Ingen vuxen i rummet

Nikki Haley: umgicks gärna med tv-kameror. Foto: Getty Images

John Bolton anade vad han gav sig in på.

Jobbet som nationell säkerhetsrådgivare i Trumpadministrationen föregicks av en mängd möten, en del på plats i ”rummet där det hände”, med presidenten bakom den massiva, och kliniskt rena, Resolute Desk, alltmedan allehanda människor promenerade in och ut. Trumps Ovala rum, noterar Bolton i sin bok, påminde mer om ett studentrum än om supermaktens högborg.

Några regelrätta jobbintervjuer var nu knappast träffarna med Donald Trump, som alltid var mer benägen till långa monologer om allt och inget än på inhämtande av information. Sin blivande säkerhetsrådgivare såg den ivrige mediekonsumenten Trump förstås ändå stup i kvarten på tv:n i det lilla matrum bredvid Ovala rummet som presidenten föredrar att vistas i när han lämnar residenset någon gång under sen förmiddag. Där ligger de officiella handlingarna i högar och samlar damm medan västvärldens ledare ser på tv.

”Man kan inte lämna honom ensam en minut, suckar Mike Pompeo när Trump har ändrat sig för femtioelfte gången i en viktig fråga.”

Jag gillar dig, John, men inte din mustasch, meddelade presidenten som någon sorts förklaring till varför det drog ut med utnämningen; och att ha Bolton kvar i rollen som – mestadels – välvillig kommentator på Trumps favoritkanal Fox News hade förstås sina fördelar.

Bered dig på att det kommer att bli frusterande att jobba här, varnade stabschefen och generalen John Kelly.

Några illusioner om sin blivande chef närde Bolton med andra ord inte. Men trots det beskriver han kontrasten mot de tre tidigare presidenter som han hade arbetat för – Ronald Reagan och de båda Busharna – som stunning, förbluffande.

På pappa Bushs tid – och även därefter – inleddes till exempel varje arbetsdag med att cheferna för underrättelsetjänsterna infann sig i arla morgonstund för en rapp briefing om läget i världen och för nationen. Denna regelbundna rapportering drog Trump omedelbart ner till två pass i veckan – och då var det mest han själv som pratade och om allt annat än det som stod på dagordningen.

Nej, det här var verkligen inte George H W Bushs administration, konstaterar en alltmer uppgiven John Bolton mer än en gång i sin 500-sidiga memoarbok.

Nu är jobbet som nationell säkerhetsrådgivare, förstås, inte heller ens i vanliga fall något för veklingar. Om man inte gillar konstant kaos och konstanta kriser, att en överväldigande våg av information ständigt sköljer över en samtidigt som en mängd beslut ska fattas, och en enorm arbetsbörda dygnet runt som alltsammans livas upp av politiska egon av megaformat – ja, då är det bäst att göra något annat här i livet, som Bolton inledningsvis påpekar i boken.

Fast egentligen var det ett annat jobb han i första hand var ute efter. Den gamla drömmen om att bli Secretary of State föll dock på att Boltons kandidatur aldrig skulle klara sig igenom senaten, där libertarianen och isolationisten Rand Paul säkerligen skulle göra sina demokratiska kolleger sällskap i en strävan att stoppa Boltons utnämning.

När John Bolton får reda på att South Carolina-guvernören Nikki Haley blivit erbjuden jobbet som utrikesminister surnar han till riktigt rejält. Inte heller hans gamla jobb som FN-ambassadör (under George W Bush) är hon, som förvisso aldrig dessförinnan har ägnat en dag åt utrikespolitik, kvalificerad för, tycker han, som också klagar på att Haley, som den politiker hon är, blott alltför villigt placerar sig framför tv-kamerorna. Som om han själv skulle sky dem!

Animositeten mot Haley är ett återkommande och något tröttande tema i boken. Som läsare funderar man över om anledningen till de många utfallen mot henne har sin grund i allmän kvinnofientlighet – något sådant märks dock inte i boken i övrigt – eller om det istället handlar om ren och skär rivalitet och illa dold avundsjuka när det gäller Haleys popularitet och framgångar. Om hon en dag blir amerikansk president lär det bli utan hans röst.

Presidentens nationella säkerhetsrådgivare behöver däremot inte godkännas av senaten, så när det jobbet blir ledigt flyttar en belåten Bolton sent omsider in i hörnrummet en trappa upp i the West Wing. Därefter vidtar en hektisk tid, med arbetsdagar som inleds med möten i gryningen och ofta avslutas när klockan närmar sig midnatt.

