Tankefiguren ”mänskliga rättigheter” (MR) har blivit vår tids doxa. Sedan Berlinmurens fall har MR alltmer kommit att framstå som det centrala politiska och etiska begreppet i såväl internationell som nationell politik. I sin banbrytande bok om MR-idéns historia, The Last Utopia, visar historikern Samuel Moyn med en statistisk graf att bruket av uttrycket ”human rights” i ledande tidningar som New York Times hade ökat lavinartat sedan sent 1970-tal. Det var därför symtomatiskt att inflytelserika författare som David Rieff och Michael Ignatieff under 1990-talet med emfas deklarerade att vi nu levde i MR-tankens tidevarv; att MR hade kommit att bli den primära trossatsen för sekulära idealister och tänkare, ett moraliskt fotfäste i en värld där såväl de stora religionerna som de klassiska politiska ismerna för många hade förlorat i makt och mening.

MR har i vår samtid tonat fram som en självklar, evig, universell sanning som inte kräver närmare förklaring eller rättfärdiggörande; en moralisk hävstång besläktad med andra naturrättsliga anspråk som inte kan ifrågasättas av goda, hedervärda människor; ett retoriskt trumfkort som rätt använt tystar allt motstånd; en högre form av normativitet som står över den krassa, amoraliska realpolitiken kännetecknad av kohandel och kompromiss. I detta perspektiv kan diskussionen därför bara handla om hur vi bäst förverkligar dessa ideal och fullbordar vad som stundtals uppfattas som en teleologiskt präglad strävan att förena mänskligheten på sin färd mot evig fred och total rättvisa.

På senare tid har dock denna föreställning kommit att ifrågasättas alltmer av forskare som pekar dels på det samtida MR-begreppets förvånansvärt korta och kontextbundna historia, dels på dess problematiska samtida innebörder och svårartade konsekvenser för dem som i framtiden vill arbeta för rättvisa och demokrati. Denna artikels syfte är att ansluta till denna kritik: att svära i den heliga MR-kyrkan.

En vanlig föreställning är annars att idén om mänskliga rättigheter har djupa rötter och förgreningar i olika kulturer, religioner och politiska teorier. Genom att hänvisa till MR-tankens långa historia – från de antika Greklands stoiska filosofer, medeltidens naturlag och den tidigmoderna naturrätten, via de franska och amerikanska revolutionernas grunddokument, fram till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och in i vår egen tid, ges MR-idén en historisk tyngd och kontinuitet som i sin tur tycks bekräfta idealets tidlöshet och därmed förklara dess universella attraktionskraft.

Moyn visar med en bedövande bevisföring är MR-tankens genombrott i själva verket av ett mycket färskt datum. Moyn utpekar 1977 som nyckelåret, ett år som börjar med att den nyvalde amerikanske presidenten Jimmy Carter i sitt installationstal deklarerar att vårt försvar för mänskliga rättigheter måste vara ”absolut” och som slutar med att Amnesty International får Nobels fredspris. Vi återkommer strax till Moyns förklaring till varför just det sena 70-talet var så viktigt, men låt oss först uppehålla oss en stund vid två alternativa ögonblick som ofta förs fram som formativa av dem som argumentar för MR-idealets långa historia.

Det ena är de franska och amerikanska revolutionerna och i synnerhet deras grunddokument. I det amerikanska fallet inleds självständighetsförklaringen från 1776 med de berömda orden om att ”alla människor har skapats lika med okränkbara (oförytterliga) rättigheter”, bland vilka räknas rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. I den franska ”deklarationen om människans och medborgarens rättigheter” från 1789 kan man i samma anda läsa om att ”alla människor är födda och förblir fria och lika i rättigheter” samt att ”målet med alla politiska sammanslutningar är bevarandet av de naturliga och oförytterliga mänskliga rättigheterna”, vilka inkluderar ”frihet, ägande, säkerhet och motstånd mot förtryck”.

Att dessa två dokument ofta ses som urkunder för den moderna MR-tanken kan tyckas uppenbart, men problemet är, som jag tidigare diskuterat på dessa sidor, att kopplingen mellan rättigheterna och nationalstaten är så helt centrala. Detta är tydligt redan i den franska deklarationens titel där människan och medborgaren båda nämns. Än mer betonas detta samband i en följande paragraf där en viktig begränsande princip förs fram, nämligen tanken om nationen och dess suveränitet: ”All överhöghet (suveränitet) härstammar från nationen. Ingen sammanslutning eller individ kan utöva någon auktoritet som inte kommer direkt från nationen.”

