Här fanns de arabiska revolutionärerna, som hade utmanat till synes evigt bestående diktaturer, en kambodjansk kvinna som tidigare var sexslav och nu är en ledande abolitionist, ryssar som gäckat FSB på Moskvas gator i sin kamp mot Putins maffiastat, representanter för kampen mot indonesisk kolonialism i Västra Papua, och andra angelägna strävanden som vi i vår västerländska provinsialism vet föga eller inget om. Detta var män och kvinnor som strider mot förtryck, korruption och exploatering. De presenterade argument som en gång i tiden skulle ha klingat ljuvt i vänsterns öron, och de hade satt sitt liv och sin frihet på spel i sin hjältemodiga kamp.

Men trots allt solsken var atmosfären i Oslo kylig. ”Problemet här”, förklarade en norsk journalist för mig, ”är att vår vänster anser att det bara finns två människorättsproblem värda att tala om: Guantánamo och Palestina”.

Ett sådant närsynt perspektiv förbiser inte bara nästan allt lidande här i världen. I extrema fall kan det få de partiellt seende att ursäkta eller främja hotfulla regimer. Om förtryck inte kan skyllas på västländerna, så är de inte intresserade. Thor Halvorssen, Forumets unge, intensive och karismatiske grundare, fick bittert erfara behovet av att upprätthålla mänskliga rättigheter oberoende av vem som kränker dem. De venezuelanska säkerhetsstyrkorna sköt hans mor när hon demonstrerade i Caracas. Hennes ”brott” var att försöka rapportera om röstfusk i en omröstning om Hugo Chávez styre. Alltsedan dess har hans strävan varit att belysa maktmissbruk i länder som västerländska liberaler, Amnesty International, Human Rights Watch och FN tolererar – framför allt Venezuela och Kuba. Att protestera mot den autokratiske och mentalt alltmer instabile Chávez och de ålderstigna bröderna Castros bistert Brezjnevska tyranni är inte det enda han gör, som varje besökare i Oslo kan vittna om. Men den breda vänstern kan inte acceptera hans vägran att blunda för det förtryck som utövas av deras fjärran kamrater.

När en reporter från vänstertidningen Klassekampen kom till forumet för att intervjua mig fann jag honom intelligent och rimlig. Men hans kolleger fann många norska vänsteranhängare vars idé om kamp var att fördöma Halvorssen. Vissa avskydde hans framgångar. De kände på något sätt att hans förmåga att samla in pengar och vinna stöd och intresse världen över var ett försök att marginalisera dem. Tanken att varken Halvorssen eller någon annan hindrade dem från att skaffa sig en internationell profil föll dem aldrig in. Andra förklarade för tidningen att de var upprörda över att forumet bjöd in motståndare till Chávez för att tala. De var förrädare mot Venezuelas nation och kuppanstiftare, sa de. Ingenstans i sin kritik nämnde de att Chávez hade censurerat pressen, undergrävt domstolsväsendets opartiskhet och hotat arbetarnas möjligheter att organisera sig i fria fackföreningar. (Något som man tycker borde oroa redaktörerna för en tidning med namnet Klassekampen.)

I mitt tal vid forumet varnade jag delegater från auktoritära länder för att lita på européer. Högern skulle sälja vapen till deras förtryckare utan minsta samvetskval. Vad vänstern beträffar var den mycket bra på att fördöma människorättsbrott av västerländska stater eller väststödda regimer, liksom på att fördöma vit rasism i Europa – men hopplös när det gällde att försvara offren för antivästerländska regimer och rörelser. Åhörarna behövde bara läsa den norska pressen för att upptäcka att det låg något i vad jag sa.