En av vårt lands ledande säkerhetspolitiska experter under kalla kriget, Ingemar Dörfer (1939–2009), brukade tala om Sveriges ”kroppsspråk” – den säkerhetspolitiska hållning med vilken vi signalerade mot omvärlden hur vi ämnade bete oss. En blidkande undfallenhet förenad med mycket självrättfärdigande retorik, var grundanslaget. Alltså motsatsen till att gå runt med en stor påk och tala dämpat.

I mars 2014 demonstrerade dåvarande statsministern Reinfeldt denna hukandets kroppshållning när han uttalade sig om Rysslands aggression mot Ukraina: ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar… Den historiska läxan är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med ytterligare våld.”

Samma hållning återkom efter nyår med idéerna om att återvändande IS-krigare kunde erbjudas kommunala praktikplatser eller omhändertas av det offentliga (inte rättsapparaten dock). Också den som rekryteras till att utöva våld kunde själv vara ett offer.

Självklart ligger det en sanning i att det ibland kan vara viktigt att undvika upptrappning. Visst, tanken på att ta hand om återvändande terrorresenärer gällde inte de som begått förbrytelser, och man återvinner inte ungdomar som rekryterats till extremism genom att slänga igen dörren i ansiktet på dem.

Men det avgörande är inte att dessa idéer skulle vara osanna. Det signifikanta är att det just är tankar som dessa som i första hand uttalas och blir framträdande när svensk offentlighet står inför våld och hot om våld. Att de ingår i ett återkommande mönster av anpasslighet inför våldet och foglighet till förövaren.

Kalla kriget är över, men muskelminnet är kvar av ett kroppsspråk som kanske kan hålla oss utanför konflikter som rasar bortom våra gränser… men knappast från vad vi riskerar att möta hemmavid.