I väntan på friheten
Det är en klyscha att en resa till Kuba är som en resa i tiden: i regel är det en hänvisning till de stora amerikanska bilar från 1950-talet som fortfarande präglar stadsbilden. (Att det finns ännu fler sovjetiska bilar från 1970- och 80-talen hör man inte lika ofta.) Tiden har i många avseenden stått stilla sedan 1959, i andra avseenden rört sig ryckvis, helt i otakt med resten av världen.
På sätt och vis är det också en resa till en parallell framtid. Delar av staden leder tankarna till ett postapokalyptiskt San Fransisco. Det är uppenbart hur vackert det en gång varit, men förfallet är totalt. Träd har tagit över hus mitt i centrala staden och växer ut genom fasaden. ”Andra städer har romerska ruiner. Havanna har 1950-talsruiner”, som Lonely Planet uttrycker det.
Det senaste året har det dock hänt saker. Den 17 december 2014 aviserade Barack Obama och Raúl Castro att länderna skulle återställa sina diplomatiska förbindelser, som varit frusna sedan 1961. Sedan dess har ambassader öppnats i både Washington och Havanna. Ett antal bilaterala möten har hållits. Obama och Castro (den yngre) har skakat hand två gånger. USA har strukit Kuba från listan på länder som stöder terrorism. Dessutom har självaste påven nedstigit på ön.
Det oväntade beskedet från Obama gav upphov till eufori i Havanna, där människor såg framför sig ett slut på handelsblockaden och en möjlighet att äntligen ta sig ur fattigdomen – men också i Miami, där beskedet blåste liv i många exilkubaners dröm om att återförenas med familj och vänner och investera i en marknad som så länge varit stängd.
Om relationerna fortsätter att tinas upp står Kuba inför omfattande förändring. Snart kanske det blir möjligt att använda amerikanska kreditkort på ön, att importera och exportera varor, och lättare att resa dit från USA som turist. 2015 kom 3,5 miljoner turister till Kuba. När USA släpper reserestriktionerna, vilket ryktas ske redan i år, innan Obama lämnar Vita huset, väntas 10 miljoner amerikaner om året. Det kommer snabbt att förändra den kubanska ekonomin.
När jag reste till Havanna några dagar före nyår hade jag en målat upp en bild för mig själv där människor skulle vara förväntansfulla inför detta. Alla jag träffar i Havanna är emellertid oimponerade.
– Äh, det har vi hört förut. Det blir aldrig någon skillnad. Politikerna bara pratar, säger Alejandro, en man i 40-årsåldern som kör en skramlig svart Lada från åttiotalet.
– Det kan hända att det kommer fler turister. Det vore säkert bra för ekonomin. Men jag kan inte säga att jag är särskilt hoppfull, säger taxichauffören Enrique.
Det återstår långa förhandlingar innan det kan bli tal om att upphäva handelsembargot. För det krävs kongressens godkännande, och kongressledamöterna har inte alls lika bråttom som president Obama, vars tid nu snabbt rinner ut. En särskilt komplicerad knut är kompensation för den egendom som Castro nationaliserade efter revolutionen. Kuba, å andra sidan, beräknar skadan landet lidit till följd av embargot och tidigare CIA-attacker till 833,75 miljarder dollar.
I det offentliga rummet finns inga tecken på försoning. Tvärtom är Havanna oerhört upptaget av revolutionära symboler. Man kan inte kasta en sten över axeln utan att träffa en antiamerikansk väggmålning eller en stjärnögd europeisk tjugoåring med Che Guevara-tröja.
Jag nås av ett rykte att det ska ordnas en öppen mikrofon på Revolutionstorget, känd för den enorma Chekonturen på inrikesministeriets betongvägg. Ett liknande arrangemang skulle ha arrangerats förra året, strax efter överenskommelsen den 17 december. Den kubanska konstnären Tania Bruguera förklarade då att hon tänkte ställa upp en mikrofon på Revolutionstorget och låta alla som ville säga sin mening tala i en minut. Ingen dök dock upp, Bruguera och de 56 aktivister som sagt att de skulle delta hade fängslats samma morgon. När de flesta släppts gjorde de ett nytt försök, men greps igen.
Ett år senare trampar jag runt under den stora Chebilden ett par timmar, mellan kanadensiska turistgrupper och soldater som marscherar kors och tvärs över torget, men ingen dyker upp den här gången heller. Det visar sig senare att ryktet var falskt. Efter förra årets antiklimax har ingen försökt ordna någon öppen diskussion om den pågående upptiningsprocessen.
