I nationens tjänst

Churchill och Thatcher: BBC var fienden. FOTO: ALAMY

Hundraårsfirande BBC har varit en självklar del av det brittiska samhällsprojektet. Frågan är vad man har att bidra med i framtiden, skriver Olle Lidbom.

BBC attackerades den 15 oktober 1940. Då släppte tyska Luftwaffe en 225 kilo tung bomb över dess högkvarter i London, där den slajdade in genom ett fönster på sjunde våningen, kraschade genom två våningar, ett kontrollrum, ett par kontor för att slutligen parkera sig i musikarkivet. En grupp brandmän rusade fram och började släpa bomben mot ett fönster när den exploderade. Sju personer dog och tjugotre skadades. Detta flera försiktighetsåtgärder till trots: det äggskalsvita BBC-huset i Westminister hade redan samma dag börjat målats i en mörkare ton.

”Radio skulle vara stärkande och uppbyggligt.”

De tyska, nattliga flygattackerna riktade inte sig bara mot BBC, utan mot hela den brittiska nationen. Tanken var att trötta ut, nöta ned och sätta befolkningen i konstant skräck. Tanken var att Churchill skulle pressas att kapitulera.

Effekten blev den motsatta. Attackerna svetsade samman nationen, och motståndskraft blev ett politiskt projekt. I detta projekt blev BBC viktigt.

BBC grundades för hundra år sedan, till en början som en reaktion från det brittiska postverket som med fasa såg hur den nya radiotekniken på ett par år fått närmare fyrahundra radiokanaler att poppa upp som svampar i USA. Där var radiomarknaden kommersiell, populistisk och okontrollerad. Det brittiska postverket såg ett behov av kontroll och dessutom medborgerlig fostran. När BBC grundades gjordes det med ekonomiskt stöd där alla som ägde en radiomottagare betalade tio shilling i licensavgift direkt till BBC.

BBC ville vara en antites till det amerikanska experimentet. Dess första chef, John Reith, formulerade målsättningen så här: ”Genier och dårar, förmögna och fattiga, alla lyssnar samtidigt.” Intentionen var att förbättra människors liv och vardag, och denna breda väg skilde dem från de amerikanska pionjärerna, och är kanske än idag vad som skiljer BBC från sina kommersiella konkurrenter.

Till en början svämmade BBC över av George Bernard Shaw-pjäser och föreläsningar om geologi och religion. Radio skulle vara stärkande och uppbyggligt. Nyheter sändes efter sju på kvällen, för att inte konkurrera med dagstidningarna.

Men redan 1926 förändrades BBC:s roll när en generalstrejk slog ut Storbritannien. Till och med tryckarna strejkade och dagstidningarna kunde inte längre ges ut. Istället föll ansvaret att informera och bevaka strejken på BBC som av regeringens propagandachef Winston Churchill pressades att inta en antistrejkposition. BBC lyckades orma sig ur de hårda statsnyporna, och dess bevakning av strejken var hjälpligt trovärdig och relevant, vilket skapade ett högt förtroende hos den brittiska allmänheten. Churchill var dock inte nöjd.

Nazisternas bombattacker mot BBC fick alltså en motsatt verkan och organisationen fick en allt viktigare roll i kriget bland annat genom att sända korrespondenter till alla viktiga fronter. Med en 200 kilo tung radioutrustning tränades reportrarna tillsammans med armén längs Themsens stränder och inför ”Dagen D”, de allierades landstigning i Normandie, 1944 drillades krigsreportrarna i allt från signalering och kartläsning till att laga mat i fält. BBC: s krigsreportrar fick även arméuniformer.

Efter andra världskriget skulle Storbritannien återuppbyggas och BBC fick en ny roll för att utveckla den nationella identiteten. Där blev kungafamiljen och BBC:s bevakning av denna viktig. När tv-mediet slog igenom på 1950-talet var det BBC:s tv-sändningar från kungliga evenemang som fick britterna att köpa nya tv-apparater, som drottning Elizabeths kröning 1953 där tv-producenterna negligerade det kungliga påbudet att inte göra inzoomningar med kamerorna. Istället fick tv-tittarna, hälften av alla vuxna britter såg sändningarna, se hänförande närbilder på den nya drottningen. Alla var inte ­imponerade. ”Hon ser ut som en plumpudding”, tyckte en tittare, ”det ser ut som en bisarr seans”, tyckte en annan, enligt David Hendys nyutgivna BBC-monografi The BBC. A Peoples History.

Under 1950-talet började kanske också de stora politiska projekten sina. Churchill var vid 80 års ålder en trött premiär­minister, men orkade med en ny attack på BBC. Churchill hade hållit fast vid sin motvilja mot BBC sedan dusterna kring generalstrejken och ansåg att den drevs av socialister. Den här gången föll inga bomber men väl ett avgörande mediepolitiskt beslut: 1955 fick BBC sin första konkurrent i kommersiella ITV. Fler tv-kanaler var inget som publiken efterfrågade, utan måste ses som en del i Churchills personliga vendetta mot BBC. Men ITV visade snart att det gick att göra roligare tv än BBC. Efter ett år hade ITV en marknadsandel på 60 procent och bara 16 procent av tv-tittarna tyckte BBC var bättre än ITV. Det satte en enorm press på BBC, och en stor anpassning gjordes för att matcha ITV:s utbud med mer amerikanskt drama och popmusik. Vi vet tyvärr inte vad Churchill tyckte om denna förändring.

