Något liknande kan konstateras om den man som misstänks ha försökt mörda Kurt Westergaard med en yxa, Muhudiin Mohamed Geele. Den sistnämnde kom som tonåring till Danmark, där han skaff ade sig en bra utbildning och hade till och med varit anställd på Röda korset. Han var gift och hade tre barn, men började trots att han var förhållandevis väl integrerad i det danska samhället att isolera sig alltmer, gav sig ut på resor till Östafrika och ska enligt den kenyanska säkerhetspolisen ha varit inblandad i ett attentatsförsök mot ett hotell i Nairobi, där Hillary Clinton bodde.

Man kan naturligtvis fråga sig vad i de islamska extremiströrelserna som framstår som så lockande för dessa unga män. Och man kan fråga sig på vilket sätt kurser i exempelvis västerländska värderingar skulle kunna ändra på någonting i deras utveckling. Det tycks ju inte vara brist på insikter i den västerländska kulturen som har fått dem att vilja bomba den värld som de eller deras föräldrar en gång fl ytt till och där de själva har fått sin intellektuella skolning.

I den just nu aktuella storfilmen Avatar ges en inte helt orimlig förklaring. Där framställs den västerländska civilisationen som ett öde land, som får verkligheten i T S Eliots berömda diktsvit att te sig som rena tivolit. Mot kapitalistisk rovdrift och objektivering samt relativisering av människolivet och -värdet, ställs en tillvaro av sammanhang, djup religiositet och kontakt med förfädernas traditioner. Att huvudpersonen väljer den senare tillvaron i all dess primitivitet och trots alla löften om framtida förmåner i den moderna världen, framstår som helt följdriktigt.

Men om vi återvänder till de islamistiska attentatsmännen kan man också fundera över i vilken mån som det var på grund av snarare än trots att de hade utbildat sig i västvärlden som de utvecklades så som de gjorde. Själv är jag långt ifrån främmande för att den västerländska identitetspolitiken kan ha haft en avgörande betydelse för radikaliseringen av västerländska högutbildade muslimer.

Under mina år som lektor vid olika svenska universitet har jag inte sällan erfarit det destruktiva i att studenter ser sig som medlemmar i ett diskriminerat kollektiv snarare än som individer. Jag lade märke till hur olika som studenter valde att bemöta den typ av problem som nästan alltid kantar en utbildningsgång – såsom dåligt självförtroende när det gäller att skriva uppsatser. För den ambitiöse manlige studenten med svensk medelklassbakgrund var det självklart att i ett sådant läge uppfatta det som nödvändigt att vidta en individuell åtgärd för att komma till rätta med problemen. Det kunde vara att gå en kurs i stilistik eller att ändra inriktning på sina studier alternativt att helt enkelt söka psykologhjälp. Kvinnor som tagit den feministiska ideologin till sitt hjärta reagerade däremot radikalt annorlunda.

De uppfattade sina problem som härrörande ur strukturella missförhållanden. Med en sådan förklaringsmodell framstår den enskilda kvinnans problem med att klara en universitetskurs som en naturlig konsekvens av en patriarkal könsmaktsordning som regelmässigt gynnar män. Att bearbeta exempelvis skrivkramp på individuell basis förefaller utifrån det perspektivet rätt lönlöst. Betydligt eff ektivare ter det sig att kämpa för ändring av de grundläggande strukturerna i samhället, att ta aktiv del i den feministiska kampen.

Paradoxalt nog gör identitetspolitiken därmed individer från missgynnade grupper en otjänst. Dessa befinner sig just därför att de tillhör en marginaliserad grupp många gånger i ett underläge, vilket alltså ytterligare förstärks när de omfattar en ideologi som inte vill se problem som individuella utan som kollektiva.

Vinnarna i ett sådant här läger är däremot de västerländska män som inte kan skylla på att vara missgynnade utan vilkas privilegierade ställning som grupp gör att deras enskilda problem aldrig framstår som annat än just individuella.

På motsvarande sätt erbjuder de numera så utbredda föreställningarna om islamofobi en förenklad, svartvit förklaringsmodell enligt vilken det västerländska samhället uppfattas som genomsyrat av en strukturell diskriminering av människor från arabiska och persiska kulturer. När människor som härrör från dessa kulturer stöter på den sorts problem som vi alla har vid olika tidpunkter, så ligger det naturligtvis nära till hands att söka orsaken till problemen i det faktum att man är exempelvis muslim. Liksom det ligger nära till hands att uppfatta det som att det enda sättet att komma till rätta med problemen ifråga är att ändra de strukturella missförhållandena i samhället i stort, vilket gärna sker genom att man tar del i kampen mot det islamofoba och rasistiska västerländska samhället.