På nyårsaftonen går jag till amerikanska ambassaden på den vackra strandvägen Malecón. Precis framför ambassaden har Fidel Castro låtit resa 154 flaggstänger och en stor scen, en ”anti-imperialistisk tribun”. Från ambassaden ser man bara en vägg av flaggor och röda, meterhöga bokstäver med texten ”Patria o muerte” (”Fosterlandet eller döden!”) och ”Venceremos!” (”Vi ska segra!”).
Året börjar inte heller i försoningens tecken. Den 1 januari firas revolutionens seger. Då anordnas en stor konsert på den antiimperialistiska tribunen och hela Malecón är full av ungdomar som firar revolutionen – med USA:s ambassad som ett slags bakgrundsbild, bakom skogen av flaggstänger som påminner mer än lite om ett galler.
I andra änden av Malecón ligger Revolutionsmuseet, med stridsvagnar, blodiga uniformer och ”Idioternas hörn”, en vägg med två meter höga karikatyrer av Batista, Reagan och båda presidenterna Bush. Karikatyren av George W Bush har en hjälm med ett hakkors på. Om det är för subtilt finns en förklarande text intill. ”Thank you cretin for helping us to MAKE SOCIALISM IRREVOCABLE.”
Den tidning som säljs på gatorna, kommunistpartiets Granma, ger samma intryck av trotsig protest snarare än försoning. På årsdagen av överenskommelsen med USA publicerar tidningen ett uttalande av Raúl Castro (som presenteras som armégeneral), med rubriken ”Ingen ska förvänta sig att Kuba kommer att överge de principer och ideal som flera generationer av kubaner har kämpat för i mer än ett halvt sekel.”
På nyårsdagen listar Granma eftergifter som Obama gjort under året och de krav som återstår (bl a att sluta upphöra med ”subversiva program för att destabilisera landet”, alltså biståndsinsatser, och att sluta sända ”illegal radio och tv”). Ingenting om några förändringar från Kubas sida.
– Mitt intryck är att människor är mycket pessimistiska. Det har blivit ännu värre det senaste året. Ekonomiskt har det blivit sämre. Det finns ännu färre varor på marknaderna, till och med jordbruksprodukter. Men det viktigaste är att repressionen har ökat.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Det säger oppositionsledaren Antonio Rodiles när jag når honom på telefon. Fysikern och matematikern Rodiles leder Estado de SATS, en samlingsplats för att diskutera sociala och politiska frågor, och gruppen Demanda Ciudadana Por Otra Cuba, som kräver att Kuba ratificerar FN:s deklaration om medborgerliga och politiska rättigheter.
Rodiles är van att bli gripen och misshandlad av kubansk polis. På söndagarna brukar han gå tillsammans med de berömda damerna i vitt, Damas en Blanco, vars makar eller släktingar sitter fängslade för politiska brott. Sedan 2003 går de genom Havanna i lugn protest efter söndagsmässan. Då och då har polisen slagit till och gripit uppemot 80 av de vitklädda kvinnorna. Sedan april förra året har de stoppat protesten och fängslat deltagarna varje söndag.
Sedan överenskommelsen mellan Obama och Castro har både USA och EU slutat att kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter. Rodiles tolkar det som att de inte vill störa samtalen. Siffrorna visar hur antalet arresteringar ökade snabbt när förhandlingarna med USA inleddes. Frikortet har inte gått Castroregimen förbi. Effekten är påtaglig.
– I våras blev det mycket värre. De senaste 36 söndagarna har polisen dykt upp och gripit oss. Ofta blir vi misshandlade. Annars håller de oss inlåsta ett tag, kanske några dagar.
Visst finns det positiva tecken. Det låga oljepriset har gjort det omöjligt för Venezuela att hålla den kubanska regimen under armarna, vilket bidragit till att sänka Castroregimens aggressivitet på den internationella arenan, och de diplomatiska förbindelserna är ett viktigt steg. Raúl Castro har sagt att han ska avgå 2018.
Det är möjligt att de upptinade relationerna mellan USA och Kuba leder till demokratisering, yttrandefrihet och en förbättring av kubanernas ekonomi. Men hittills är alltså tecknen inte särskilt hoppingivande. Med mindre än ett år kvar är det föga sannolikt att Obama skulle börja ställa högre krav.