Imperiet slår tillbaka
Boken gick i tryck efter det att Ukrainas störtade president Viktor Janukovytj som resultat av rysk utpressning valde att inte skriva på ett associationsavtal med EU i november 2013, alltså just den händelse som utlöste den accelererande krisen i Ukraina.
Dagens Ryssland befinner sig i ett tillstånd av både före detta imperiemakt och en tydligt framväxande imperiemakt, hävdar Van Herpen, som är direktör för tankesmedjan Cicero Foundation, baserad i Maastricht och Paris. Det tidigare imperiet fick ett brått slut i och med Sovjetunionens upplösning i december 1991. Men det dröjde mindre än ett decennium innan en ny rysk statsledning under Putin började planera och agera för ett återskapande av åtminstone stora delar av det forna imperiet – dels på fredlig väg, dels genom hot, och när så krävs även med våld.
I den historiska backspegeln framstår Sovjetväldets fall 1991 som den första reella chansen någonsin för Ryssland att bryta en ond cirkel av territoriell expansion och förtryck av grannfolk och grannstater. Och just detta välkomnades på många håll. Inte bara av oss i väst. Inte heller bara av befriade öststater och Rysslands femton nya grannstater från Baltikum till Centralasien. Utan också av ryska liberala reformister, som ansåg att en omvandling av Ryssland till en modern demokrati bara kunde bli verklighet om landet skakade av sig sin mångsekelgamla historiska ballast av kolonialt kontrollbehov. Andra, mer nationalistiskt sinnade ryssar tyckte att det enbart var välkommet att bli av med perifera minoritetsfolk och lydstater, som antingen kostade den ryska statskassan väsentligt mer än vad de bidrog med, eller också med orätt hade åtnjutit en mycket högre levnadsstandard än ”riktiga” ryssar.
Men samtidigt står det nu klart att imperiets fall var en otypisk händelse i rysk historia, menar Van Herpen. Inte långt efter Boris Jeltsins maktövertagande i ”Rest-Ryssland” började nygamla röster för en expansiv rysk chauvinism att göra sig hörda i rikspolitiken, i början främst genom kommunistpartiets ledare Gennadij Ziuganov och ultranationalistiska liberaldemokratiska partiets Vladimir Zjirinovskij som i val till duman (parlamentet) i december 1993 vann nästan en fjärdedel av väljarrösterna. Men också Jeltsin själv återföll i kolonial aggressionspolitik när han i december 1994 beordrade en invasion av det rebelliska Tjetjenien för att konsolidera sin egen maktställning. Som MR-aktivisten och dåvarande dumaledamoten Sergej Kovaljov uttryckte det: ”Det verkliga skälet till kriget i Tjetjenien återfinns varken i dess huvudstad Grozjny eller i Kaukasusregionen: det återfinns i Moskva, i kampen om vem som ska styra Ryssland.”
Jeltsins Tjetjenienkrig slutade i katastrof och var nära att kosta honom presidentmakten. Men när han med nöd och näppe och med penningoligarkernas mutmiljoner hade återvalts som president 1996, gjorde han den karriärsnabbe tidigare KGB-mannen Vladimir Putin till sin gunstling och utnämnde honom till landets spionchef, senare premiärminister och på nyåret 1999/2000 till sin efterträdare. Och ett helt år innan Putin formellt valdes till president hade han siktet inställt på att en gång för alla kväsa rebellerna i Tjetjenien som ett första steg att vända Rysslands kräftgång. Det framgår av Van Herpens noggranna genomlysning av källmaterialet, av vilket mycket inte har blivit tillgängligt förrän långt efter det andra Tjetjenienkrigets utbrott.
Detta andra Tjetjenienkrig var Putins första krig, inte ett ”krig av nödvändighet” (war of necessity, med en statsvetenskaplig term) utan ett ”självvalt krig” (war of choice). Även hans andra krig, mot Georgien i augusti 2008, var ett ”krig av lust” snarare än ”krig av nöd”. Också Georgienkriget hade föregåtts av omfattande förberedelser, vad gäller såväl militär planering som politisk och psykologisk propaganda. Redan i december 2000 införde Moskva visumkrav för georgier som arbetade i Ryssland, vilket två år senare följdes av att ryska myndigheter började utfärda ryska pass i stor skala till invånare i Georgiens rebelliska autonoma områden Abchazien och Sydossetien.
