Merton är en bra plats för att ta pulsen på det multietniska Storbritannien. Denna anspråkslösa stadsdel i sydvästra London med omkring 200 000 invånare är uppdelad mellan det välbeställda Wimbledon – berömt för sin tennisturnering – och de fattigare områdena Mitcham och Morden. Morden ligger vid tunnelbanans slutstation och kombinerar därigenom tillgång till arbeten över hela London med bostäder till relativt överkomliga kostnader – varför kvarteren har varit en magnet för minoriteter de senaste två decennierna.

För inte så länge sedan var stadsdelens fattigare delar fulla av rörmokare och hantverkare. Men Mertons minoritetsbefolkning har ökat från omkring 10 procent 1980 till över 50 procent i dag. Mertons grundskolor, som så sent som 2003 hade en majoritet av vita britter, har nu till 70 procent etniska minoriteter. Merton har, med den gängse jargongen, blivit ”supermångfaldigt”.

Liksom i Storbritannien som helhet har nykomlingarna främst kommit från Sydasien, Afrika och Östeuropa. Vissa klarar sig bra, andra inte fullt så bra, men inte mycket tyder på att ett gemensamt liv håller på att byggas upp tillsammans med den nuvarande befolkningen.

Detta kan man studera på helgerna i den lilla parken Mostyn Gardens, fem minuter från Mordens station. En solig dag är parken vanligen full av folk, men uppdelade längs etniska linjer: grupper av pakistanska kvinnor på picknick med sina små barn, polacker som dricker öl, unga indiska män som spelar cricket, afrikaner som spelar basket.

Merton är inte lika segregerat ifråga om bostäder eller utbildning som vissa städer i norra och mellersta Storbritannien, till exempel Bradford, Oldham eller delar av Birmingham. Men liksom i många delar av Storbritannien med en stor andel invandrare har detta varit en fråga om anpassning snarare än integration. Den vita befolkningen på platser som Merton, särskilt i dess fattigare delar, har motvilligt hasat åt sidan och låtit andra slå sig ned på bänken.

Efter femtio år av betydande invandring i Europa, främst från fattigare eller mer traditionella samhällen, måste vi begrunda läget och titta på integrationens och segregationens historia över kontinenten som helhet. Det är en varierande historia, formad av olika nationella traditioner – till exempel brittisk mångkulturalism kontra fransk republikanism – liksom av olika minoriteter och de olika perioder under vilka de anlände. Mina kommentarer är baserade på den brittiska erfarenheten, men jag hoppas de kan ha en vidare tillämpning.

Frågan om integration och segregation är ett svårhanterligt och komplext ämne där vi tenderar att ha motstridiga instinktiva uppfattningar: å ena sidan förstår vi att folk ofta föredrar att bo i områden som domineras av människor som de själva, å andra sidan känner vi att ett bra samhälle är ett där människor umgås obesvärat med andra medborgare (av alla slag), vilket vanligen kräver en viss kontakt och kommunikation.

I ett liberalt samhälle kan integration inte tvingas fram, men den kan knuffas i rätt riktning – till exempel genom att reglera skolornas rekrytering eller göra språkundervisning tillgänglig. Och resultaten av 2011 års folkräkning i Storbritannien har understrukit hur viktiga dessa knuffar faktiskt är. Även om undersökningen rymmer en del optimistiska historier om ökad kontakt över de etniska gränserna – i 12 procent av hushållen med mer än en person finns det nu människor från mer än en etnisk grupp – så belyser den också det faktum att en väluppfostrad apartheid håller på att växa fram i vissa delar av landet.

Detta är allra tydligast i London, där vita britter nu utgör en minoritet (från 60 procent 2001 till 45 procent 2011). De flesta experter hade inte väntat sig detta förrän om 20 eller 30 år, och anledningen till att de missade det är att ingen uppmärksammade hur snabbt vita britter flydde från ytterstadsdelar som Barking och Dagenham (som förlorade en tredjedel av sin vita brittiska befolkning på 10 år), Redbridge och Enfield. Totalt 23 av Londons 33 stadsdelar har nu en ”majoritet av minoriteter”. Det finns många skäl till att folk flyttar förutom obehag över att deras kvarter håller på att förändras – skolor, bostadspriser, frisk luft och så vidare – men med tanke på var omvandlingen har skett och hur snabb den har varit är det svårt att inte se den vita flykten som en del av förklaringen.

Många vita brittiska Londonbor flyttar bara några få kilometer, till vitare områden som Essex eller Kent; i Essex finns nu 91 procent vita britter medan andelen i det angränsande Redbridge är bara 34 procent. Och detta är inte enbart ett Londonfenomen, det finns liknande ”etniska klyftor” mellan andra grannkommuner, som till exempel Bradford/North Yorkshire och Leicester/Leicestershire. Risken är att delar av Storbritannien på lång sikt skulle kunna bli lika polariserade som många amerikanska städer.

