Den inträffade den 23 oktober 1983, knappt ett och ett halvt år efter Israels invasion av Libanon, som förändrade den politiska kartan i Mellanöstern för överskådlig tid. President Ronald Reagan hade beordrat stationeringen av amerikanska marinkårssoldater i Beirut i akt och mening att stävja nya krigsutbrott och förhoppningsvis bidra till att skapa fred i landet. Ett sådant åtagande kan inte göras utan nära samarbete med landets regering och det innebar att president Reagan måste ha en fungerande relation med Libanons kristne president Amin Gemayel, som nyligen hade efterträtt sin mördade bror Bashir.

Vad Reagan inte förstod var att Amerika därmed gjorde sig delaktigt i det som Friedman kallar stamkriget i Libanon. USA kom att uppfattas som de kristna maroniternas partner.

Thomas Friedman, som var stationerad i Beirut som byråchef för The New York Times, skriver om marinkårssoldaten Eddie DiFranco som ensam stod vakt vid arméförläggningen den fasansfulla morgonen den 23 oktober. Han fick bara en snabb glimt av självmordsbombaren som körde in lastbilen med fem och ett halvt ton sprängmedel på flaket. ”DiFranco kunde inte minnas självmordsbombarens hårfärg eller ansiktsform. Allt han mindes efteråt var, att när den muslimske kamikazepiloten körde förbi honom för att spränga 241 amerikanska soldater i luften, så såg han rakt på DiFranco och log.”

Några minuter senare dödades 58 franska fallskärmsjägare av en annan bilbomb. Sex civila dog också.

Friedman resonerar kring varför inte amerikanerna var bättre förberedda på en sådan attack, och skriver att sådant helt enkelt låg utanför deras konventionella träning. Soldaterna, och president Reagan själv, trodde att de var the good guys i Libanon. De förstod inte att de betraktades som en av alla andra stammar som krigade om makten i landet. De var, skriver Friedman, offer för sin egen troskyldighet.

Den bedrägliga självbilden, att se sig som god och ädel i en farlig och plågad värld, tycks vara en genomgående svaghet hos en lång rad amerikanska presidenter, från Jimmy Carter till Joe Biden. I alla fall om man får tro författaren Steven Simon som i boken Grand Delusion. The Rise and Fall of American Ambition in the Middle East gör en ambitiös och mycket läsvärd genomgång av amerikansk Mellanösternpolitik under nära ett halvt sekel.

Simon har ett imponerande cv i sammanhanget. Han har suttit i det amerikanska nationella säkerhetsrådet som ansvarig för Mellanöstern och Nordafrika. Tidigare hade han arbetat länge med kontraterrorism på det amerikanska utrikesdepartementet och även skrivit flera böcker, bland andra The Age of Sacred Terror (2002).

Grand Delusion utgör ingen munter läsning. Man anar en äkta indignation hos författaren när han beskriver de amerikanska policymakarna som sofistikerade, högt utbildade med tydliga etiska rättesnören som kände äkta stolthet över sina avsikter, samtidigt som de avfärdade de katastrofala konsekvenserna av sina beslut. ”Det är en berättelse om monumentala missförstånd, häpnadsväckande felbedömningar, och död och förstörelse i episk skala”, skriver Simon. Han citerar officiella amerikanska siffror som berättar att USA spenderade åtta miljarder dollar på krigen i Irak och Afghanistan efter 11:e september-attackerna, med fler än 900 000 döda och många miljoner fördrivna.

Och det var bara från 2001 och framåt. De amerikanska engagemangen i Mellanöstern har, som de flesta vet, mycket gamla anor.