Attackerna på BBC blev fler och mer politiskt motiverade. Kulmen nåddes när Margret Thatcher blev premiärminister. Hon avskydde BBC mer än Churchill, hennes man Denis kallade dem för British Bastard Corporation och Thatcher gick till attack i samma stil. Bland mycket annat ogillade hon att BBC inte tog tydlig ställning i Falklandskriget, som inleddes i en tid när Thatchers politiska stjärna lyste svagt. Hon ansåg att BBC skulle stå upp för ”våra pojkar” men BBC vägrade: ”Vi är inte Storbritannien, vi är BBC”, blev svaret. Ordet ”våra” användes möjligen för tv-kanalens korrespondenter, inte landets soldater. Thatcher var förmodligen mer tillfreds med tabloidtidningen Suns rubrik ”Gotcha!” efter att brittiska flottan sänkt den argentinska kryssaren General Belgrano och 323 personer dödades.

Antipatin byggde alltså på BBC:s ambition att stå fritt och inte vara regeringens devote budbärare. Hos publiken skapade detta trovärdighet, medan det i 10 Downing Street väckte ilska. Thatcher var förvisso inte bara i krig mot BBC. Hon gjorde ofta fiender av institutioner som var både traditionella och ineffektiva: stormade mot kyrkan, universiteten, statsförvaltningen och National Health Service (NHS) som ansvarade för den offentliga sjukvården. BBC var för henne ”själva definitionen av konsensuskultur, full av attityder som i bästa fall kan beskrivas som helylle, i värsta fall som socialistiska”, för att citera David Hendy. Licensfinansieringen likställde Thatcher med bidragsberoende men trots flera försök, attacker, utredningar och byten av chefer lyckades hon inte välta BBC. Stödet bland den brittiska befolkningen var starkt, BBC började alltmer inta samma eviga position som Queen Elizabeth. Man hade funnits där sedan det moderna samhällets grundande. Ständigt varit en del av det moderna Storbritanniens framväxt.

Kritiken mot att BBC:s journalister har en dold ideologisk dagordning märks fortfarande i den politiska debatten. På senare år har BBC tagit till sig av kritiken, som i förra årets oberoende granskning av en Lady Diana-intervju från 1995. Den fick BBC att ta fram en tiopunktsplan för hur de ska jobba med opartiskhet, fylld av självklarheter som BBC:s chefer och medarbetare redan anser sig uppfylla. Mest spännande är en kommande granskning av röster och åsikter som förs fram i BBC, inte minst hur man bevakar offentliga utgifter och beskattning. Har rösterna i BBC:s bevakning bredd?

Populärt

Från Wall till Wiman

Det som slår mig när jag har nått slutsidorna i Åke Lundqvists bok om Dagens Nyheters kulturbevakning, Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012 är hur missvisande bokens titel på sätt och vis är.

Att ge sig på denna institution ger ofta medialt genomslag – både hos nervösa BBC-journalister och hos blodvittrande konkurrenter. Men BBC tycks stå oomkullrunkeligt i denna fejd. Det tycks istället bli inflationsmonstret som står för den blodigaste attacken på länge. I hundraårspresent tvingades BBC till en uppgörelse med rege­ringen som innebär att licensintäkterna är desamma i två år, och även med en modest inflation betyder det att de reella intäkterna för BBC kommer att vara 30 procent lägre än de var för tio år sedan. ”The days of state-run TV are over”, jublade Tories kulturtalesperson och pekade ut Netflix och Youtube som framtiden för tv-branschen. Om Tories får bestämma är inte BBC licensfinansierade via staten om fem år.

Stödet för BBC bland politiker är svagt, särskilt bland konservativa, men hos den brittiska befolkningen firar man hundraårsjubileum med starka tittarmätningar och förtroendemätningar. Kanske skulle BBC klara sig utan licens­intäkter: en av de Thatcherbeställda utredningarna visade att om BBC fick verka på en fri marknad skulle de bli så dominerande att alla andra konkurrerades ut.

Den hundraåriga historien visar ett ständigt nära beroendeförhållande till staten. BBC har varit en konstruktiv del av det brittiska samhällsbygget. När politiker haft ambitioner och stora samhällsprojekt har man förlitat sig på BBC. Ibland har det gnisslat, men i de allra flesta fall har man gått i takt med sin samtid, sin publik och sina politiker. En känsla som gnager är att Storbritannien nu saknar de stora, nationella politiska idéer som under 1900-talet fick landet att blomstra både ekonomiskt, militärt och kulturellt. Och när det saknas idéer­ – då behövs kanske inte längre BBC.

John Reith hade sin dröm om att ”alla lyssnar samtidigt”, tja vad ska man med den till om man inget har att säga?

Olle Lidbom

Kommunikationschef på Norstedts och Rabén & Sjögren.

Mer från Olle Lidbom

Läs vidare