Som också Moyn betonar var detta samband mellan nation, stat, demokrati och rättigheter helt grundläggande. Genom revolution eller demokratiska reformer skapades den moderna nationalstaten. Rättigheterna konstituerades i sin tur av staten; det var inom ramen för statens suveränitet som de förverkligades; och det var genom statens institutioner, inklusive dess rättsväsende och polis, som de kunde garanteras och beivras. Vi talar alltså inte om rättigheter som var gränslösa.

Detta innebär inte att det skulle saknas universalistiska anspråk. Tvärtom var nationalstaten en radikal idé som vidgade utrymmet för individens frihet bortom de stela och hierarkiska strukturer som kännetecknade förmoderna, feodala och klanbaserade samhällen. I denna tankefigur fanns också en utopisk impuls som kom att driva kampen för att utvidga medborgarskapet och rättigheterna så att de gällde alla individer i nationalstaten, inte bara besuttna, vita män. Talet om ”alla människor” utgjorde en retorisk språngbräda för kvinnor, arbetare, religiösa, sexuella och etniska minoriteter som mynnade ut i historiskt sett framgångsrika medborgarrättsrörelser i de västerländska nationella demokratierna. Men det var fortsatt medborgaren, snarare än människor i allmänhet, som utgjorde dessa samhällskontrakts grundenhet och politiska fokus.

Den nära kopplingen mellan stat och rättigheter förblev primär även efter andra världskriget, detta trots att många i efterhand gärna identifierar just skapande av FN 1945 och i synnerhet antagandet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948 och Europakonventionen 1950 med MR-tankens definitiva genombrott. Men i verkligheten kom MR-tanken att lysa med sin frånvaro så till den grad att en av MR-rörelsens tidiga förkämpar, Moses Moskowitz, bittert kunde konstatera att ”de mänskliga rättigheterna dog i samma ögonblick som de föddes”. Istället kom efterkrigstiden att helt domineras av kalla krigets moraliska och politiska logik. I den mån som MR anfördes så var det kopplat till amerikansk antikommunism eller europeisk, katolskt präglad konservatism, där motståndet mot socialism stod i centrum. Det var inte heller så att MR-tanken under denna tid inspirerade sociala rörelser eller andra former för folkligt engagemang.

Vad som snarare låg i fokus var kampen för rättigheter inom de demokratiska nationalstaterna. Det var en era då välfärdsstaten hade sin storhetstid, förknippad med såväl ekonomiskt välstånd som ökad jämlikhet. Att just staten och medborgarskapet var rättighetstänkandets nav var inte minst Hannah Arendt på det klara med när hon tog fasta på att medborgarskapet utgjorde den grundläggande ”rätten till rättigheter”. Den konkreta, praktiska politiken var präglad av optimism om att det inom nationalstaternas hägn gick att finna en balans mellan individuell frihet och social rättvisa. Det var i detta sammanhang som T H Marshall pläderade för de sociala rättigheterna, där tillgång till resurser som utbildning och sjukvård skulle komplettera de klassiska civila och politiska rättigheterna, som rösträtten och likheten inför lagen.

Få hängav sig åt utopiska postnationella visioner där MR fanns med som tankefigur. Betoningen låg snarare på mellanstatliga samarbeten, ofta med fokus på handelsavtal som Gatt, och Bretton Woods institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Detta gällde även den tidens stora globala fråga: kampen i Afrika och Asien mot den amerikanska och europeiska imperialismen. Denna handlade i första hand om alla folks rätt till självbestämmande, inte om alla individers rätt att hävda sig mot den egna staten inom ramen för internationell lag. Detta var helt uppenbart när man ser till den form av internationalism som växte fram i Sverige, där inte minst Olof Palme såg sig själv och Sverige som de små staternas förkämpe, där de många ”nationella befrielsefronterna” gav uttryck för legitima krav på inte bara social rättvisa utan också på nationell suveränitet. Denna princip var i vissa vänsterkretsar så primär att även demokrati och individuell frihet kunde offras på antikolonialismens altare med hopp om bättre tider när den nationella socialismen mognat till sig.

