”Det finns inga katastrofer, bara möjligheter”, sade premiärminister Boris Johnson vid ett tillfälle och tillade med pricksäker komisk tajmning, ”och möjligheter till nya katastrofer.”

Han skämtade på egen bekostnad efter en av sina många motgångar i politiken, men skämtet kan också beteckna Storbritanniens syn på EU-frågan, det problem som det härskande konservativa partiet har varit besatt av i trettio år och som nu hotar att slita sönder det.

Medan ett parlamentsval närmar sig kan EU ses så som det ständigt betraktas i Storbritannien, när det överhuvudtaget syns: som politisk fotboll. Brexit är landets största fredstida beslut på senare år och det kommer att prägla alla dess medborgares liv och föröda fler än ett fåtal om det går galet.

Man skulle alltså vänta sig att frågan om Storbritanniens ekonomiska, diplomatiska och säkerhetsmässiga relationer med kontinenten, dess band till ett alltmer oförutsägbart USA och dess plats i en instabil värld skulle engagera landets ledande politiker på djupet.

I själva verket ägnas det knappt en tanke. Brexit är det problem som tar över allt annat, dominerar nyhetssändningar och får braskande rubriker på tidningarnas förstasidor. Men den fråga som brittiska politiker uppfylls av är hur detta det plågsammaste av alla ärenden påverkar utgången av nästa parlamentsval. Kan Boris Johnsons senaste riskabla manövrer återförena en brexitvänlig allians bakom honom så att han kan sätta kniven i Nigel Farages brexitparti, den nya framvällande kraften i den EU-skeptiska högern? Kan Johnsons snubblande över brexit hjälpa Jeremy Corbyn, labourpartiets ledare ute på vänsterkanten, att komma till makten? Eller är de som vill stanna i EU alltför splittrade för att vrida makten ur händerna på en hårdför Johnson, som är fast besluten att samla högern i sin fålla? Osannolikt nog är frågan om hur brexit kommer att påverka tidpunkten för valet, och till vems fördel, det allt överskuggande bekymret.

Vad brexit betyder för Storbritanniens framtid, eller till och med vad britterna vill att det ska betyda, är den typ av fråga som överlåts åt tankesmedjor och forskningsinstitut.

”Det märks tydligt att ingen bryr sig om den”, säger Dominic Grieve, tidigare justitieminister och en av tjugoen konservativa parlamentsledamöter som nyligen uteslöts ur partiet för att de hade röstat för att hindra Johnson från att föra Storbritannien ut ur EU utan ett avtal.

En sådan brytning borde väcka grundläggande frågor om den brittiska ekonomins framtida form: Bör den fortsätta att följa en europeisk social modell eller införa en mer lössläppt form av kapitalism?

”Okunnigheten om vilka valmöjligheter som finns är mycket stor”, säger Grieve. Någon diskussion om syftena med brexit förekommer nästan inte alls och chockerande nog är det knappast överraskande.

”Maastrichtfördraget ratificerades till sist, men Majors grepp om makten slappnade hela tiden medan hans regering sakta urartade till en mobb. Labour tackade och tog emot.”

Sedan Margaret Thatcher satte euroskepticismen i första rummet har Storbritanniens plats i Europa ständigt använts som ett verktyg för att försvaga motståndare eller förstärka ambitioner. De konservativa är de värsta syndarna men inte de enda. På 1990-talet och under en erkänt proeuropeisk ledning motsatte sig Labourpartiet, då i opposition, Maastrichtfördraget i underhuset. Förevändningen var att den version som förhandlats fram av den dåvarande premiärministern John Major utelämnade det sociala kapitlet. Den verkliga anledningen var att Major hade en bräcklig majoritet i parlamentet och slogs mot en grupp av EU-skeptiska rebeller som fick öknamnet ”bastarderna”. Månader av gerillakrig i underhuset befäste intrycket att Major – redan underminerad av Storbritanniens utträde ur den europeiska växelkursmekanismen – var utslagen som ledare och drev mot ett valnederlag.

Maastrichtfördraget ratificerades till sist, men Majors grepp om makten slappnade hela tiden medan hans regering sakta urartade till en mobb. Labour tackade och tog emot.

Tony Blair, Storbritanniens mest EU-vänlige premiärminister på decennier, gör entré. Men hans bemödanden att placera Storbritannien i Europas hjärta blev aldrig den vändpunkt i relationerna med kontinenten som han hade utlovat. Det berodde delvis på hans egen försiktighet och önskan att hålla sig på god fot med den euroskeptiska Murdochpressen, men också på att det gav hans motståndare en öppning och ett tillfälle att attackera honom (naturligtvis med hjälp av Murdochs råa EU-fientliga tabloider). Stridsfrågan gällde om Storbritannien borde gå med i valutaunionen, och torypartiets ledare William Hague drev en misslyckad valkampanj 2001 under mottot att landet hade ”två veckor på sig att rädda pundet”.

