När docent Henrik Schärfe kommer till jobbet på Aalborgs universitet är han redan där. Han har nämligen till det facila priset av en miljon danska kronor låtit bygga en kopia av sig själv, en fjärrstyrd robot kallad Geminoid-DK. Upprörda twittrare har beskyllt Shärfe för att vara narcissist. Andra har sett ett okynnigt drag av absurdistisk humor hos honom. Naturligtvis är en man med en mekanisk tvilling något tillräckligt bisarrt för att trigga internetvärlden. Massor av människor har sett paret på Youtube, lyssnat på videoinspelade föreläsningar och reagerat. År 2012 fanns Schärfe med på amerikanska Times lista över världens 100 mest inflytelserika personer. Motiveringen var att han skapat debatt kring hur vi vill använda teknik. Också i Sverige finns som bekant ett intresse för framtidens robotteknologi. För några år sedan visades teveserien ”Äkta människor” som handlade om ”hubotar”. Nyinspelade avsnitt kommer att sändas till hösten. – Om man vill få forskningsanslag för ett sådant här projekt måste man ha ordentligt på fötterna. Och jag har haft goda vetenskapliga skäl. Vad som intresserar mig och mina medarbetare är inte vad som händer inne i roboten utan framför den, säger Henrik Schärfe, och Geminoid-DK nickar instämmande. Föregångsmannen på det här området är Hiroshi Ishiguro vid universitetet i Osaka. Han arbetar med flera humanoida robotar varav några är kopior av honom själv och hans dotter. Schärfe samarbetar med Ishiguro och liksom denne har han anlitat det japanska företaget Kokoro Robots. Kokoro etablerade sig som specialist på dinosaurierobotar; några av dem har visats på utställningar i Sverige. Men man har också tillverkat robotar som ska se så mänskliga ut som möjligt. Dessa har använts som guider och föreläsare på museer. Det är välkänt att datorspelsbranschen betytt mer för programutveckling och grafik än näringslivet och försvarsindustrin. Nu ser vi hur nöjesindustrin på liknande sätt spelar en viktig roll i utvecklingen av den sociala roboten som kan simulera känslor och interagera med människor. Schärfes tvilling har mycket naturtrogen hud av silikon. Den sitter ner eftersom bara torso, huvud och ansikte är aktiva. Mimik och kroppsrörelser åstadkoms av tolv tryckluftsdrivna aktuatorer. Man förvånas över att det inte är fler när man väl sett vilken stor rörelserepertoar roboten har. Liksom en människa sitter inte roboten blickstilla utan ändrar oupphörligt ställning med subtila tyngdpunktsförskjutningar. Och om man fixerar skjortbröstet kan man ana den nästan omärkliga andhämtningen. Minst övertygande är mun- och läpprörelserna när roboten talar. Det är föga överraskande eftersom ingen kroppsdel har en så sofistikerad muskelkontroll. Den som talar är naturligtvis robotoperatören. Denne sitter i sitt kontrollrum där en videokamera registrerar hans munrörelser och via dator överför dem till roboten. Problemet är att talet inte blir synkat med munnen. För att motverka den effekten fördröjer systemet ljudöverföringen med 0,3 sekunder. Den intresserade kan se Geminoid-DK och Henrik Schärfe i aktion (se c.aau.dk/geminoid med länkar till videofilmerna på Youtube) Hur mänsklig roboten ter sig kan man ha olika meningar om – men jag kan försäkra att den blir mer organism än mekanism när man möter den öga mot öga. – Vi arrangerade en introduktionsföreläsning för våra förstaårsstudenter med geminoiden, berättar Henrik Schärfe. Vissa upptäckte ganska fort att det var en robot som föreläste. Men en del anade inget förrän i pausen efter 45 minuter. När jag tillsammans med Henrik Schärfe kommer in i hans arbetsrum förnimmer jag den där typiska närvarokänslan när man upptäcker att hoppsan, där sitter det visst någon! Schärfe är en vårdad och välklädd herre, och det är också roboten. Den är aktiverad med en automatisk rörelseslinga som är tillräckligt