1982, då Ronald Reagan var president, lyckades den israeliske försvarsministern Ariel Sharon övertyga premiärminister Menachem Begin om att det enda sättet att eliminera det ständiga terrorhotet från palestinska PLO var att slå mot rörelsens högkvarter. Och det var beläget i Beirut. Sommaren det året invaderades Libanon av 60 000 israeliska soldater och 800 stridsvagnar. Syftet med invasionen var, förutom att en gång för alla göra sig kvitt PLO, att tränga bort de syriska styrkorna från landet, förstärka det kristna styret och utverka en fredsöverenskommelse med den libanesiska regeringen.

Invasionen gick under namnet ”Fred för Galileen”, men cyniska diplomater och journalister kallade den för Vietnamowitz. Det fanns ingen, skriver Simon, som trodde att Israel skulle uppnå sina mål. Det som var tänkt som en blixtoperation över sommaren 1982 kom att bli en 20 år lång ockupation av stora delar av Libanon med dubbelt så många soldater som ursprungligen.

Det huvudsakliga målet med invasionen var att driva ut PLO från Beirut, och det lyckades. Ledningen för rörelsen med Yassir Arafat i spetsen steg ombord på ett fartyg med destination Tunis. 11 000 palestinska soldater evakuerades samtidigt, till Tunisien och andra arabländer. Samtidigt anlände en multinationell styrka bestående av amerikanska, franska och italienska soldater som skulle garantera den kvarvarande palestinska civilbefolkningens säkerhet. Det var en bra plan, skriver Simon, skickligt framförhandlad av president Reagans sändebud Philip Habib, och väl genomförd. Alla inblandade skötte sig exemplariskt. Israeliska prickskyttar i hamnen hade Arafat i kikarsiktet men avstod från att trycka av. Det var, synbarligen, en seger för diplomatin.

Men Libanon fortsatte att vara Libanon. En månad efter den lyckade evakueringen krävde blodshämnden sin tribut. Den kristne presidenten Bashir Gemayel, som samarbetade nära med både USA och Israel, mördades. Han efterträddes av sin bror Amin. Amerikanerna anklagade den syriske presidenten Hafez Assad för mordet, men de som skulle få betala priset för attentatet var de civila palestinierna som bodde i slumområden i södra Beirut. Den kristne falangistledaren Elie Hobeika, vars familj hade mördats av PLO, anställde en massaker på palestinierna i bostadsområdena Sabra och Shatila. Under loppet av knappt två dygn slaktades 700 män, kvinnor och barn. Israeliska lysraketer fick kvarteren att bada i ljus natten lång.

Illdådet utlöste panik, förvirring och skam i Washington, skriver Simon. USA hade ju lovat att inget ont skulle hände de civila palestinierna när PLO:s väpnade styrkor tvingades bort från Beirut. I samma ögonblick som de palestinska förbanden seglade iväg hade den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger beordrat marinsoldaterna tillbaka till sina fartyg i Medelhavet. Geoff Kemp i det amerikanska nationella säkerhetsrådet sammanfattade situationen: ”Vi hade lovat att skydda de civila palestinierna, men det var våra allierade, israelerna, som lät massakern inträffa, och det var soldaterna som tillhörde vår kille Bashir Gemayel som gjorde jobbet.”

Attacken mot de amerikanska soldaterna och massakern i Sabra och Shatila gjorde diplomatiska ansträngningar allt viktigare. Israel–Palestina-frågan bet sig fast i dagordningen i Washington och president Reagan lanserade då ett förslag på lösning som få tog på allvar men som kanske var det mest intressanta av alla. Begreppet ”tvåstatslösning” har blivit ett mantra som ständigt upprepas av politiker, som i de flesta fall själva inte tror att en sådan är genomförbar. Som ett alternativ lanserade Reagan det han kallade en tredje väg. Den gick ut på att skapa en konfederation mellan Jordanien och den Israelockuperade Västbanken. I allt väsentligt alltså en återgång till hur kartan hade sett ut före sexdagarskriget 1967.

Han fick inget gehör för den idén, istället inleddes en lång period av förhandlingar mellan israeliska och palestinska företrädare, syftande till en tvåstatslösning, som alltid slutade i besvikelse.

