I Europas mittpunkt
mitt i europa ligger ett land som få känner till hos oss. Moldaviens ledare skapar inte rubriker därför att de, till skillnad från övriga forna Sovjetrepubliker i Europa, Ryssland, Ukraina och Vitryssland, inte utövar despotisk makt.
Den här gången anländer jag till Moldavien, som också kallas Moldova, ombord på ett containerfartyg från Europas fjärde största hamn, Constanta i Rumänien. Moldaviens internationella hamn Giurgiul¸sti ligger precis där floden Prut, som bildar gräns mot Rumänien, möter Donau. Eftersom Donaustranden så när som på något hundratal meter är ukrainskt territorium måste det oceangående fartyget lägga till vid en kaj i Prut med bara fem meters djup och kaptenen blir påtagligt nervös när hamnlotsen står helt passiv. Till slut tar kaptenen och styrmannen över helt. ”Det är första gången jag är här”, säger hamnlotsen urskuldande när vi ligger tryggt förtöjda.
giurgiule¸sti ger moldavien en chans att ta in containrar med importvaror från Fjärran Östern utan att passera den korrumperade tullen i Rumänien eller – ännu värre – Ukraina. Därmed inte sagt att den moldaviska är fläckfri. Den moldaviske tulltjänstemannen håller, påhejad av en passpolis, en lång utfrågning om vad jag har i min väska, dock utan att be mig öppna den. När jag besvarat alla frågor upprepar han dem trevande en gång till, säkerligen i hopp om att jag ska ge honom något för att äntligen få gå iland.
Längs vägen från Giurgiule¸sti upp mot huvudstaden Chi¸sin?au talar människorna samma rumänska dialekt som på andra sidan gränsen mot Rumänien. Men Maxim och Viktor som kör mig säger med en mun att de som bor på den andra sidan är annorlunda: ”Hos oss vänder sig ingen bort om någon behöver hjälp. Blir någon stående med sin bil när det är mörkt öppnar man dörren och erbjuder en säng över natten.”
strax öster om vägen bor Moldaviens omkring 150 000 gagauzer, ett turkisktalande folk, som levt här i århundraden. Maxim var min chaufför också när jag åkte runt i de gagauziska byarna för ett år sen. Hans första kommentar då var att gagauzerna borde ha vett att lära sig tala moldaviska med sina landsmän istället för att använda ryska som på Sovjettiden. Men under våra dagar tillsammans lyste han upp och bröt ofta in med egna frågor under mina intervjuer.
Det som fascinerade honom var att gagauzerna i mångt och mycket hade samma traditioner som han själv. Det hade han inte vetat tidigare eftersom han av princip inte talade med landsmän som inte lärt sig rumänska.
Det är för övrigt bara en femtedel av dem som talar landets majoritetsspråk som kallar det för rumänska. Alla andra säger moldaviska, precis som det står i konstitutionen. Alla vet att moldaviska är rumänska fast med flera ryska låneord, inte minst vad gäller termer för teknologi som gjorde sitt inträde under Sovjetperioden. Att språket officiellt heter moldaviska är en markering av en politisk realitet: den lilla minoritet som vill förena landet med Rumänien, som större delen av territoriet tillhörde före andra världskriget, är sedan länge överspelad. Men prorumänska utspel av Mihai Ghimpu, en av partiledarna i den nuvarande regeringskoalitionen och som till nyligen var både talman och interimspresident, skapar ännu oro bland den tredjedel av invånarna som representerar ett tiotal andra etniska grupper.
Väl framme i Chi¸sin?au hör jag mest ryska på gatorna trots att ryssarna enligt den senaste folkräkningen utgör mindre än 15 procent av stadens invånare. Många huvudstadsbor som betraktar sig som moldavier använder ofta ryska om den andra parten tillhör någon annan etnisk grupp.
i landets näst största stad B?al¸ti (uttalas ungefär Bältsi) utgör däremot ryssar och ukrainare halva befolkningen. Det är bara bland anställda inom kultursektorn som jag hör moldaviska. Många av stadens invånare retar sig på att stadsteatern inte fyller ens halva salongen de få dagar då den fasta ensemblen står på scenen och då enbart talar moldaviska, medan det är utsålt vid de sporadiska gästspelen på ryska.