lång och komplicerad så att inte känslan av upprepning smyger sig på en i första taget. Roboten sitter vid skrivbordet. Schärfe tar plats vid bordsändan och själv sätter jag mittemot roboten. Jag samtalar med Schärfe, kastar ner en och annan anteckning men har svårt att koncentrera mig. Jag sneglar på roboten som inte alltid tycks lyssna på intervjun. Då och då vänder den på huvudet och tittar förstrött ut genom fönstret. Den böjer sig framåt, lutar sig bakåt och så – plötsligt – gör den en snabb huvudvridning, stirrar rakt på mig och läpparna kröks i ett svagt, menande leende. Ja, vad menar den? Jag känner mig egendomligt generad och drabbas av en flashback. På 1970-talet när AI, artificiell intelligens, var nytt och mycket i ropet, var jag i USA och samlade material till min bok Ingenjörstrupper i hjärnan. Jag besökte Kenneth Mark Colby, en före detta elitspelare i schack, på ett laboratorium i Los Angeles. Colby hade utvecklat datorprogrammet Parry (som står för paranoid). Programmet simulerade en psykiatrisk patient som plågades av fixa ideer; syftet var just att testa en teori om hur paranoida vanföreställningar uppstår. Jag kommunicerade via ett tangentbord på engelska med Parry och presenterade mig som hans nya psykiater. Parry älskade att få tala om sina problem och var mycket positiv till sin nya doktor – ända tills jag satte hårt mot hårt och påstod att han fantiserade. Då blev han rasande och kallade mig för kvacksalvare som borde byta jobb. Jag var faktiskt tacksam för att han inte kunde komma störtande livs levande ut ur datorskärmen med mord i blicken. Då säger Colby plötsligt till mig: – Vi har faktiskt lurat dig… Vi har arrangerat den här intervjun med en verklig patient! För bråkdelen av en sekund trodde jag honom och greps av panik. Elektronisk paranoia är smittsam. Här sitter jag nu och nonchalerar Geminoid-DK på samma sätt som jag nonchalerade Parry. Med en diffus känsla av skuld. Eller skäms jag för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till en docka? Det är just det som är problemet. Sociala robotar tycks liksom människor utstråla närvaro. Och tvetydigheten i denna närvaro är vad Henrik Schärfe kallar blended presence, en sammanblandad eller sammansmält närvaro. Han har redan sett symtomen hos mig. – Är du medveten om att du ibland kallar geminoiden för ”den”, ibland för ”han”? Det beror på i vilken situation eller vilket sammanhang du tänker på den. Dess mänskliga drag gör den till ”han”; när du talar om den i tekniskt avseende blir det ”den”. Du ser kanske att det här rummet är riggat med videokameror som inte är riktade mot roboten utan mot dig. Liksom våra försökspersoner vet du att du talar med en robot. Men beroende på situationen rör du dig hela tiden fram och tillbaka på en skala mellan det mänskliga och det maskinella. Det är det som är blended presence och som vi undersöker med hjälp av geminoiden, säger Henrik Schärfe. Det är inte vad robotarna gör med oss utan vad vi själva projicerar i robotarna som räknas. Henrik Schärfe är inte ensam om övertygelsen att det mänskliga kan utforskas med roboten som hjälpmedel. Förra året publicerades till exempel en studie av psykologiprofessorn David DeSteno och medarbetare. Hur avgör man om en person är pålitlig? Man vet sedan tidigare att det är kroppsspråk och andra icke-verbala signaler som är avgörande för vår bedömning. Försökspersoner fick ansikte mot ansikte bedöma varandras trovärdighet. Forskarna kunde ringa in ett komplex av faktorer som vi är omedvetna om och som dessutom är suddiga därför att vi är så rörliga. Det ledde till en andra försöksomgång där försökspersonerna träffade den sociala roboten Nexi. Med den kunde man exakt kontrollera såväl sådana signaler som skadade trovärdigheten som i det här sammanhanget neutrala signaler. Genom försökspersonernas