Detta tar oss då fram till förspelet som skulle leda till MR-rörelsen stora genombrott. Det sena 1970-talet var den radikala socialismens svanesång. 68-vänsterns utopiska drömmar och revolutionära patos ebbade ut i en mer splittrad rörelse som idag kommer till uttryck i identitetspolitiken. Det mer handfasta fokus på socioekonomiska strukturer som kännetecknade den äldre socialismen ersattes med tiden av postmoderna teorier om rasifiering och intersektionalitet där betoningen låg mer på kultur än på ekonomi. Samtidigt gick kommunismen i Östeuropa och Sovjetunionen in på sista varvet och även många av de nyligen befriade, postkoloniala staterna började glida in i alltmer förtryckande former av terror och diktatur.

När såväl 68-vänstern i väst som realsocialismen i öst och de postkoloniala experimenten i syd kollapsade skapades ett tomrum som MR-idén sedan kunde fylla. Samtidigt kom den reformorienterade socialdemokratiska politiken att nå sin kulmen, följd av trötthet, idétorka och tilltagande ekonomiska utmaningar som efter hand tvingade fram en kompromiss med den framväxande neoliberala högern, till ett stort pris vad gällde självförtroende och identitet. Inte minst för unga idealister blev MR i detta läge vad Moyn kallar ”den sista utopin” som kunde erbjuda ett svar på det behov som existerade bland idealister som upplevde kalla krigets realpolitiska kompromisser som själlösa.

Ett viktig tidig arena för organisering var Amnesty International som grundades redan 1961. Amnestys grundare, Peter Benenson, var av judisk börd men konverterade 1958 till katolicismen. För honom var kampen för religions- och samvetsfrihet den centrala drivkraften. Amnesty var till en början bara en av många grenar av vad som kom att kallas de ”nya sociala rörelserna” men kom att utgöra en brygga mellan en tidigare, kristen fredsrörelse och den moderna, sekulära MR-rörelsen.

Vad som kom att bli en viktig gemensam nämnare för de nya rörelserna var en betoning på moralisk kritik som bottnade i ett avståndstagande från realpolitiken, något som först formulerades av östeuropeiska och ryska dissidenter som Vaclav Havel och Andrej Sacharov. Man sökte en renare, mindre befläckad form av engagemang där moralen, inte politiken, stod i centrum, och där fokus skiftade från samhällsförändring till försvaret för enskilda människor. Denna betoning på omsorgen för den enskilda individen snarare än på samhällsförändrande politik och det sociala ingenjörskapet var i linje med Amnesty Internationals slogan om att ”rädda människor en individ i taget”. För Havel handlade det också om en preferens för små, organiska gemenskaper som han såg som mer autentiska och mänskliga. Detta var ett program som Havel kallade ”anti-politik” och där MR var en nära kusin till det likaledes nyligen rekonstruerade begreppet ”civilsamhälle”, som även detta kom att ta världen med storm under 90-talet, som ett nytt politiskt grundbegrepp. I denna kosmologi stod MR och det lokala och globala civilsamhällets naturliga gemenskaper över staten och den nationella suveräniteten.

Helt och hållet övergav MR-tillskyndarna dock inte de institutionella maktanspråken. Likt den amerikanska medborgarrättsrörelsen vände man sig till juridiken som den maktarena som verkade mest ”ren”; de historiska kopplingarna till naturrätten är tydliga och man sökte förverkliga ett lyckligt äktenskap mellan moral och juridik genom att stödja juridifieringen av MR, så att den förutom sin potenta moralism också kunde göra anspråk på juridiskt bindande legitimitet. På detta sätt kunde konventioner, om inte ersätta staterna, som trots allt ännu hade monopol på såväl skattepengar som polis- och militärmakt, så ändock utmana staternas suveränitet. Denna vändning mot juridik har dock kommit till ett pris. Det har skapat spänningar mellan den globalistiska MR-rörelsen och de demokratiska nationalstater som förväntas betala för och förverkliga MR-idealen i praktiken. Det har också förvandlat många MR-organisationer, likt Amnesty och Human Rights Watch, till professionella, elitstyrda verksamheter. Visserligen ser sig många MR-aktivister som fortsatt del av de ”nya sociala rörelserna”, men som bland annat Stephen Hopgood har argumenterat med lidelse i sin bok The Endtimes of Human Rights, har det också uppstått en USA-dominerad ”MR-industri”, ledd av jurister med stöd av privat och stiftelsebaserad filantropi. Den mer gräsrotsbaserade folkrörelsedimensionen har därmed ofta gått förlorad.