Men Hague var inte Blairs farligaste motståndare. Det var hans kollega och före detta nära allierade Gordon Brown, då finansminister och fylld av begärelse till Blairs position. Medan kalla kriget mellan de båda blev ännu kallare fronderade Browns medhjälpare regelbundet mot premiärministern och underströk att deras chef var mer EU-skeptisk än Blair. Ungefär vid denna tid såg en ung konservativ politiker på väg upp, David Cameron, också potentialen i att spela ut det EU-skeptiska kortet. Han tycktes känna på sig att det inte var en god idé eftersom han vid ett tillfälle uppmanade sina partimedlemmar att sluta gå på om EU. Men han kunde inte motstå frestelsen att använda den till sin egen fördel 2005 då han vann partiledarposten med hjälp av många av partiets EU-skeptiker.

Det gjorde han genom att lova att dra ur de konservativa ur center-högergrupperingen European People’s Party i Europaparlamentet. Just då hade tories förhandlat fram ett så fördelaktigt arrangemang med EPP att de till och med fick bestämma själva hur de skulle rösta. Men för de benhårda EU-motståndarna var alla allianser med en grupp som de ansåg vara federalistisk totalt förbjudna. Camerons beslut att lämna gruppen retade upp Tysklands förbundskansler Angela Merkel och inte nog med det, han blev stående isolerad. Några av Camerons största fiaskon i Bryssel kunde antagligen ha undvikits om han hade stannat i EPP, gått på dess ledares möten och utnyttjat gruppens förbindelser. Men att lova att lämna EPP fungerade i den brittiska politiken och det var vad som räknades.

Det angav tonen för det som följde medan det konservativa partiet greps av panik över det växande inflytandet hos Nigel Farages UK Independence Party. Denna populistiska kraft gjorde stora vinster i valen till Europaparlamentet med ett enkelt budskap: Låt oss lämna EU. Farage hade visserligen misslyckats sju gånger att bli invald i det brittiska parlamentet, men han satt i Europaparlamentet i Strasbourg och hans idé slog an en sträng hos torypartiets aktivister, som i oproportionerlig grad är äldre, vita och EU-skeptiska. År 2011 föreföll det rimligt att Cameron utlovade en folkomröstning om medlemskapet i EU. Beslutet lugnade de EU-skeptiska konservativa i parlamentet och bidrog till att hålla ihop partiet. Cameron ledde en koalitionsregering och släpade efter i opinionsmätningarna. Vid det laget verkade det osannolikt att han skulle vinna valet 2015 med tillräckligt stor majoritet för att inte behöva infria sitt löfte om en folkomröstning, eftersom villkoren för en sådan antagligen skulle vara svåra att gå med på för liberaldemokratierna, hans EU-vänliga koalitionsbröder.

Detta är historia, men utfallet har blivit den senaste och mest laddade stridsfrågan.

Inom Johnsons krets är lockelsen med ett avtalslöst brexit att det hjälper till i slaget om röster med brexitpartiet, en upprorisk kraft som så sent som i år grundats av Farage efter att han lämnat Ukip. Om Johnson i nästa val hotar med att definitivt lämna EU – om nödvändigt utan ett avtal – den 31 oktober kan han framställa sig som brexitanhängarnas verkliga förkämpe. Om Storbritannien redan har lämnat utan ett avtal när valet har ägt rum förlorar brexitpartiets ledare Farage all relevans och Johnson kan bygga upp en allians med brexitanhängare. Liberaldemokraterna, som har fått nytt liv, mister all kraft så snart Storbritannien verkligen har lämnat blocket, lyder resonemanget. Det skulle räcka för att ge Johnson en hygglig majoritet i parlamentet.

Sanningen är att Storbritannien efter ett avtalslöst brexit skulle få kämpa med samma problem som det står inför nu – bara utanför EU och med ännu mindre förmåga att påverka.

Och de grundläggande frågorna kan inte undvikas för all framtid. Storbritannien behöver en handelspolitik för att arbeta ut en strategi för förhandlingar med EU och med andra länder världen runt.

Men en handelspolitik speglar politiska prioriteringar och val. Vill Storbritannien vara ett europeiskt land med höga sociala utgifter och starka stödsystem? Eller ett reservat med låga skatter och få regleringar, Europas Singapore on Thames? Vilken typ av ekonomi vill det ha och vilka sektorer blir viktiga? Vilka bör subventioneras, fårfarmare eller stålarbetare? De frågorna har inte ens ställts och Grieve understryker att Storbritannien måste välja: ”Det finns inte en gnutta bevis för att folk vill leva i en ekonomi med låg välfärd. Inte en enda. Vi är mycket västeuropeiska av oss och de frestas just nu av en magnetisk föreställning om att det finns en modell i USA eller Singapore som är bättre för landet.”

Så när Johnson talar, som han ofta gör, om möjligheterna med brexit har britterna blivit varnade: Det blir också möjligheter till nya katastrofer.

Översättning: Margareta Eklöf