reaktioner på Nexi kunde man alltså finslipa sina resultat. Roboten som kontrollgrupp. Det finns en hög gullighetsfaktor hos sociala robotar – tänk bara på knubbiga robotsälar och andra mekaniska sällskapsdjur som prövats inom åldringsvården eller på de troskyldiga och rörande tappra R2-D2 och C-3PO i Stjärnornas krig. Men när robotarna liknar människor kan de väcka helt andra känslor. Robotikprofessorn Masahiro Mori har myntat begreppet the uncanny valley, den kusliga dalgången. Om man tänker sig ett diagram där höjdaxeln står för det familjära, för igenkänning, och längdaxeln för graden av mänsklig form hos roboten får man en stigande kurva av ökad igenkänning i takt med växande mänsklig likhet. Men när likheten blir för stor drabbas vi av alienation och till och med skräck. Kurvan gör en djupdykning ner i den kusliga dalgången. Först när vi har vant oss vid robotens mänsklighet har vi nått dalgångens andra vägg och känner ånyo ett stigande förtroende. Jag granskar Geminoid-DK. Skulle jag våga köpa en bil av denna varelse? Och varför glor den på mig? Förvisso kan jag då och då känna ett obehag. Jag testar att själv styra geminoidens rörelser via videokameran i datorn som lägger en mask över mitt ansikte. Roboten återger varje rörelse spegelvänt. När jag klapprar med tänderna kan jag inte bara se roboten göra detta. Det hörs också. Roboten tar på något sätt fram dödskallen i mig. Jag har dykt ner i dödsskuggans dal. – Vi har noterat intressanta skillnader i hur olika grupper reagerar på geminoiden, säger Henrik Schärfe. Barn i sex- till sjuårsåldern tycker den är ohygglig när de ser den i aktion. Men tioåringar blir inte skrämda. Då avbröt vi dataprogrammet och gjorde en rörelse i taget. Barnen fick säga ”god natt” och då slöt roboten ögonen. När de sa ”god morgon” öppnade den ögonen. Plötsligt var roboten rolig. Den hade blivit en leksak. Men då blev märkligt nog tioåringarna rädda! Det är något i oss som ger den sociala roboten dess laddning; det där som känns som dess närvaro. Docent Schärfe menar att vi har en djupt förankrad ”respekt för den mänskliga formen”, och den sätter vissa gränser för vad vi tillåter oss göra i interaktionen med en humanoid maskin. Min egen tolkning – som Schärfe också finner plausibel – är att roboten hotar vår självbild, vår identitet. Vårt jag utvecklas och definieras i samspelet med andra människor. Medvetna individer. Andra jag. Kanske faller en skugga över vår jagbild när vi konfronteras med något så diffust och svårgripbart som ett robotjag. Dessutom är situationen speciell när roboten fungerar som en fjärrstyrd docka: en agent för Henrik Schärfe. Den blir då en del av hans person. – Det händer att folk nyper geminoiden i skinnet eller försöka knäppa upp skjortan för att undersöka dess torso. Det accepterar jag inte, det känns som en integritetskränkning, säger Schärfe och tillägger: – Jag hade kontakt med en forskarkollega i USA som frågade om han kunde konstruera en ny Geminoid-DK. Eftersom ansiktet redan var utformat skulle det förbilliga processen. Jag sa nej. Han är välkommen att dra teknisk nytta av min geminoid men inte att kopiera ansiktet. Medan den humanoida autonoma roboten förmodligen ligger långt fram i tiden kan fjärrstyrda robotar inom kort dyka upp på marknaden. Umgås med din bortresta make eller maka genom att ha en kopia av vederbörande sittande i vardagsrummet. Du kan därmed kommunicera på ett personligare sätt än via videokamera och dator. Det lär redan ha byggts sociala robotar som fungerar som sexslavar. Är det bruk eller missbruk? Vad man än svarar på den frågan är det uppenbart att maskiner som appellerar till vårt känsloliv är en het potatis. Sherry Turkle, en IT-guru som drabbats av eftertankens kranka blekhet, säger följande i en TED-föreläsning: ”Vi utvecklar nu sociala robotar som är