Det har funnits större tänkare än Jean-Jacques Rousseau (1712–1778), men inte många som påverkat vår värld lika mycket. Ideologier från höger till vänster har dragit näring från hans tänkande. Liberaler, fascister, kommunister och miljörörelsen har – ofta omedvetet via andra – öst ur hans källor. Gröna vågen och new age, psykoanalys och pedagogik, demokratier och totalitära stater, överallt har han gjort avtryck. Han tillhörde upplysningen och motupplysningen på samma gång, och var en nyckelperson för romantikens framväxt. Hans ande vilar över Marx och Engels skrifter. Vår tids postmodernism kan spåras tillbaka till honom. Och om det inte vore för hans bok Émile om barnuppfostran, hade nog Emil i Lönneberga hetat något annat.

”Alla mina tankar hänger ihop, men jag kan inte utveckla alla samtidigt” skriver han i Om Samhällsfördraget 1762. Nej, han kunde inte utveckla allt samtidigt och genom livet genomgick han en förändring, som – såvitt jag kan bedöma av det lilla jag läst – inte uppmärksammats särskilt mycket. Han började med att tro på människans inneboende godhet och såg därför civilisationen som något ont som förstört den naturliga mänskliga godheten. Innan någon kom på idén att hägna in ett stycke mark och kalla det sitt levde människan i en lycklig och fredlig tillvaro, menar han i Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till sedernas förädlande från 1750. Den boken gjorde honom berömd och tack vare den förknippas Rousseau med tanken på ”den ädle vilden”, även om han aldrig använde de orden och uttrycket finns belagt redan på 1600-talet. Att det är Rousseaus tanke på denna lyckliga forntid som fick Marx och Engels att i det kommunistiska manifestet argumentera för att det ”urkommunistiska samhället” funnits i en lycklig forntid, är uppenbart.

Med åren blev Rousseau mera desillusionerad om människans inneboende naturliga godhet, men just därför kom han efter hand att uppskatta vad mänskligheten åstadkommit av kultur och civilisation allt mer. Han konstaterade att den som tror på människans godhet inte förmår att värja sig för människans ondska, att tron på ondskan därför är den främsta garantin för ett gott samhälle.

Franska revolutionens slagord ”Frihet, jämlikhet, broderskap” är Rousseaus. Många tusenden har genom historien slagits för de orden, utan att de tänkt på att de innehåller en motsägelse. Den totala friheten innebär raka motsatsen till jämlikheten, eftersom den måste innefatta friheten att underkuva andra. Jämlikhet måste innebära en inskränkning i friheten. Frihet är i sig själv ett motsägelsefullt begrepp, eftersom den totala friheten är den fullständiga ofriheten. Denna motsägelse diskuterar Rousseau i sina skrifter och i slutet av sitt liv koncentrerade han sig alltmer på det som kan lösa denna paradox, nämligen broderskapet.

Med tanke på hur motsägelsefull Rousseau var som människa, är det inte att undra på att det finns motsägelser i hans tankar. Han skrev så inlevelsefullt om den stackars fattiga Julie, att den tidiga kvinnorörelsen inspirerades av honom. Det var ur Rousseaus tankar förra sekelskiftets förespråkare för kvinnlig rösträtt i Sverige hämtade sina argument. Själv var han dock en uttalad manschauvinist, som mest såg kvinnor som ett nödvändigt bihang, som alls inte skulle ha rösträtt. Frankrikes förnämsta kvinnor tävlade om att ha honom som älskare, men den enda som kunde tillfredsställa hans masochistiska böjelser var den fattiga hotellstäderskan Therese, som han delade sitt liv med. Han skrev så inlevelsefullt om vikten av en kärleksfull barnuppfostran att han ses som modern pedagogiks viktigaste skapare. Men hans och Thereses fem barn lämnade de till barnhem, utan att vidare efterfråga deras öden. Han beundrade republiken Genève, där han fötts, som ett demokratiskt föredöme, men när han återvänt dit efter många år i Frankrike fick han hemlighålla sitt förhållande med Therese, eftersom det var straffbart att bo ihop utan att vara gifta i den strängt kalvinistiska staten. Han stod inte ut Genéve länge, utan återvände till Frankrike. 1762, när Rousseau med kort mellanrum gav ut Émile och Om Samhällsfördraget svarade Genève med att uppdra åt riksbödeln att offentligen bränna böckerna. När han skriver om demokrati kommer han in på ”folkviljan” och menar att den inte alltid kan mätas i folkets röster. Han är öppen för att en diktator kan tolka folkviljan mot folkets vilja, att de kan ”tvingas till frihet”, som han uttrycker saken. Frihetens store uttolkare gav därmed frikort åt totalitära idéer, som tacksamt tagits om hand av fascister och kommunister.