Varför bekymrar sig det politiska och akademiska etablissemanget inte mer över frågan om integration? Europeiska konservativa har generellt varit emot höga invandringsnivåer och har därför inte velat tänka igenom konsekvenserna. Liberaler å andra sidan har anammat mångkulturalismen och menar därför att här inte finns någon fråga – antingen för att invandring inte förändrar samhället eller för att det enda problemet är diskrimineringen i värdlandet.

Men att utgå från ett perspektiv där minoriteterna i första hand är offer är att förbise komplexiteten i dessa frågor, särskilt som den öppna rasismen har minskat i de flesta av våra samhällen. Ett mer användbart ramverk var det som på 1920-talet utarbetades av den amerikanske sociologen Robert Park, som tänkte sig att relationerna mellan invandrargruppen och värdlandet genomgick ett mönster över tre generationer: ett ”undvikande” under den första generationen, som saknar språkliga och kulturella färdigheter för att engagera sig i värdlandet och hur som helst ofta möts av stängda dörrar; den andra generationens ”engagemang” och konflikt, med krav på att värdlandet ska öppna sina dörrar; och den tredje generationens ”anpassning”.

I dag betraktas integrationen allmänt som den gyllene medelvägen mellan å ena sidan separation och å andra sidan assimilation (där minoritetens identiteter och traditioner överges).

En hög grad av separation var normen i början av efterkrigstidens invandring till Storbritannien; den påtvingades nykomlingarna i fråga om såväl bostäder som arbetsplatser, vare sig de ville det eller inte. Men hur mäter vi de framsteg i riktning mot integration som har gjorts sedan dess?

Först måste vi ha något slags definition. De som är misstänksamma mot tanken på integration frågar vad det egentligen finns att integreras i. I ett komplext, liberalt, öppet samhälle finns det naturligtvis ingen enkel ”sak” som människor kan ansluta sig till. Men därmed inte sagt att det inte finns någonting alls.

Övertygade mångkulturalister hävdar att integration av minoriteter inte är nödvändigt och att ett bra samhälle kan rymma många olika grupper med högst olika livsstilar och värderingar. Och om en strävan till integration behövs så borde den komma lika mycket från majoriteten som från de nya minoriteterna. Men medborgare i moderna demokratier har ”ockupanträttigheter”: utöver att behandla nykomlingar rättvist har de ingen förpliktelse att förändras, det är invandraren som har valt att ansluta sig till ett existerande samhälle och som måste bära bördan av den anpassning som ett gott liv kräver.

Det enklaste sättet att se på integration är i termer av en konvergens mellan inflyttade och infödda. I hur hög grad och hur snabbt blir de mer lika oss? Detta kompliceras av att det finns många olika former av konvergens liksom olika sidor av ”oss” som det är möjligt att konvergera med. Men medan konvergens i resultat är en uppenbart viktig aspekt, måste den ”utförda” integrationen kompletteras av något annat – något man kunde kalla ”levd” integration. Det sunda förnuftets version av detta är ”att köpa lokaltidningen och stödja det lokala fotbollslaget”. Detta är för specifikt och preskriptivt, men fångar andan i det hela. För att formulera det mer abstrakt, så handlar det om att bli obesvärat delaktig i det gemensamma livet och samtalet på den plats där man bor – och därigenom i landet som helhet.

Detta handlar om grannskapet, om skolor och arbetsplatser, gemensamma utrymmen och språk; det handlar inte om att representeras för det ”officiella” Storbritannien genom företrädare för sin etniska grupp. Det handlar också om att ha tid att bekanta sig med en plats och bli bekant för dem som redan finns där, vilket vilar på återkommande interaktion med dem – något som är svårt att uppnå om man bor i en etnisk enklav.

I ett liberalt samhälle kan människor inte tvingas till integration. Och de måste inte heller integreras på livets alla områden. Integration är inte en fråga om allt eller inget. Individer och grupper kan vara helt åtskilda på ett område av livet och tillhöra det breda samhället på ett annat. Sikher och judar, till exempel, tenderar att vara ganska segregerade bostadsmässigt, men det minskar inte deras livsmöjligheter, eftersom de vanligen är väl integrerade och framgångsrika på sina arbetsplatser och i kulturen mer generellt. Detta fungerar också omvänt: afrokaribiska män är väl integrerade med majoriteten på de mellanmänskliga relationernas plan, men likväl mindre framgångsrika ekonomiskt.

Fullkomlig integration kan definieras som ett samhälle där livsmöjligheterna är slumpmässigt fördelade sett till etnisk bakgrund. Men detta skulle kräva en grad av homogenitet som säkerligen är oförenlig med ett genuint mångfaldigt samhälle. Ett kanske mer användbart sätt att se på integration i ett liberalt samhälle är i termer av konvergens i livsmöjligheter utan konvergens i livsstil.

