Inringad av idioter

Många av de starkaste och mest berömda citaten har sällan den exakta historia som vi fått för oss. Ingrid Bergman säger inte ”Play it again, Sam” i Casablanca.

Gordon Gekko säger faktiskt heller aldrig ”Greed is good” i Wall Street. I alla fall inte ordagrant. Och Tarzan är inte så elokvent som ”Me Tarzan. You Jane”. Han slår sig på bröstet och säger ”Tarzan! Tarzan!”. Jane replikerar att hon är Jane. Och på den vägen var det.

Att många bevingade ord har brända fjädrar gäller inte minst i politikens värld. Politiska citat är ofta utsatta för hårdhänt hantering av motståndare eller eftervärldens önskan att få bitar att passa i historiska kontexter. Bara amerikanska vicepresidenter och vicepresidentkandidater utgör en egen kategori i sammanhanget.

George H W Bush vicepresident Dan Quayle ska ju ha trott att man talade latin i Latinamerika. Vilket bekräftade bilden av en stendum konservativ från Mellanvästern. Det var naturligtvis inte sant, utan resultatet av en partikamrats skämt som snabbt fick fötter.

John Mccains vicepresidentskandidat Sarah Palin trodde inte på riktigt att hon kunde se Ryssland från sitt köksfönster. Vad hon menade var att det var en hyggligt nära granne. Det finns dessutom tydligen avlägsna öar i Alaska varifrån man faktiskt kan se till andra avlägsna ryska öar. Men uttalandet passade berättelsen.

Och för balansens skull skall väl sägas att Quayles efterträdare, demokraten Al Gore, aldrig gjorde anspråk på att ha uppfunnit internet.

Neville Chamberlain hävdade att han förhandlat till sig ”Peace in our time” i München 1938. Eller gjorde han? Det var ”Peace FOR our time”. I backspegeln hade det antagligen spelat mindre roll vad han sa. Men ”Peace in our time” finns i den anglikanska kyrkans Book of Common Prayer och gav kanske en extra touche av barnatro i relationen till ”Herr Hitler”.

En aggressiv stormakt som ställer ultimativa krav och försöker pressa väst till eftergifter känns kusligt aktuellt. Och även den här gången finns det dem som menar att de ligger något i kraven. Eller i alla fall att man måste ”förstå”.

Dagens Nyheters tv-recensent Johan Croneman lät meddela att rapporteringen kring den säkerhetspolitiska utvecklingen var ”oanständigt ensidig”.

”Det visste Lenin och det vet Putin.”

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar och medeldistansrobotar.”

Den påhittade uppgiften om medeldistans­robotar togs sedermera bort, men inringningen kvarstod. Uttryckt i andel av Rysslands totala landgräns uppgår den ju ändå till cirka 6 procent. Redaktionen ansåg väl att det räckte.

Man undrar med viss bävan vad som händer när Croneman informeras om den svenska Natoinringningen. Vet DN:s kulturavdelning om att vi har en 160 mil lång ytterst svårförsvarad landgräns mot Nato? Det finns svenskar som ser Nato från sitt hus. För egen del räcker det med några hundra meters promenad för att jag med egna ögon ska se inringningen. Nato ligger en pendeltågsstation bort.

Vi sitter bokstavligen i en dansk-norsk-­litauisk kniptång. Och Finland har ju en Natooption, så om man bortser från andningshålet via Kaliningrad är vi i praktiken helt belägrade.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Cronemans tv-krönika möttes inte av något större bifall. Tills Uppsala universitets ordförande Anne Ramberg med stor inlevelse beskrev den som ”utmärkt” och den ryska statsledningens känslor inför utvecklingen i Öst- och Centraleuropa som värda att ta på allvar. Inte bara Nato, utan även EU har ställt till det. ”Till detta kommer EU:s aktivism mot öster. Rätt eller fel, uppfattas detta förstås som hot mot Putin och de inre förhållandena i Ryssland.”

Ett associationsavtal mellan EU och Ukraina skulle alltså uppfattas som ”aktivism” och ett hot mot Rysslands ”inre förhållanden”. Om det är ”rätt eller fel” underställs Vladimir Putins känsloliv.

När man läser kritiken mot alla oss som inte ”förstår” den ryska statsledningens upplevda behov av svängrum och säkerhetsgarantier dyker ett annat uttryck upp. Beskrivning av ”nyttiga idioter” som i aningslöshet går andras politiska ärenden brukar tillskrivas Lenin. Men han sa faktiskt aldrig det. Däremot sa han 1913 att ”männi­skorna har alltid varit naiva offer för bedrägeri och självbedrägeri i politiken”.

Det är fel. Det gäller inte alla människor. Det gäller inte alltid. Men beredvilligheten att göra sig nyttig finns alldeles uppenbart hos allt för många och allt för ofta. Det visste Lenin och det vet Putin. 

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare