Det var lyrikrea i antikvariatet. Man kunde fylla en hel papperskasse för några tior. Jag tänkte att hyllorna redan var utplockade, att det bara fanns en massa dålig lyrik kvar, men så hittade jag en Karlfeldt i originalupplaga. Där fanns dikter som berörde. Det är just det den dåliga lyriken inte gör. Rimmat eller orimmat strunt om meningslösa ting berör inte. Och det är just därför så kallade ”pekoral” inte är dålig lyrik. De berör nämligen, även om de gör det på ett annat sätt än författaren avsåg. Jag hittade en sån bok på lyrikrean. Ernst Ahlstens Världens hjärta och fåfängans börs (1938) inleds med en hyllning till Selma Lagerlöf på hennes åttioårsdag. Ahlsten säger att han forcerat skrivandet för att få diktsamlingen färdig till Selmas stora dag och lägger till: ”Jag påyrkar fem minuters tystnad över hela världen.”

Att en diktsamling utgiven på eget förlag inte är det bästa forumet om man vill genomföra en så grandios hyllning, verkar inte Ahlsten ha tänkt på. Självinsikten slog honom inte. Och det bör vi ibland vara tacksamma för. Människor utan självkritik kan ibland åstadkomma fantastiska saker, just därför att de inte stannar upp och tänker efter, inte läser igenom vad de skrivit och inte bryr sig om mödosamma omtagningar i skivstudion.

Just nu går filmen Florence Foster Jenkins, med Meryl Streep i huvudrollen, på biograferna. Det är en gestaltning av en människa med stort intresse för musik, som älskade dramatiska scenframträdanden, men med en total brist på självkritik. Och just därför skapade Florence Foster Jenkins något helt eget. På de nio bevarade skivsidorna med henne från början av 1940-talet hör man en kvinna sjunga falskt och utan känsla för takt. Men inlevelsen är det inget fel på! Det finns mängder av dålig musik, men detta är något helt annat. Foster Jenkins berör. Man kan lyssna på hennes massakrerande av Mozart, Bach och Gounod om och om igen. Tänk om hon hade haft självkritik. Då hade hon givetvis gjort omtagningar av skivorna tills hon hade åstadkommit något som rent musikaliskt varit mindre falskt och mer rytmiskt. Men allt vi då hade haft hade varit ointressanta skivor av en dålig sångerska. Det är just därför att hon helt släppte lös, utan hämningar, som hon åstadkom de märkliga skivorna.

Leif Andersson hade förgäves sökt till Scenskolan fyra gånger. De krossade skådespelardrömmarna fick honom att vilja hämnas. Han skulle bli schlagersångare istället. Han inhandlade därför de svenska texterna till två av Frank Sinatras evergreens: Cheek to Cheek och Fly Me to the Moon. Han satsade sina med möda ihopsparade pengar, och 1974 gjorde han en skiva i bolaget Septembers studio. Han fick en upplaga på femtio singlar, men insåg rätt snart att ingen lysande sångarkarriär väntade bakom hörnet. Han slängde skivorna, utan att ha lämnat ifrån sig något exemplar. Men hans skiva skulle ändå få vingar och bli en legendarisk samlarklenod, nyligen såld för fem tusen kronor. Var det någon som hittade de femtio exemplaren i soptunnan? Jag tror inte det. Snarare var det nog så att ett antal överexemplar spreds i musikerkretsar, där man förstod att uppskatta Leifs säregna sång. För det Leif hade åstadkommit var något helt eget. Han ville bli imitatör av Sinatra, men blev istället innovatör. Leifs skiva spelades i Bengan Wittströms och Kjell Swanströms radioprogram Plattetyder på 1980-talet, spreds på kassetter och finns numera uppladdad på youtube. Sök där på ”Leif Andersson Kind mot kind” och du får en musikalisk upplevelse som inte kan liknas vid något annat. Men vem Leif Andersson var, visste ingen. Först efter Stefan Sundbergs radiodokumentär förra året kom det fram att Leif numera lever ett stilla pensionärsliv i Karlskrona. Att hans skiva, som han såg som ett misslyckande, med rätta beundras och är legendarisk, hade han ingen aning om.

Men nu blev det uppståndelse. I augusti i år var Leif inbjuden till ett arrangemang på Södra Teatern i Stockholm, där han och flera andra intervjuades om skivans tillkomst. Efteråt kunde man köpa singeln i en nygjord upplaga om sju hundra numrerade exemplar, som Leif signerade. Kön till signeringsbordet var lång och Leif fick sitta mycket länge där. Efteråt sa han att han upplevt den bästa dagen i sitt liv.

Leif ville bli sångarstjärna för att utkräva hämnd på scenskolan. Någon stor stjärna blev han inte, men när han inför en stor, beundrande publik sjöng de första raderna av Cheek to Cheek på Södran kändes det som om han trots allt fått hämnd, efter dryga fyrtio år.