Så frågan uppstår osökt: Vad är det för mening med att studera en filosof med så motstridiga åsikter, som verkat som inspiratör för diverse skumma ideologier och som personligen verkar ha varit en knöl av ovanligt stort format? Ett svar kan vara att motsägelsefullheten hänger samman med att han kämpade med frågor, och inte nöjde sig med enkla svar, att han hellre var motsägelsefull än lögnaktig. Hans besynnerliga tankar om ”folkviljan” kommer efter en rejäl analys av demokratin, skriven i en tid då den enda form av demokrati man kände var direktdemokrati som utövades av en begränsad krets medborgare. Och kunskapen om de upprörande delarna av hans privatliv har vi huvudsakligen från hans egen bok Bekännelser. Hade han inte varit så uppriktig hade vi sannolikt inte vetat om de fem bortlämnade barnen.

Ett annat svar kan vara att Rousseau faktiskt hade fel när han påstod att alla hans tankar hängde ihop. Det var många stora och insiktsfulla tankar blandade med mindre lyckade och de hängde inte alls ihop. Men vad gör det? Låt oss påminna oss att George Orwell i sin berömda recension av Mein Kampf från 1940 kritiserar Hitler just för att han i sin bok från 1920-talet har exakt samma åsikter som i sina tal femton år senare. Hans intellekt och världssyn utvecklas inte utan är låst. Rousseau hade ett rörligt intellekt som utvecklades, där det snarare hade varit konstigt om det inte fanns några motsägelser mellan den unge och den äldre Rousseau.

Många räknar Rousseau till romantiken och till motupplysningen, men mycket av det han säger hör snarare samman med upplysningen, bland annat hans starka religionskritik. Med romantiken kom ett svärmande för religiös inlevelse, som Rousseau inte verkar ha haft mycket till övers för. Han är en nyttotänkare i sann upplysningsanda som i Om Samhällsfördraget tycker att religion kan vara bra att ha som en samlande kraft för nationen. Därför funderar han på om inte varje nation borde ha sin egen statsreligion. Det problematiska med att en sådan religion måste vara ett uppenbart fejk, eftersom systemet skulle innebära att folk fick byta gud om de flyttade från ett land till ett annat, erkänner han, men han oroar sig mer för kristendomen, som han ser som en direkt samhällsfara.

Kristendomen undergräver staten, menar Rousseau, eftersom den delar makten mellan kyrkan och regenten. Just detta delande av makten har av modernare tänkare, exempelvis Francis Fukuyama, framhållits som en av de viktigaste förutsättningarna för den moderna statens framväxt, men så ser inte Rousseau det. Han menar att kristendomen i den form den har, med kyrkans makt, försöker skapa en utopi som krockar med verkligheten:

Det sägs att ett folk av sanna kristna skulle bilda det mest fullkomliga samhälle man kan tänka sig. Beträffande detta antagande ser jag bara en stor svårighet, nämligen den att ett samhälle bestående av sanna kristna inte längre skulle vara ett samhälle bestående av människor […] Genom att det är fullkomligt skulle det sakna förbindelselänk, och det fel som skulle leda till dess undergång skulle därför ligga just i dess fullkomlighet.

Var och en skulle uppfylla sin plikt, folket skulle vara underkastat lagarna, ledarna skulle vara rättrådiga och modererade, styresmännen rättskaffens och omutliga, soldaterna skulle visa dödsförakt och det skulle varken finnas fåfänga eller överflöd. Allt detta är gott och väl, men låt oss se lite längre.

Kristendomen är en alltigenom andlig religion, som enbart sysslar med himmelska ting. Den kristnes fosterland är inte av denna världen. Han gör visserligen sin plikt, men han gör det med stor likgiltighet inför god eller dålig framgång i sina företag. Så länge han inte har något att förebrå sig, är det av föga vikt för honom om allt går bra eller dåligt i denna världen. Om staten är blomstrande vågar han knappast njuta av den offentliga lyckan, för han fruktar att yvas över sitt lands ära, och om staten förfaller, välsignar han Guds hand som lägger sin tyngd över folket.

