarbetare publicerades strax därpå, och i en efterföljande publik debatt presenterade Tellkamp ett collage av korta citat ur offentligheten, för att illustrera sin ståndpunkt att denna är lögnaktig, rättsosäker och på dekis. Han citerade ordagrant, förvisso, men lösryckta ur sitt sammanhang och infogade i ett helt annat, i ett visst syfte, framstod utsagorna knappast på ett rättvisande sätt. ”Halvsanningar”, skriver Nicola Gess om Tellkamps utspel. I tysk press stod nyligen att läsa ”halvsanningsretoriker som Tellkamp”, i en recension av Gess bok.

Halvsanningar i skrift kallar hon träffande för borderlinetexter. Att gränslandet mellan fakticitet och fiktionalitet svämmar ut över det offentliga är alltså ett tidens tecken. Dess expansion underlättas uppenbart av den digitala tekniken och arméer av inbitna skärmanvändare. Och på tal om dem: som den skarpsynta narratologen Nicola Gess påpekar, ligger ego-boostandets och självimagebyggandets kultur farligt nära svindleriet; halvsanningen är ett flitigt nyttjat instrument på sociala medier.

Sådant bruk kan urholka själen.