Det finns ingen korrekt nivå av integration; men något vi säkerligen vill undvika är ”parallella liv” i betydande omfattning, vilket leder till mindre tillit och minskad vilja att dela med sig. Genom sin mångkulturella tradition har Storbritannien egentligen aldrig haft någon politisk integrationskultur. Vi förlitar oss på att människor ska sköta saken på egen hand. Och i det obemärkta är det just vad som händer i miljoner hem över hela landet. Andra generationens minoriteter uppger sig känna högre grad av anknytning till Storbritannien, ha fler vänner av annat etniskt ursprung och vara i hög grad engelsktalande, när många följer det klassiska mönstret att flytta från innerstan och ut till förorterna och vidare ut i det mer omfattande samhället.

Hållningen att låta integrationen sköta sig själv har också fungerat nog så bra för vissa grupper. Uppåtsträvande grupper, som indiska hinduer, är troligen mer benägna att känna sig engagerade i Storbritannien, just för att de har varit fria att uppfinna sin egen form av anknytning med en blandning av olika komponenter. Hellre en armé av frivilliga än av rekryter.

Men vissa grupper som varit mindre framgångsrika, särskilt muslimer från traditionella kulturer, har genom frånvaron av vare sig praktiskt stöd för integration eller en ideologi som uppmuntrar till det blivit alltmer hänvisade till sina egna nätverk och institutioner. I vissa områden är det knappast alls fråga om att införlivas i det gemensamma samhällslivet.

Integrationspolitik är en långsiktig historia. Och det svåra beslut som makthavarna måste fatta är vilka minoriteter som kommer att kunna ta sig in i det breda samhället, kanske bara lite långsammare än andra, och vilka minoriteter som inte kommer att göra det utan behöver någon form av politisk knuff.

Att lära sig språket är centralt, även för mödrar som stannar i hemmet. Jag skulle vilja se gratis undervisning för invandrare med betalningen uppskjuten tills de börjar tjäna över en viss nivå, ungefär som Storbritannien gör för universitetsstuderande.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Att aktivt främja minskad segregation på skolorna är också centralt. Brittiska skolor tenderar att vara mer segregerade än sina upptagningsområden, och det måste vi vända på. Många av den anglikanska kyrkans skolor har infört en 25-procentig kvot för personer med annan religiös bakgrund. Denna idé kunde utvidgas till etniskt polariserade skolor i blandade områden.

Mer generellt borde offentliga myndigheter, utöver sin nuvarande plikt att främja etnisk jämlikhet, ha en plikt att främja etnisk blandning – i bostäder, skolor och så vidare – där det är möjligt.

Hur är det då med dagens synliga minoriteter i Storbritannien – 14 procent av befolkningen i England och Wales, som beräknas öka till 20 procent de närmaste tio åren: Håller de på att bli mer eller mindre åtskilda från det breda samhället? Det enkla svaret är att vissa minoriteter (vanligen men inte alltid de mer framgångsrika) och områden håller på att bli mer integrerade, medan andra minoriteter och områden blir mer segregerade. De mest segregerade större grupperna är brittiska pakistanier, bangladeshier och somalier – alla tre grupperna huvudsakligen från traditionella, lantliga muslimska traditioner.

Men vi vet mindre om det här än man skulle tro, delvis för att integration är svårt att mäta. Vi behöver en öppnare offentlig diskussion än vi har haft, och även om vi bör fortsätta att vara bekymrade över diskrimineringen i värdlandet måste vi också tala om minoriteters självsegregering och vad som verkar få vissa minoriteter att fastna i enklaver.

Här finns fascinerande frågor om grannskapsdynamik och vid vilken punkt en vit flykt utlöses även bland dem som säger sig vilja bo i etniskt blandade områden; här finns också frågan om en minoritetskulturs kritiska massa och vid vilken punkt det blir möjligt att leva som om man befann sig i sitt ursprungsland.

Trots våra skilda traditioner behöver vi ett gemensamt europeiskt språk för att diskutera de här frågorna, och kanske till och med gemensamma former för mätning. Till skillnad från Frankrike och Sverige samlar Storbritannien in en imponerande mängd data om minoriteters erfarenheter, men dessa ställs sällan samman för att ge en övergripande bild av om särskilda städer eller minoritetsgrupper håller på att bli mer eller mindre integrerade.

Ett flertal länder använder ”olikhetsindex” för att mäta bostadssegregationen, men detta i sig är av begränsat värde. Vi måste utveckla tillförlitliga och allmänt accepterade sätt att kartlägga hur vi lever tillsammans (eller isär), vad som händer i skolorna och vad som händer på nivån av mellanmänsklig kontakt, vänskap och partnerbildning – och hur sådana mått kan kombineras för att ge oss en övergripande bild av vart vi är på väg. Att veta vad som pågår i våra samhällen löser inte i sig problemen kring integration och segregation, men det är en nödvändig förutsättning för att utforma ett intelligent svar.

David Goodhart är chef för den brittiska tankesmedjan Demos.