År 1963 blev Levi Eshkol premiärminister i Israel. Han bad därefter om ett möte med den israeliske diplomaten och politikern Abba Eban. Eshkol försäkrade sig om att dörren var låst och att ingen kunde höra vad de sade. Han konstaterade att han tidigare varit finansminister och jordbruksminister, och då haft konkreta arbetsområden. Men vad skall en premiärminister egentligen göra? Eban svarade att han skall vara som en dirigent i en symfoniorkester.

Händelsen återges i Yehuda Avners bok The Prime Ministers (The Toby Press), som handlar om Eshkol, Golda Meir, Yitzhak Rabin och Menachem Begin. Avner föddes 1928 i Manchester. Han kom till Palestina 1947, kort tid innan staten Israel utropades. Hans kunskaper i engelska, och allmänna kompetens, gjorde att han fick arbeta som rådgivare och engelsk talskrivare åt de fyra israeliska premiärministrarna. Avner beundrar dem alla, men det är tydligt att Begin är hans favorit. Begin får också större utrymme än de tre övriga tillsammans i den mer än 700-sidiga boken. Avsnittet om Begin kunde med fördel ha kortats, och man kunde också önskat en mer kritisk inställning till den kontroversielle Likudledaren. Annars är det en spännande bok, där man kommer de olika politikerna nära. Boken har fått stor internationell uppmärksamhet, och prisats av Hillary Clinton.

Eshkols situation som premiärminister var speciell. Under nästan hela den tid Israel existerat hade David Ben-Gurion varit premiärminister. Han hade emellertid med ålderns rätt dragit sig tillbaka och välkomnat Eshkol som ny ledare. Snart ångrade sig emellertid Ben-Gurion, och började motarbeta sin efterträdare. Han bildade 1965 utbrytarpartiet Rafi, och följdes av sina lärjungar Moshe Dayan och Shimon Peres.

År 1967 genomlevde Israel en djup kris. De arabiska grannländerna mobiliserade för krig, och israelerna fruktade för sin existens. Många undrade om Eshkol, som saknade karisma och inte var någon god talare, var rätt man att leda landet. Han uppvaktades av oppositionsledaren Begin, som uppmanade honom att avgå till förmån för den 81-årige Ben-Gurion. Att Begin ville se Ben-Gurion som ledare var sensationellt. De två hade tidigare varit dödsfiender. De tillhörde två skilda läger inom sionismen, arbetarsionismen och revisionismen, som varit nära att hamna i inbördeskrig på 1940-talet.

Eshkol avgick inte men han tillsatte en samlingsregering där såväl Begin som Dayan ingick. Eshkol visade sig vara uppgiften mogen, sexdagarskriget blev en militär triumf för Israel.

Eshkol dog 1969, och efterträddes av den färgstarka Golda Meir. För mig har bilden av henne varit starkt påverkad av en dramadokumentär i två delar som visades i SvT i januari 1983, några månader innan jag skulle fylla 11. Filmen heter A Woman Called Golda, och Ingrid Bergman spelar titelrollen. Det var Bergmans sista filminspelning, hon dog kort tid efteråt. Redan när hon hade spelat in Ingmar Bergmans Höstsonaten några år tidigare var hon märkt av sin cancersjukdom.

När jag som barn såg filmen blev jag starkt fascinerad av både Ingrid Bergman och Golda Meir. Nyligen släppte SF filmen på dvd. När jag nu ser den 30 år senare tycker jag fortfarande om den. Man skulle kunna tro att Hollywoodstjärnan och den åldrade arbetarsionisten var en omöjlig kombination, men Bergman känns kongenial i rollen. Förvisso handlar filmen mer om Golda som person än om den israeliska statens utveckling.

Meir utkom 1975 med den intressanta självbiografin My Life. Den som läst den känner igen mycket i filmen, som uppenbart är inspirerad av memoarerna. Vissa ändringar har dock gjorts av dramaturgiska skäl. I memoarerna beskriver Meir hur hon som nybliven premiärminister besöker sin gamla skola i Milwaukee, USA. I filmen sker besöket 1977, och Meir kan därmed blicka tillbaka på hela sitt aktiva liv.