Bland amerikanska misslyckanden i Mellanöstern i mer omfattande bemärkelse framstår Iran–Contras-a-affären som stark kandidat till förstaplatsen. Den inträffade under Ronald Reagans andra period som president medan krig pågick mellan Iran och Irak.

Israel ville se ärkefienden Irak förlora och då föddes idén att förse Iran med vapen. Men det måste ske i hemlighet. USA såg möjligheten att slå tre flugor i en smäll. Tillsammans med Israel arrangerades en vapenförsäljning till Teheran, och pengarna från den affären skulle gå till Contrasgerillan i Nicaragua som stred mot den socialistiska sandinistregimen. Samtidigt skulle vapenaffären underlätta för Iran att släppa amerikaner som hölls som gisslan i Libanon.

Steven Simons redogörelse för den sanslösa affären kan läsas som en politisk thriller. Han berättar om Albert Hakim, en libanesisk–amerikansk affärsman med iransk bakgrund som blev en central aktör. Hakim hade under många år arbetat upp en stor skicklighet i att runda amerikansk exportkontroll och blivit rik på att till Iran sälja tekniska komponenter som gick att använda för vapentillverkning. I hela Iran-Contras-upplägget fanns också en tidigare högt uppsatt medlem i Irans hemliga polis. Denne samarbetade med en israelisk affärsman född i Irak som hade blivit rik på att sälja vapen till shahen av Iran, vapen som senare landade hos Hizbollah i Libanon.

På den amerikanska sidan fanns marinkårsofficeraren Oliver North. Tillsammans lyckades dessa aktörer med hjälp av många andra inblandade överföra vapen till Iran, vilket möjliggjorde frisläppandet av tre kidnappade amerikaner, varefter tre andra kidnappades istället. Det fanns prislappar på allt. Iran kunde få köpa 100 antitankmissiler om de släppte en kidnappad amerikan. Därefter spred sig misstron hos de iranska aktörerna och mottagarna av vapnen. De sammansvurna konspiratörerna med Albert Hakim i spetsen saltade räkningarna, iranierna kände sig luggade och sedan sprack hela upplägget genom en läcka till medierna.

Den libanesiska tidskriften al-Shiraa publicerade berättelsen om Iran–Contras-upplägget i syfte att misskreditera Teheran. Tvivel spreds om sanningshalten i uppgifterna men snart gick den iranske presidenten Rafsanjani ut och bekräftade hela operationen. Därmed var skandalen ett faktum.

Den 2 augusti 1990 rullade den irakiska krigsmaskinen bestående av 140 000 soldater och en armada av stridsvagnar över gränsen till Kuwait. Det blev en promenadseger. Huvudstaden och oljekällorna var snart under irakisk kontroll. Vid gränsen mot Saudiarabien byggdes försvarsanläggningar och minor placerades ut. Iraks president Saddam Hussein slog sig för bröstet och sa, att det territorium som av historiska skäl alltid borde ha tillhört Irak nu var under hans kontroll.

I Washington utbröt en febril aktivitet. Att Kuwait hade fallit i irakiska händer var illa nog, men bedömare menade att Saddams krigshär var oproportionerligt stor, det kunde tyda på att ännu större byten lockade den irakiske diktatorn. Om Saudiarabien attackerades kunde det få katastrofala konsekvenser för USA:s oljeförsörjning. Det ålåg nu president George
H W Bush att agera. ”Något alternativ till krig diskuterades aldrig”, skriver Simon.

Och krig blev det. I november fanns 532 000 amerikanska soldater på plats i den arabiska öknen tillsammans med 2 000 stridsvagnar och 1 800 flygplan, och i havet låg 120 fartyg och väntade på order att anfalla. Tillsammans med 42 andra koalitionspartner uppgick styrkorna till 737 000 man. Varje dag fraktades, utmed en 500 mil lång väg, 62 500 lådor med mat, 34 miljoner liter vatten tillsammans med 95 000 ton ammunition och miljarder liter fordonsbränsle. Varje dag. Alla förstod att det inte fick bli ett utdraget krig och det blev det inte heller. Den sista februari 1991 var Kuwait befriat.

