”Indifferent elitokrati”

Robert Musil. Foto: Getty Images

Problemet är inte att vi avstår från att diskutera svåra frågor. Problemet är att ingen lyssnar.

Att det intellektuella samtalet skulle vara det verktyg med vilket framtidens samhälle skapas låter upplyftande. Om folket fick höra argument brytas, målkonflikter blottläggas, smärtsamma realiteter tydliggöras; då skulle en bättre grund för den representativa demokratin byggas. Väljarnas tilltro till de valda skulle öka, förutsättningarna för välstånd och välmående stärkas. Detta är de intellektuellas postulat, inte bara för att det sätter bildningen i centrum, det gör dessutom dem själva till lösningen – om bara politikerna kunde bete sig som vi, då skulle samhället vara så mycket bättre. Tyvärr är det nog inte så. Denna elitokrati är lika mycket en del av problemet som en del av lösningen.

”Dagens politiker är snarare för resonerande, för problematiserande, just därför att de saknar inre glöd.”

Först och främst så klarar inte hypotesen det svenska historietestet. Det svenska välfärdssamhället, folkhemmet, byggdes upp genom politisk suggestion snarare än med det öppna diskuterande samhällets ideal som grund. Socialdemokratin behövde nationalstatens skydd för att kunna sälja in denna vision. Tänk att ett helt svenskt folk faktiskt trodde att vi hade uppfunnit en blandekonomi som var god och medkännande, till skillnad från de så hotfulla och likvärdigt ondsinta plan- och marknadsekonomierna. Det svenska folkhemmet tjänade oss väl, men det byggde på just den selektiva verklighetsbild och ljusskimrande lyckopolitik som historikern Robert Crowcroft tror kommer att förgöra världen. Först när Sverige gått med i EU 1995 började insikten komma att andra länder nog på många sätt var lika väl rustade att skapa goda livsbetingelser som vi i Sverige. Socialdemokratin – det svenska EU-inträdet var i mycket en följd av Ingvar Carlssons fotarbete – drog täckelset av folkhemmets realiteter och undergrävde detta statsbärande partis trovärdighet. Har Sverige haft det bättre sedan dess? Ja, på många sätt, även om illusionen var lättare att älska än verkligheten. Men vi mår inte heller nödvändigtvis sämre av att vi nu vet det vi tidigare inte visste.

Problemet idag är inte att vi avstår från att diskutera de svåra frågorna. Politiker, opinionsbildare, rådgivare, till och från även akademiker, har aldrig tidigare haft, eller tagit sig, så mycket plats för att i offentliga fora penetrera de stora frågorna. Politiker hanterar svåra frågeställningar som konflikten mellan folkhälsoperspektiv på kort sikt – rädda liv nu – och på längre sikt – det nedstängda samhällets folkhälsorisker. De talar om alla mord medelst handeldvapen som begås i våra utanförskapsområden. De talar om vad metoo gjort och inte gjort med samhället. Det talas nu för tiden till och med om aktiv dödshjälp.

Nej, huvudproblemet är istället att ingen lyssnar. Efter hela metoo-diskussionen så visar det sig nu att unga män har mycket hårdare sex än tidigare med unga kvinnor som tror att de måste ställa upp. Och efter den mest massiva upplysningskampanj vi sett i Sverige under efterkrigstiden så gick det knappt att röra sig på turistorterna i södra Sverige under sommaren på grund av alla folksamlingar. Inte heller känns det självklart att covid-19 kommer att stärka förståelsen för vaccinets välsignelse; vi kan lika gärna gå från pandemi till ökat vaccinationsmotstånd.

Den klassiska förklaringen till detta är ett accelererande etablissemangsförakt – en ”skitokrati” skapad och gödd av dem som lovar bättring genom söndring, de som smeker med ena handen och bygger skyddsmurar med den andra, allt med visionen att smutskasta snarare än att utveckla.

Detta är en förödande utveckling. Men är den bara de karismatiska förförarnas eller de svagsinta följarnas fel? Finns här inte också ett problem hos det etablissemang som älskar att belysa tillvarons komplexitet och analysera just de intressekonflikter som – om uttalade och förmedlade till allmänheten – skulle stärka vår demokrati? Deras sentenser ekar tomt, poddarna har lika många – och samma – lyssnare som deltagare. Videokonferenserna är uppskattade främst för att man så enkelt kan lämna dem.