B?al¸tis identitet finns inte bara i det ryska språket utan också i politiken. I B?al¸ti i är borgmästaren och 60 procent av stadsfullmäktige medlemmar av kommunistpartiet som annars bara tillerkändes 40 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet. Sedan den 1 oktober är kommunistpartiet enligt lag förbjudet att använda sitt traditionella emblem med hammaren och skäran men det bekymrar inte funktionärerna i B?al¸ti. Symbolen finns kvar på namnskyltarna framför de deputerade när stadsfullmäktige sammanträder och på sidan av den stora svarta skåpbil som partiets andresekreterare i staden Aleksandr Poneatovskii far omkring i. Lagen är inte heller glasklar – symbolen är förbjuden att använda i propaganda, så ingripanden av ordningsmakten kommer kanske först vid nästa valrörelse.
När jag ett par dagar senare anländer till Soroca, en stad med 28 000 invånare på gränsen till Ukraina, retar chefen för museet i 1500-talsfästningen min chaufför från B?al¸ti genom att påstå att B?al¸ti är norra Moldaviens industriella huvudstad medan Soroca är den kulturella. De judiska kvarteren i stadens centrala delar vid gränsfloden är till stor del intakta trots att befolkningen idag mestadels består av moldavier.
på höjden ovanför kontrasterar en helt annan arkitektur med flervåningsvillor som ofta har tinnar och torn. Här bor en kompakt zigenarbefolkning. Heter det inte romer? undrar jag. ”Zigenare är ett bra ord”, svarar Robert Cerari, kusin till Moldaviens zigenarbaron och själv ledare för ett nybildat romskt politiskt parti. Cerari är nationalist såtillvida att han tycker att minoriteterna ska tala moldaviska med varandra istället för ryska. Men han har inte mycket till övers för rikspolitiken. ”Politikerna manipulerar folket för att tjäna sina egna intressen”, säger Cerari. Han menar att regeringen försnillat medel från EU som var avsedda att förbättra romernas levnadsvillkor. Men han ger också samma exempel på korruption inom andra områden som jag får höra från nästan alla som jag möter under en knapp månads rundresa genom landet.
Mycket förenklat skulle flertalet omdömen från såväl mina inhemska som utländska samtalspartner kunna sammanfattas så här: Sedan kommunisterna efterträddes av en icke-kommunistisk koalitionsregering 2009 har korruptionen ökat liksom antalet anställda på olika administrativa nivåer.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Alla partier vill ge sitt folk plats vid köttgrytorna. Den kvalificerade arbetskraften befinner sig sedan många år utomlands och inga ekonomiska förändringar som kan locka hem dem finns i sikte. Ändå ser de flesta det som bättre att flera partier tvingas dela på makten än att ett partikontrollerar allt. Förhoppningsvis kommer på sikt de styrande själva att tröttna på striden om interna positioner och utveckla en kultur av kompromisser, hoppas man. Som ett ljus i mörkret beskrivs Alexei Roibu som snart varit inrikesminister i två år. För första gången färdas jag dag efter dag genom landet utan att någon enda av mina chaufförer stoppas av en polis som försöker pressa fram en muta.
En annan ljuspunkt är att utbrytarregionen Transnistrien tröttnat på sin diktatoriske president Smirnov och att efterträdaren Sjevtjuk sedan försommaren för samtal med Moldavien om att återupprätta tele- och tågkommunikationer. Samtalen i de tekniska undergrupperna går dock trögt och handlar till exempel om att Transnistrien vill att vartannat tåg från Chi¸sin?au till Ryssland ska gå genom Transnistrien. Moldavien vill däremot att alla tåg även i fortsättningen ska ta spåret via B?al¸ti. En stark hand saknas i förhandlingarna på båda sidor.
under mitt besök framträder för första gången på 20 år en ensemble från Transnistrien, en koralkör, i filharmonin i Chi¸sin?au. Några dagar senare dubbleras på filharmonins initiativ ett ryskt gästspel på en scen i Tiraspol. Moldavien må vara ett litet och för många okänt land men det har ett musikliv som många andra tidigare Sovjetrepubliker kan avundas det. I Chi¸sin?au framträder regelbundet populära artister från såväl Västeuropa och USA som Ryssland. För konstmusik finns fyra aktiva scener.
I filharmonins fasta ensemble ingår en solist på panflöjt och en på dragspel. Konserter med folkmusik drar fulla hus på flera scener. Det är en musik med rötter bland de många etniska grupper som befolkat det nuvarande Moldaviens territorium i århundraden. Bara när jag frågar om människor gillar den musiken nickar man tveklöst instämmande vart jag än kommer i landet. Så kanske är just musiken svaret på frågan vilken minsta gemensamma nämnare som gör Moldavien till en nation.