Låt oss strunta i huruvida Rousseau hade rätt eller fel i sin kritik av kristendomen och i stället ta fasta på den psykologi han här så skickligt beskriver. Även i vår tid kan vi iaktta samma fenomen också bland människor som inte alls ser sig som kristna. Rousseau beskriver alltså en människa som vill göra gott, men som fullständigt struntar i om godheten ger bra eller dåliga resultat för omgivningen. Hon vill inte glädjas över det som är bra i hennes land, eftersom det vore högmod. Men hon bryr sig inte om det går dåligt för landet. Då skylls det på omständigheter bortom hennes kontroll. Rousseau fortsätter med att konstatera att i ett samhälle där alla är goda och tror gott om sina medmänniskor, där det anses ofint att tänka illa eller misstänka någon, där har ondsinta charlataner de bästa möjligheterna att utnyttja systemet och att tillskansa sig makt. Den som ifrågasätter naiviteten och försöker varna för att oskyldiga människor utnyttjas, ses som en hädare eller en syndare. Parallellen till dagens Sverige kommer osökt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Rousseau visar här på ett dilemma som är mycket större än han själv föreställer sig det. Detta är ett fenomen som överlevt avkristnandet och som dyker upp i annan kostym i vår tid. Vi ser människor i samtiden som uppträder exakt så som Rousseau beskrev för 250 år sedan. I december 2016 skrev journalisten Mattias Hagberg en serie artiklar på DN:s kultursida där han kritiserade ledarsidor, framförallt Göteborgs-Posten och Expressen, för att glida alltmer mot höger genom att kräva begränsad invandring och hårdare tag mot våld i förorter. Han blev skarpt kritiserad för de artiklarna och den 12 januari svarade han på den kritiken:

Kort sagt, jag tror att den värld vi har framför oss är fundamentalt annorlunda än den värld vi nu lämnar bakom oss. Därför måste vi söka nya svar – samtidigt som vi vågar stå fast vid grundläggande liberala värderingar som tolerans, öppenhet och pluralism. Eller annorlunda uttryckt: människan före systemet. Det finns lite som talar för att framtiden kommer att bli enkel och konfliktfri. Men vilka är handlingsalternativen? Ska vi sluta sträva efter universella mänskliga rättigheter? Ska vi bygga murar bara för att vi inte förmår diskutera och formulera en ny och progressiv politik? […] Det är dags att höja blicken. Det är dags att släppa det snäva nationella perspektivet och fixeringen vid gränser och istället se den nya värld som håller på att växa fram. Först då kan vi få en konstruktiv debatt om allt från migration till identitet.

Hans ord handlar om en idealvärld som han ställer mot ledarskribenternas mycket tydliga förankring i verkliga existerande problem. Vad innebär hans ord om människan före systemet? Utan ett samhällssystem finns inga mänskliga rättigheter, ingen individuell frihet, ingen tolerans. Och utan nationen och dess gränser finns inget som uppehåller detta system. Det är lätt att tala om ett rike som inte är av denna världen, men eftersom vi befinner oss i denna världen måste vi förhålla oss till den. Det är lätt att angripa ”systemet” och tala för ”människan” så länge alla människor är goda och snälla. Men erfarenheten visar sedan årtusenden tillbaka att människan är människans största fiende.

Hagberg påminner om Povel Ramels lilla visa ”Vals”, som går i tangotakt. Man kan inte dansa vals till tango, lika lite som luftiga ideal är svaret på verkliga konkreta frågeställningar. Han anser att vi bara skall finna oss i att framtidens migrationsströmmar inte går att stoppa och att en ny värld växer fram. Precis som på Rousseaus tid blir de som påpekar att alla människor inte är genomgoda, att det faktiskt finns allvarliga problem, syndare. Hagberg frammanar en mycket sympatisk drömvärld, där vi alla är goda och omtänksamma, där alla människor älskar varandra. Rousseau predikade också människokärlek, men tämligen bistert konstaterade han att den som påstår sig älska alla världens människor i själva verket är ute efter en orsak att hata sina närmaste.