Detta var alltså före ”rosornas revolution” 2003, som ju förde den västorienterade president Micheil Saakasjvili till makten. Därefter trappade Moskva upp trakasserierna mot Georgien med diplomatiska, ekonomiska och enstaka militära övergrepp. Förvisso avlossades de första skotten natten mellan den 7 och 8 augusti 2008 från georgisk sida. Men Van Herpen redovisar en lång rad aktiva ryska förberedelser för en stor militär aktion, under dagarna och veckorna innan det började smälla –- bland annat en cyberattack mot georgiska myndigheter, en manöver i gränsområdet av själva invasionsstyrkan, evakuering av civila i Sydossetien, mobilisering av kosack-stormtrupper samt faktisk inmarsch av ryska förband på georgiskt territorium dagarna före krigsutbrottet.
En av flera officiella ryska förklaringar till invasionen av Georgien gavs av då nytillträdde president Dmitrij Medvedev redan den 8 augusti: ”Jag måste skydda ryska medborgare liv och värdighet varhelst de befinner sig” – en ståndpunkt som han dessutom upphöjde tre veckor senare till en av fem principer för rysk utrikespolitik. Här kom alltså förklaringen till Moskvas tidigare frikostighet med ryska pass till georgiska medborgare! Fyra år senare bekräftade Putin själv – då åter i presidentämbetet – att ryska arméns generalstab hade utarbetat en plan för militär aktion mot Georgien redan ”i slutet av 2006, och jag godkände den 2007”.
Putins tredje krig – kring, mot och i Ukraina – hade ännu inte brutit ut när Van Herpens bok trycktes i början av året. Men författaren belägger med all önskvärd grundlighet att Putin & Co hade siktet inställt på att återupprätta rysk kontroll över Ukraina mycket långt i förväg.
Liksom i fallet Georgien började Putin under sin första presidentperiod låta dela ut ryska pass till invånare i framför allt östra Ukraina och Krim, trots att den ukrainska konstitutionen strikt förbjuder dubbla medborgarskap. Direkt efter den orangea revolutionen i Ukraina 2004 framförde åtskilliga ryska regeringstalesmän krav på att den ukrainska republiken skulle göras om till en federation med särskild autonomi för rysktalande och Rysslandsvänliga provinser i landets östra och södra delar. Vid toppmötet för Nato-Rysslands-rådet i Bukarest i april 2008 varnade Putin för att alla försök av Nato att inlemma Ukraina riskerar att ”hota Ukrainas existens som självständig stat” – Putin kallade samtidigt Ukraina för ”en komplex statsformation […] som inte utgör ett riktigt land”.
Under de följande åren riktade olika Putinrådgivare förtäckta hot mot Ukraina i den händelse att regeringen i Kiev skulle närma sig EU och Nato. ”Kommer Ukraina att förlora sin suveränitet?” frågade exempelvis Kremlideologen Gleb Pavlovskij, medan ordföranden i Rådet för utrikes- och försvarspolitik Sergej Karaganov varnade Ukraina för att ”Ryssland inte kommer att tolerera förekomsten av ostyrbara territorier i sitt grannskap”.
Rysslands påtryckningar och hot skruvades också upp under flera år när Ukraina förhandlade med Bryssel om att ingå ett associationsavtal med EU – i ryska, och för den delen även många östeuropeiska, ögon skulle detta innebära en rak kurs mot Natomedlemskap. Till slut, i november 2013, lyckades Moskva – med hjälp av jättelika lånelöften och kraftigt sänkta gaspriser – förmå (eller snarare muta) Ukrainas Janukovytj till att säga nej till EU-avtalet. Men då revolterade som bekant nationalistiska och västorienterade ukrainare och störtade Janukovytj.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Parallellt med sin djupt kritiska attityd till Putin och dennes nyimperialistiska utrikespolitik uttrycker Van Herpen också allvarlig besvikelse över EU:s sätt att hantera Ukrainas känsliga situation:
”Genom att behandla EU:s relation med Ukraina som en rent teknokratisk fråga så har de flesta europeiska regeringar massivt undervärderat de viktiga geopolitiska konsekvenserna av Ukrainas vägval […] Om Ukraina hade valt en djupare integration i Europeiska unionen, skulle det inte ha gått att utesluta ett Georgienscenario.”
Nu har det ju gått ungefär så illa ändå. Vi vet inte hur illa det kommer att sluta. Marcel Van Herpen har här dokumenterat hur långsiktigt och målmedvetet president Putin agerar för att återuppta gammal ond rysk imperiepolitik – först tsaristisk, sedan sovjetisk, nu ”putinskt” nynationalistisk. Och Van Herpen instämmer till fullo i Zbigniew Brzezinskis olycksbådande analys från 2012: ”Det kan inte nog understrykas att utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett imperium, men med Ukraina mutat till lydnad och sedan underordnat Moskva blir Ryssland automatiskt ett imperium igen.”