Mitt första möte med italiensk politik var i Rom 2004 under en valrörelse. Jag bodde i en svensk enklav på Svenska Rominstitutet intill parken Villa Borghese. Språkförbistring hindrade mig från att följa nyhetssändningar och läsa tidningar, men valaffischer på stan vittnade om aktivitet från partier långt ut på höger- och vänsterkanten. Det var en kontrast mot Sverige där budskapen från i stort sett samtliga partier ligger i mittfåran.

Det är inte lätt att som svensk förstå det italienska samhället, ännu svårare är det att förstå italiensk politik. Men redan i denna första kontakt med valaffischerna förstod jag något essentiellt: att det politiska landskapet i Italien representerar åsikter som ideologiskt sett står långt ifrån varandra. Det är något som skiljer Sverige och Italien åt.

I en mening anser jag att Italien är mer öppet och demokratiskt än Sverige, i en annan mening har landet stora demokratiska problem. Det finns saker som inte fungerar och som påverkar hur landet styrs. Korruption är det främsta problemet. Maffians tentakler in i politiken ska vi inte glömma. Desinformation och en journalistkår som inte står fri från den ekonomiska och politiska makten är ett annat stort problem.

Ett vanligt italienskt uttryck är: ”È tutto una truffa.” Allt är en bluff, ett bedrägeri. Det är något som italienare säger i samförstånd för att konstatera sakernas tillstånd, utan närmare precisering. Mer behövs inte sägas. För en svensk är detta uttryck höljt i dunkel.

Så, vad är det som åtminstone en upplyst del av italienarna har förstått? Och varför är italienska väljare överlag så missnöjda med de politiska alternativen?

Ett exempel på hur fel det kan bli i förståelsen är när Katrine Kielos i Aftonbladet (1/6 2014) blev så förtjust över att ”socialdemokraten” Matteo Renzi tagit hem storsegern i valet till EU-parlamentet med 40 procent av rösterna att hon frågade sig: ”Kommer den nya socialdemokratin från Italien?”

Om det blåser nya vindar för socialdemokratin i Italien är det i så fall inte den socialdemokrati som Kielos är van vid. Frågan är om det ens går att kalla Renzi socialdemokrat.

renzi är sedan februari i år Italiens premiärminister och från och med den 1 juli ordförande i Europaparlamentet. Han är exceptionellt ung för att vara italiensk proffspolitiker, blott 39 år.

Till skillnad från det politiska etablissemang som sedan mer än 30 år har bestått av av samma personer som cirkulerat i ständigt nya konstellationer och under olika partibeteckningar, står Renzi, åtminstone utåt sett, för en förnyelse.

Men nu är smekmånaden slut. Allt fler röster höjs som kritiserar att han inte har uppfyllt några av de reformer han lovade väljarna. Han anklagas för att säga en sak och göra det motsatta. Dessutom sägs han göra sig otillgänglig och bemöter inte oppositionens frågor. Dessvärre avspeglas inte denna kritik i nyhetssändningar och i tidningar som majoriteten av italienarna ser och läser. Renzi framställs där som charmig och omtyckt och han får rejält tilltagen sändningstid, utan obekväma frågor av journalister.

I ett land där politiska partier byter namn lika ofta som partiledaren byter skjorta är förnyelse mer en kosmetisk förändring. Renzis parti PD bildades 2007 genom att en grupp vänster-mittenpartier upplöstes och gick samman. De regerar idag tillsammans med Berlusconis parti PDL och före detta Berlusconianhängare.

Före valet lovade Renzi att han aldrig skulle sätta sig i en regering med PDL, men när det blev uppenbart att alternativet var att regera med Beppe Grillo och femstjärnerörelsen valde PD ändå PDL. Inte för att det mellan PD och PDL finns ett större samförstånd i viktiga frågor, men med PDL som partner kan de bibehålla makten.

Det finns hos många italienska väljare en önskan om politisk förnyelse, men många är också desillusionerade och tror inte längre på det politiska systemet. Inför valet till Europaparlamentet lovade Renzi att snabbt åstadkomma förändringar och han lyckades övertyga väljarna om sitt budskap. I den kampanjen hade han god hjälp av slätstrukna journalister som är betalda för att hålla tyst eller försvara maktens intressen, annars förlorar de sina jobb.

De desillusionerade som slår ut med armarna och utbrister ”è tutto una truffa” är de som röstar på Grillo, eller utgör de cirka 40 procent av väljarkåren som inte röstar alls. En del tycker till och med att det var bättre under Berlusconis tid. Enligt Freedom House rapport över hur fri pressen är i olika länder klassas den italienska pressen som bara delvis fri och hamnar på plats 31.

Besvikelsen ligger i att de gamla partierna under många år har lovat saker de sedan inte uppfyllt. Det har också blivit uppenbart för allt fler att politiken är en karriärväg för en ekonomisk elit, inte sällan personer med tung kriminell belastning. Med politikens hjälp kan de stifta lagar som skyddar dem själva och deras finansiärers intressen.

För renzi har förtroendet bland väljarna rasat rejält, trots mediernas positiva uppbackning. Sedan han tillträdde som premiärminister har landets ekonomi försämrats och arbetslösheten förvärrats. Italien är nu i deflation. Fackförbunden som organiserar anställda inom ordningsmakten, brandkåren, kriminalvården och militären har hotat med att gå ut i strejk om de utlovade lönehöjningarna inte sker. Alla de andra stora fackförbunden är på. Detta har aldrig hänt förut i Italiens historia och är tecken på en allvarlig kris som kan komma att utlösa anarki.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Att de folkvalda kan sitta i orubbat bo med sina privilegier och höga löner trots att många av dem är åtalade eller dömda för brott eroderar väljarnas förtroende för den politiska makten. I ett sådant politiskt klimat frodas också nyfascistiska rörelser i efterdyningarna av den ekonomiska krisen. Det har skett en ökad social mobilisering i förorterna av högerextrema och nyfascistiska partier. Historikern Anders Bergman har skrivit upplysande om fascismens återkomst i Italiens svarta hjärta (2010).

Det finns skäl att noga studera Italien som ett varnande exempel. I EU-kommissionens första rapport om kostnaderna för korruption i EU, presenterad av EU-kommissionären Cecilia Malmström i februari i år, utmärker sig Italien för att stå för hälften av den totala kostnaden på 120 miljarder euro. Korruptionen är ett allvarligt fenomen, förklarar Malmström, eftersom den undergräver demokratin.

I Berlusconi och den auktoritära demokratin (2011), beskriver Antonio Gibelli, en italiensk historiker med inriktning på nutidshistoria, det italienska samhället som ett långt gånget experiment i auktoritär demokrati där marknadens mekanismer alltmer utgör formen för politiken.

Italia dei valori (idv), ett parti som grundats och leds av Antonio di Pietro, den åklagare som framgångsrikt ledde utredningen mot mutbrott i början av 1990-talet, har påpekat att det bryter mot den italienska konstitutionen att inte ha en fri press. För att lösa problemet med korruption i italiensk politik är första åtgärden att säkerställa journalistikens oberoende.

Egentligen har ingenting förändrats sedan 1990-talet och uppdagandet av den stora muthärvan. Korruptionen är fortsatt det stora problemet i italiensk politik. Det enda som har förändrats, enligt de italienare som menar att allt är en bluff, är att förr fifflade man för att kunna ägna sig åt politik, nu ägnar man sig åt politik för att fiffla till sig pengar.