Timme för timme, dag för dag – ja, ofta rentav minut för minut – följer vi Bolton i spåren när han beger sig från Ovala rummet till the Situation Room och tillbaka igen, från regeringskansliet i den ena huvudstaden till den andra och i Air Force One, helikoptrar och korteger än hit och än dit. Under statsbesöket i Storbritannien rapporteras det om ett väldans farande, inklusive en helikoptertur mellan amerikanske ambassadörens residens och hotellet för ombyte till smoking inför middagen hos drottning Elizabeth.

Det är sådana oceaner av ovidkommande detaljer som gör att amerikanska memoarer blir tjocka och tunga som tegelstenar och får läsaren att fundera över om förlagen fortfarande betalar per ord.

Trots bokens titel befinner sig Bolton påfallande ofta utanför ”rummet där det hände”. Och kanske är det befrämjande för både arbetsmoral och hälsa att säkerhetsrådgivaren håller sig på resande fot, på säkert avstånd från the West Wing, detta trassliga ormnäste av intriger och backstabbing där det ofta är chefen själv som håller i kniven. Bolton suckar vid ankomsten till sin nya arbetsplats över en röra som hade kunnat – och borde – ha ordnats upp flera månader tidigare, om det nu inte vore för att det är just så presidenten själv vill ha det.

Den snabba omsättningen på personal är därför kanske inte så förvånande, men oroande med tanke på vilken arbetsplats det handlar om. Att ”the axis of adults” – den grupp högre tjänstemän som omhuldas i medierna som de beundransvärda ”vuxna i rummet” – pö om pö försvinner är dock inget som John Bolton på minsta vis beklagar. I hans ögon har de inte gjort sig förtjänta av sitt goda renommé utan tvärtom bidragit till förvirringen genom att mest driva sina egna politiska agendor på tvärs såväl mot Trump som mot Boltons egna strävanden. (Och i den frågan är faktiskt Bolton och Nikki Haley helt överens i sina respektive memoarböcker.)

Mer från Ann-Sofie Dahl

Mest handlar det för Boltons del om försvarsministern och generalen James Mattis; desto bättre går samarbetet med John Kelly. Och att utrikesminister Rex Tillerson hade ersatts med Mike Pompeo underlättade tillvaron för alla. Fast om sanningen ska fram har Bolton själv, med sin bakgrund och karriär, egentligen betydligt mer gemensamt med flertalet av ”de vuxna” än med de oregerliga krafter som har följt med Trump till Vita huset.

Trots sitt myckna resande inser Bolton snabbt att man egentligen helst inte bör flytta sig från den ombytlige presidentens sida ens för ett ögonblick om man vill få något genomfört. Man kan inte lämna honom ensam en minut, suckar Mike Pompeo när Trump har ändrat sig för femtioelfte gången i en viktig fråga och information ännu en gång har gått in genom det ena presidentiella örat och ut genom det andra.

Som nationell säkerhetsrådgivare är John Bolton rätt unik i administrationen genom att ha med sig en vision om vad han vill uträtta i ämbetet. Han leds av en klar övertygelse om att de flesta av USA:s strategiska bekymmer kan härledas till en precis geografisk punkt, nämligen Teheran.

Det iranska prästerskapets tentakler kan spåras till de flesta av de oroshärdar som plågar Bolton och hans supermakt, och västvärlden i övrigt också för den delen. Från Syrien till Nordkorea, som Bolton ägnar mycket kraft åt att försöka avföra från Trumps dagordning men utan överdriven framgång, och väldigt mycket däremellan.

Trumps förtjusning i starka män med hårda nypor delas inte av hans nationelle säkerhetsrådgivare och inte heller presidentens fixering vid tillbakadragande som säkerhetspolitisk första prioritet i Vita huset. Men det har Trump lovat sina väljare och med ständigt sitt eget bästa för ögonen är det fråga om ett tillbakadragande från Mellanöstern som han envetet driver, till Boltons förtvivlan komplett obekymrad om konsekvenserna för USA:s ställning i världen, för USA:s vänner kurderna, för stabiliteten och utvecklingen i Afghanistan och Irak och Syrien.

En amerikansk invasion i Venezuela vore däremot coolt, tycker Trump.

Med tillbakadragande som strategisk kardinalprincip – fast ordet ”princip” lämpar sig förstås inte något vidare i detta sammanhang – lever också Nato farligt med Trump i presidentstolen; faktiskt betydligt farligare än vad som tidigare framkommit.