Steven Simon redogör för fakta som visserligen har lyfts fram och diskuterats, men som har varit litet för besvärande för att få ta plats i den allmänna debatten. Som bekant följdes ju det första Gulfkriget av ett andra, då med George Bush den yngre vid makten. Denne avslutade vad hans far hade påbörjat, vilket kulminerade i gripandet och avrättandet av Saddam Hussein. Men det var inte fråga om två krig, skriver Simon. Det var ett krig som dels fördes med vapen och ammunition, dels med ekonomiska medel.

Enligt demografer som Simon hänvisar till dog uppemot 878 000 irakiska barn under fem års ålder på grund av amerikanska sanktioner. Det irakiska sjukvårdssystemet som tidigare hade varit väl fungerande slogs i spillror. Livsmedelsförsörjningen försämrades kraftigt på grund av handelshinder och enorma landområden blev livsfarliga att vistas i på grund av kvarlämnad klusterammunition och minor. De mentala effekterna för barnen på grund av allt detta är svåra att uppskatta.

Simons genomgång av de olika amerikanska presidenternas Mellanösternpolitik är lika fascinerande som välskriven. Han skriver lätt raljant om den något bonnige Bill Clinton som trivdes bäst i Arkansas, men som kom att spela en huvudroll 1993 då han faderligt välsignade Yassir Arafat och Yitzhak Rabin på Vita husets gräsmatta då de båda dödsfienderna skakade hand. Ett handslag som året därpå resulterade i Nobels fredspris som även Shimon Peres fick vara med och dela på.

Alla de presidenter vars politik Simon går igenom har haft sina personliga egenheter som har färgat den amerikanska hållningen till Mellanöstern. Om Donald Trump skriver Simon: ”Han såg världen som befolkad av vinnare och förlorare, skojare och bedragna och allt slutade som ett nollsummespel. Det perspektivet gjorde honom misstänksam mot framförhandlade avtal. Att ett sådant avtal skulle vara fördelaktigt för båda parter framstod för honom som oförenligt med hans självupplevda verklighet.”

Vad har det då varit för karakteristika hos amerikanska presidenter gällande deras Mellanösternpolitik som har gått hem hos väljarna? När Trump beslöt att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem utlöste det ilska i hela arabvärlden. Det sågs som ett diplomatiskt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, ett brott mot den allmänna arabiska uppfattningen att Jerusalem är ockuperat.

För Trump var det en viktig markering för att stödja Israel, men det fanns djupare motiv. Ambassadflytten vann starkt gillande hos amerikanska väckelsekristna som såg åtgärden som ett steg närmare uppfyllandet av en biblisk profetia. Den som handlar om den stora slutstriden, Harmagedon, då de goda och de onda ska göra upp slutgiltigt. Simon gör ingen djupdykning i den fascinerande aspekten av Trumps politik, han konstaterar bara att ambassadflytten inte räckte för att denne skulle bli återvald. De väckelsekristna i USA utgör en mycket mäktig väljargrupp som ingen presidentkandidat kan ignorera.

Kapitlet om Joe Biden inleds med ett citat: ”Min och min familjs bakgrund är irländsk-amerikansk och vi har en lång historia – inte olik det palestinska folkets – med Storbritannien och dess attityd till irländska katoliker, i 400 år.”

Han hade lika gärna kunnat jämföra sin familj med judarna, istället för palestinierna. Men det gjorde han inte. Återstår att se hur judiska väljare i USA uppfattar det.

—

GRAND DELUSION: THE RISE AND FALL OF AMERICAN AMBITION IN THE MIDDLE EAST
STEVEN SIMON (Penguin 2023)