I denna ljudisolerade miljö finns och verkar elitokratin, bestående av politiker, politiska tjänstemän, rådgivare, opinionsbildare, forskare och myndighetsbyråkrater. Kloka, välmenande individer som trodde sig vara smörjmedlet i samhällsmaskineriet, men som nu lämnas kvar, försmådda men fortfarande föreläsande. Vad var det som hände? Detta folkliga svek mot den elitokratiska tanken och dess apostlar är inte nödvändigtvis oförtjänt, det är inte ens säkert att det är rakt igenom av ondo.

Hur har vi hamnat här? Robert Musils Mannen utan egenskaper ger oss en nyckel. Romanens huvudperson Ulrich är en 40-årig intellektuell, en matematikbegåvning som känner alla som är värda att känna och som alla vänder sig till för råd och vägledning. Han har alltid ett inspel att leverera, ett litet ifrågasättande att inflika eller en välmenande push i någon riktning att bidra med. Han är en man med en massa färdigheter och kunskaper men utan driv, vilja eller egen kompass.

Det Musil underförstått visar är att denne man utan egenskaper också verkar i ett land utan egenskaper. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade ingen annan ambition än att inte vara som Tyskland. En stor ”parallellaktion” dras år 1913 igång för att skapa en jubileumstillställning för att fira den österrikiske kejsaren Frans Josef I:s sjuttio år på tronen. Målet är att överglänsa den tyske kejsarens förmodade festiviteter då han 30-årsjubilerar samma år, 1918. Spindeln i nätet är Ulrich. Efter mycket om och men enas man om att skapa en stor fredskonferens, ovetandes om vad som komma skulle, och dråpligt nog är det enda konkreta resultatet av ansträngningarna en rekommendation om mer pengar till försvaret. Att läsaren vet att Frans Josef kommer att avlida år 1916 gör hela spektaklet extra meningslöst. Något stort måste presteras, oklart, eller oväsentligt, vad. Det finns inget som de styrande brinner för och därför inget för folket att lockas av.

Det är detta som är elitokratins indifferens. Den innefattar alla dessa viskande rådgivare, men den innefattar också politikerna själva. Och det är detta som utgör det stora hotet mot vår utveckling och framtid. Nog kan vi med Nyamko Sabuni skapa en elektrifieringskommission, men inte känns det som att det ligger särskilt nära hennes hjärta. Nog kan vi ha munskydd på eller munskydd av men inte känns det som att Stockholmspolitikern Kristoffer Tamsons är så engagerad där bakom sin Etonmask. Och nog kan vi skruva lite på momssatserna i en kostnadsneutral skattereform, men inte ens Lars Calmfors verkar överdrivet entusiastisk.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

De stora visionerna saknas; politiker som brinner för något, som vill något. Vilken politiker skapar en känsla av att verkligen vilja stoppa dödsskjutningarna i våra förorter? Vem vill, på allvar, integrera dem som flytt till vårt land? Hur nära hjärtat ligger ambitionen att skapa ett rikare och tryggare liv för våra barn? När någon säger att vår demokrati ständigt måste levandegöras och försvaras, vem lyssnar, vem känner något, vem bryr sig?

Vi har haft politiker där engagemanget kändes, där det liksom vibrerade, en Olof Palme eller en Per Ahlmark. Då tog människor understundom avstånd från deras teser, men sällan från politiken som sådan, och lyssnade det gjorde man. Inte talas det mindre idag. Men det talas mycket mindre engagerat. Dagens politiker är snarare för resonerande, för problematiserande, just därför att de saknar inre glöd. Hur ska de då kunna skapa engagemang hos sina väljare. Politiker utan egenskaper ger medborgare utan egenskaper som ger nationer utan egenskaper. Det är farligare än vi tror.

Robert Musil fick aldrig tid att fullborda sitt storverk. Kvarlämnade arbetspapper indikerar dock att han tänkt driva sin huvudperson i totalitär riktning.

Den indifferente är sällan entusiasmerande, men ofta sökande. Det finns mycken politisk visdom i det Musil skildrade, men kanske än mer i det han aldrig hann publicera.

Mats Bergstrand

Partner i Priority Group.

Mer från Mats Bergstrand

Läs vidare