Bolton beskriver hur Trump är en hårsmån från att lyckas i sitt uppsåt att ”göra något historiskt”: att dra USA ur det transatlantiska samarbetet. Nu är det inte något som ens den amerikanske presidenten helt egenmäktigt kan besluta om, och motståndet mot ett sådant steg är kompakt i Washington.

Men med Boltons sista desperata viskning i presidentörat reducerades budskapet i Trumps anförande vid toppmötet i Bryssel sommaren 2018 till ett luddigt hot om ”konsekvenser” om inte de europeiska försvarsbudgetarna, och den tyska i synnerhet, omedelbart höjdes till acceptabla nivåer. Inte för att Trump hade en susning om vad som hade beslutats i den frågan vid toppmötet i Wales 2014 – eller ens att ett sådant hade ägt rum – eller att höjningarna skulle ske under en tioårsperiod, och framförallt inte att det handlar om försvarets del av medlemsländernas BNP, inte om några medlemsavgifter som övriga Natoländer i varierande grad var skyldiga USA.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

USA skulle ju förstås bara kunna sänka sitt eget bidrag till samma nivå som Tysklands, resonerar den amerikanske presidenten inför sina utmattade rådgivare. Varefter han under toppmötet försäkrar att han själv stöder Nato till ”tusen miljoner procent”.

Trumps uppförande på inte bara det utan flera Natomöten lär förvisso ha skrivits in i historieböckerna, liksom den öppna fientlighet han visade där och i otaliga andra sammanhang mot det egna landets allra närmaste allierade. På det viset har han sannerligen uträttat ”något historiskt”.

Men att Trump trots allt övertalades att deklarera att han stödde Nato, om än i något udda termer, och inte uttryckligen sade att USA skulle lämna alliansen, var en viktig anledning, förklarar Bolton, till att han själv – som nog med all rätt menar sig ha stått för den bedriften – stannade så pass länge på jobbet som han gjorde.

Donald Trump lämnar toppmötet till rungande applåder efter att ha kysst den tyska förbundskanslern på kind och förklarat att han ”älskar Angela”. Det är väl ingen vild gissning att ovationerna mest handlade om att deltagarna var lättade över att presidenten var på väg hemåt igen.

Till skillnad från kollegan i Washington visade Vladimir Putin sig ha full koll på detaljerna när han och Bolton träffas för att förbereda ett kommande toppmöte. ”Jag ser inte fram emot att lämna honom ensam i ett rum med Trump”, skriver en orolig Bolton i sin dagbok.

När Trump så blandar samman det utlovade militära stödet till Ukraina med sin egen återvalskampanj och vendetta mot demokraterna får juristen Bolton slutligen nog av sin chef, och känslorna verkar ömsesidiga. John Bolton återgår till ett civilt liv med bokskrivande, följt av utdragna rättsprocesser för att få boken utgiven trots Vita husets motstånd. Men avstår från att vittna mot Trump i senatens riksrättsprocess, något som en och annan demokrat aldrig lär förlåta honom.

I sådana kretsar har John Bolton aldrig haft särskilt många vänner, vilket också har märkts i recensionerna av hans bok. Att till exempel The New York Review of Books (NYROB) inte faller i farstun kan knappast förvåna så många av dess läsare. Mer ambition än patriotism, menar NYROB, och visst är Bolton en man med stort ego och med en viss – för att uttrycka saken milt – tendens att framhäva sina egna utförsgåvor och insatser. Och som lika gärna avfärdar sin omgivning som ett gäng ”intellektuella latmaskar”.

Även Boltons fanclub på vår sida Atlanten är rätt begränsad, och de småbitska kommentarerna i boken om hopplösa och odugliga européer har nog inte gjort den kretsen så värst mycket större. Å andra sidan lär många av västvärldens ledare ha noterat hans tappra försök under pågående möten och toppmöten att tala förstånd med sin egensinnige chef.

En ansenlig del av arbetstiden ägnade Bolton åt sådana olika former av damage control. Och utan John Boltons 453 dagar som USA:s nationelle säkerhetsrådgivare vore skadan under Donald Trumps presidentskap faktiskt långt mycket större. Vad man än tycker om John Bolton och hans – aningen långrandiga, oblygt självförhärligande, men ändå bitvis fängslande – bok.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell politik och nonresident senior fellow vid Atlantic Council.

Läs vidare