designade för vara följeslagare till våra äldre, till våra barn, till oss. Under min forskning inom äldrevården införde jag sociala robotar som skulle ge de gamla en känsla av att de var förstådda. En dag kom jag in i ett rum där kvinna som hade förlorat ett barn talade till en robot som var utformad som en babysäl. Den tycktes se in i hennes ögon, den tycktes förstå henne, den tröstade henne… Och många tyckte det var fantastiskt. Men denna kvinna försökte se en mening i sitt liv tillsammans med en maskin som inte hade en aning om spännvidden i ett mänskligt liv. Vad visste den om liv och död? Men den bjöd oss på en storslagen show. Och vi är sårbara. Människor förväntar sig låtsad empati som om det var den äkta varan… Vi förväntar oss mer av tekniken och mindre av varandra.” Men det finns säkert kulturella skillnader i hur vi förhåller oss till robotar. När det gäller utvecklingen av sociala robotar har japanerna varit pionjärer. Det förefaller också som japaner lättare accepterar sociala robotar än vi i väst. Olika teorier har framkastats om orsaken till detta. En är att många japaner är reserverade och slår vakt om det personliga reviret. Man vill inte gärna störa andra människor; hellre en maskin i hemmet än en främling. En annan hypotes är att japanerna har en lång animistisk tradition och inte tycker det är kusligt när döda ting tycks laddade med psykisk energi – men nog är också japaner rädda för zombies? Verkligt utmanande blir robotarna den dag de uppträder som ”äkta människor”, det vill säga inte längre som fjärrstyrda dockor utan som autonoma maskiner som till förvillelse liknar mänskliga individer och som har förmågan att lära sig av omgivningen och fatta egna beslut. Om jag av någon anledning handgripligen skulle attackera Geminoid-DK är det möjligt att Henrik Schärfe skulle känna sig kränkt. Men den skada jag åstadkommit hade ändå mest varit av ekonomisk karaktär. Annorlunda skulle det kunna förhålla sig om jag hade slagit en hubot sönder och samman. Somliga skulle ha hävdat att detta är en oetisk handling som kränker roboten. Intuitivt menar nog de flesta av oss att roboten inte har ett medvetande och inte kan lida. Men hur säkra skulle vi känna oss ställda öga mot öga med en sådan organism/mekanism? Att ha ett jag och vara medveten om att man är medveten är en subjektiv upplevelse som man inte delar med någon annan. Det är ett olösligt filosofiskt problem huruvida detsamma gäller om mina medmänniskor; på sannolika grunder måste jag dock anta att det som utspelas i mitt eget inre också utspelas hos andra. Filosofer har påpekat att ”känslor” och ”intelligens” är begrepp som inte hör hemma i samma härad. Om intelligens är detsamma som förmåga att lösa problem finns det förvisso system som kan sägas vara intelligenta. Intelligensen är en objektivt påvisbar egenskap. Med känslor är det annorlunda. Ett system kan simulera känslobeteenden – men det känner inget. Men erfarenheten har lärt mig att denna ståndpunkt långt ifrån är självklar för många inom kognitionsvetenskap och AI. Det finns forskare som hävdar att även relativt enkla robotar som rullar runt i en labyrint och undviker hinder genom att förutse dem kan sägas ha en inre värld, den må vara aldrig så blygsam. Det blir en definitionsfråga vad man menar med ”medvetenhet” och ”känsla”. På liknande sätt resonerar Henrik Schärfe: – Vad är en känsla om inte en inre representation av min reaktion på något som jag ser i min omgivning? är hans motfråga. Han hänvisar alltså till känslobeteendet. Det är en typ av argument som inte biter på mig. Hur som helst – vi lämnar nu hans arbetsrum och på vägen ut går Henrik Schärfe in i ett annat rum för att stänga av tryckluftsaggregatet. Det känns bra. Det vore synd om Geminoid-DK om han skulle sitta där alldeles ensam i mörkret en hel natt och nicka och le.