En elev frågar henne varför hon lämnade USA. Hon svarar att hon nog inte skulle ha gjort det om hon haft den trygga barndom som många amerikanska barn har. Men hon föddes 1898 i pogromernas Ryssland, och där fick hon höra talas om sionismen, drömmen om att också judarna skall få rätt till ett eget land.

Familjen flydde till USA 1906. Golda lyckas 1921 övertala sin make Morris att följa med henne till Palestina. De bosatte sig på en kibbutz. Golda älskade livet där medan Morris avskydde det. De lämnade kibbutzen, något hon senare ångrade. Makarnas olika temperament och värderingar gjorde att de snart separerade. Meir blev senare arbetsminister och utrikesminister. På 1960-talet drog hon sig, med ålderns rätt, tillbaka från politiken och tänkte leva som pensionär. Hon lät sig dock övertalas att komma tillbaka. När hon tillträdde som premiärminister var hon över 70 år.

Meir var en person som väckte starka känslor. Hon har blivit kritiserad för sin ovilja att kompromissa med palestinierna. Men de som mötte henne blev ofta entusiastiska. Herbert Tingsten beskrev henne efter ett Israelbesök på 1950-talet som närmast helgonlik.

Bland dem som älskade Meir fanns också den italienska journalisten Oriana Fallaci, som tyckte att Meir påminde om hennes mor. Fallaci gjorde under 1970-talet en rad uppmärksammade intervjuer med världspolitiker. Hon tog tydligt ställning till de personer hon mötte. Hon avskydde Henry Kissinger, som hon gjorde en infernalisk intervju med. Samtalet med Meir ledde däremot till vänskap. När Fallaci återvänt till Italien blev hon bestulen på sina kassettband, men Meir ställde snällt upp och svarade på frågorna ännu en gång.

Den österrikiske förbundskanslern Bruno Kreisky tyckte däremot starkt illa om Meir, och känslorna var ömsesidiga. Meir och Kreisky var båda judiska socialdemokrater. Men Kreisky var negativ till sionismen, och visade dessutom en farlig undfallenhet gentemot hot från terrorister. I september 1973 möttes de två i Wien. ”Han bjöd mig inte ens på ett glas vatten”, löd Meirs berömda sammanfattning efteråt.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Kort därefter, i oktober, gick Egypten och Syrien till anfall mot Israel på landets helgdag Yom Kippur. Israel var helt oförberett och drabbades inledningsvis av stora förluster. Även om Israel kunde slå tillbaka angriparna var kritiken efteråt hård mot Meir och försvarsminister Dayan. Meir avgick 1974 och ersattes av Yitzhak Rabin.

År 1977 valdes Menachem Begin till Israels premiärminister. Israel hade tidigare styrts av Arbetarpartiet och det blev en chock för omvärlden att Likud nu kom till makten. Partiet ansågs extremt, det var mindre benäget att byta land mot fred utan menade att Israel hade en historisk rätt till de ockuperade områdena. Trots detta kom Begin och Egyptens ledare Anwar Sadat att sluta ett historiskt fredsavtal, som innebar att Israel lämnade tillbaka Sinaihalvön. För denna insats belönades de två ledarna med Nobels fredspris, och Begin och Sadat blev också personliga vänner.

År 1982 invaderade Israel Libanon. Detta ledde till stark internationell kritik, också från den Israelvänlige amerikanske presidenten Ronald Reagan. I Israel hölls stora demonstrationer. Det var början till slutet på Begins tid vid makten. När hans hustru dog senare samma år tappade han helt gnistan. Yehuda Avner beskriver ingående hur frånvarande Begin verkade under sin sista tid som premiärminister, han tvingades bland annat ställa in en viktig USA-resa. Under denna tid utnämndes också Avner till ambassadör i Storbritannien. Drottning Elizabeth sade sig aldrig tidigare ha träffat en utländsk ambassadör som var född i England.

Begin avgick 1983. Därefter drog han sig tillbaka från offentligheten, och bröt kontakten med andra än nära vänner och släktingar. I denna avskildhet levde han fram till sin död 1992.