Som historikern Stefan-Ludwig Hoffmann har argumenterat i en debatt med Moyn så var decenniet efter murens fall än mer än det sena 1970-talet den tid då MR-rörelsen tog fart. Det var inte bara den tid då kommunismen föll och kalla kriget tog slut; det var också då som Francis Fukuyama skrev om historiens slut, då talet om ”den enda vägens politik” och ”The Washington Consensus” tog fart, och socialdemokratin i Europa reste vit flagg inför neoliberalismens anstormande trupper. Det var inte bara historien som tog slut, det var också politikens farväl.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I denna reträtt från samhällsförändrande politik återstår det, visar det sig, egentligen främst en moraliskt motiverad välgörenhet i en ny MR-skepnad. Även om det givetvis finns mycket fint i givande och välgörenhet, så kan man knappast blunda för att i kölvattnet av denna reträtt kommer också förlusten av förtroende för våra politiska system. Och inte minst i Europa var detta politiska institutioner som erbjöd ett mer kraftfullt alternativ vad gäller politiska mål med en universell räckvidd än en MR-rörelse som är dömd att städa i marginalerna. För de demokratiska nationalstaterna strävade, ibland med viss framgång, efter att förverkliga i samhället i stort ett program som via konkreta sociala rättigheter eftersträvade rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Moralism om än så vacker kan aldrig bli en ersättning för politik.

Det är också så att politikens förfall och MR-rörelsens uppgång är en aspekt på de kriser som västvärlden nu genomlever. Ofta blir MR ett moraliserande trumfkort i den politiska retoriken som med blandad framgång döljer avsaknaden av faktiskt, konkret innehåll i denna kvasireligiösa retorik. I värsta fall blir det en del av den separation mellan globalistiska eliter och nationella folk som lett till demokratins revolt under populismens flagg. Högljudda moralister som i sin fäbless för postnationell juridik sätter sig över demokratin provocerar lätt fram ett lika onyanserat motstånd klätt i den etniska nationalismens skrud.

Som Amartya Sen tidigt varnade för blir denna konflikt akut när MR-idén expanderar från att handla om negativa rättigheter – rätten att inte bli fängslad och torterad för sin religiösa tro eller politiska ideologi – till att omfatta positiva rättigheter som kostar reda pengar och belastar skattebetalande medborgare i faktiska nationalstater. Av detta skäl pläderade också Sen för att avgränsa MR till en fråga om etiska mål snarare än juridiska anspråk, samt att behålla fokus på de klassiska, negativa rättigheterna.

Hur problematisk denna rörelse från negativa till positiva – och juridifierade – rättigheter kan bli är användandet av Barnkonventionen. Där tanken ursprungligen var att skapa ett etiskt instrument för att knuffa stater till att ändra lagstiftningen i sina respektive länder har konventionen nu effekten att i en del MR-aktivisters ögon ge alla barn som kommer över gränsen mer eller mindre fullständiga sociala, medborgerliga rättigheter. Detta leder obönhörligen till politiska konflikter, för att inte tala om en tvivelaktig ny vetenskap ämnad att fastställa ålder på ungdomar som saknar handlingar. En lärdom är att det är riskabelt att överinvestera i juridifierande rättigheter som saknar stöd i en majoritet och täckning i praktiken.

Som den Helsingforsbaserade idéhistorikern Johan Strang har skrivit om i en djuplodande analys av rättsrealismen och MR i Norden, höll man i Sverige länge – i Hägerströms anda – naturrätt och HR stången. Detta grundade sig inte minst på argumentet att en demokratisk politik som ville rikta in sig på att främja rättvisa och jämlikhet måste sätta politiken över lagen, inte tvärtom. Strang spekulerar likt Moyn i att dagens dominans av MR-retoriken har mycket att göra med politikens kris – och inte minst socialdemokratins reträtt från handfast ekonomisk politik. Det finns, skriver Strang, goda skäl att ta i akt kritiken mot såväl etatism som en majoritetsdemokrati som inte varit speciellt lyhörd för minoriteters anspråk. Effektiva antidiskrimineringslagar är ett högst legitimt krav. Men samtidigt, betonar han, är vi kanske nu i ett nytt läge där vi borde lyssna på vad en tidigare generation hade att säga kritiskt om MR-ideologi och naturrätt. Det kan vara dags att på allvar fundera på om det inte är hög tid att återerövra demokratin och återställa balansen mellan vidlyftig moralism och krass realpolitik.