Den preussiske ”nationaldiktaren”, historieskrivaren, krönikören och romanförfattaren Theodor Fontane blir i sitt krigsreportage Der Schleswig-Holsteinische Krieg im Jahre 1864, mycket entusiastisk med anledning av det avgörande slaget vid Dybbøl (Düppel på tyska) i dansk-tyska kriget. Såhär kunde det låta: ”Den 18 april flätades ett nytt blad in i Preussens ärofulla krans. Det var en strålande seger, men ingen lätt, och alla som bidrog till att vinna den får i ödmjukhet glädja sig denna stolta dag.”

Fontane befann sig mitt i livet när de många olika tyska staterna sju år senare, för exakt 150 år sedan, för första gången i historien skulle enas under det formella namnet Tyska riket eller Kejsardömet Tyskland; en storslagen och initialt problematisk skapelse signerad den preussiske järnkanslern Otto von Bismarck. Men dessförinnan skulle i tur och ordning Danmark (1864), Österrike (1866) och Frankrike (1870–71) betvingas i tre krig. Fontane skrev och publicerade böcker om dem alla, och som god krigsreporter och åsyna vittne skildrade han på nära håll krigsskeendena och soldaternas vardagsvillkor. Han hade dessutom det tvivelaktiga nöjet att under fransk-tyska kriget fängslas i fiendeland, anklagad för spio­neri. I sitt tvåbandsverk Der Krieg gegen Frankreich 1870–71 berättar han om hur han i fiendeland riskerade dödsstraff, men efter diplomatiskt ingripande istället hamnade som krigsfånge på ön Oléron strax utanför franska Atlantkusten, var­ifrån han åter släpptes en månad senare.

Tyskland är ett ständigt forum för levande historia. Men det finns knappast något annat tidsskede som tyskarna själva har ett mer ambivalent förhållande till än just det tyska kejsardömet och den wilhelminska eran, som gick i graven i och med första världskrigets slut 1918. Perio­den motsvarar å ena sidan en allmänt rådande tidsanda i Europa som man kanske alltför gärna vill benämna la belle époque, och som för många äldre medborgare länge också gällde som ”den gamla goda tiden”. Men från och med 1960-talets politiska och akademiska uppgörelser med Tysklands förödande moderna hi­storia, kom offentligheten alltmer att betrakta vad man nu såg som kejsarrikets ohämmade chauvinism och militarism som en förelöpare till första världskrigets fasor och till uppkomsten av nazismen och Hitler.

”Men krig blev det, även om de uppenbarligen alltså inte fördes med en fullt så samstämmig viljekraft som ibland målas upp i historieböckerna.”

Under senare decennier har förvisso också den bilden nyanserats, och de lärde tvista ånyo om vilka olika aspekter man kan anlägga på kejsardömets brister och tillgångar som stat. Vi står här dels inför en på sin tid mycket tekniskt utvecklad nation och efter hand även en stark rättsstat med en funktionell förvaltning och blomstrande ekonomi, dels alltså också inför en aggressivt nationalistisk överhetsstat. Men trots Churchills övertygelse om att Preussen var roten till allt ont, blev kejsardömet under Bismarcks politiska styre inte totalt genomsyrat av lantjunkrar, pickelhuvor och kadaverdisciplin under det barska mottot ”järn och blod”, utan utvecklades i flera avseenden till ett slags urmodell för en modern och jämförelsevis effektiv välfärdsstat.

Bismarck må ha varit en stockkonser­vativ nationalist och en högst ovillig demokrat, men hans införande av exempelvis ålderspension och sjuk- och olycksfallsförsäkringar utgjorde obestridligen själva fundamenten till den tyska socialstaten. Och detta även om syftet förvisso också tycks ha varit att förekomma den allt mer organiserade socialdemokratin, vilket å andra sidan inte hindrade Fried­rich Engels från att jubla över att Bismarck ”alltid gör litet av vårt jobb”. Men tanken på något slags kontinuitetslinje mellan Bismarck och Hitler har ännu inte helt släppt sitt grepp om diskussionen, och krigsskuldfrågorna i den tyska historieskrivningen – och i det allmänna tyska medvetandet – sträcker sig trots allt längre tillbaka än till Hitlers ölkällarkupp.

En god anledning alltså till att just detta minnesår, halvtannat sekel efter rikets grundande, ägna sig åt djupdykningar i Tyska kejsardömets processer och konflikter, framsteg och bakslag, och i dess betydelse för Tysklands och Europas vidare 1900-talshistoria. Och det är förstås ingen tillfällighet att tyska histo­riker lägger sådan vikt vid just märkes­året 1871, ty vilken inställning man än må ha till det tyska kejsardömet, och hur man än vänder och vrider på det, så grundlades under de följande decennierna den federala maktdelning som i stort ännu gäller i dagens förbundsrepublik.

Forskningslitteraturen om Tyska riket under kejsartiden fyller vid det här laget hela bibliotek. Och bara sedan i höstas har det kommit ut en lång rad böcker i ämnet, med olika utgångspunkter och tolkningar av den omstridda perioden. Exempelvis kan kort nämnas historikern Eckart Conzes Schatten des Kaiserreichs. Die Reichsgründung von 1871 und ihr schwieriges Erbe, och den i Cambridge­ verksamme rättshistorikern Oliver F R Haardts tegelsten Bismarcks ewiger Bund. Medan den förstnämnde huvudsakligen försöker leda i bevis att kejsardömet i grunden var en oresonlig och krigshet­sande kontrollstat, och som därmed kan tjänstgöra som ett memento för eftervärlden om farorna med en alltför offensiv nationalism, lägger Haardt med sina omfattande undersökningar istället tonvikten på Tyska rikets författningshisto­ria. Hans slutsats blir en helt annan än Conzes (och flera andras), i det att han snarare ser tydliga tecken på den federala författningsstat som det ju i praktiken också var – formellt en konstitutionell förbundsmonarki – än på den preussiskt dominerande nationalstat som många faktiskt upplevde det som, och ännu fler fortfarande anser att det var.

Inför den här artikeln har jag emellertid valt att särskilt tillägna mig två andra intressanta och gedigna verk, som publicerades i stort sett samtidigt i höstas på gamla ärevördiga C H Beck Verlag i München. De båda titlarna, Blut und Eisen. Wie Preussen Deutschland erzwang av Christoph Jahr, historiker vid Humboldtuniversitetet, och Zwölf Tage und ein halbes Jahrhundert. Eine Geschichte des deutschen Kaiserreiches av historieprofessorn Christoph Nonn, verksam vid Heinrich­-Heine-universitetet i Düsseldorf, kan med fördel dessutom läsas i följd eftersom Nonns bok kronologiskt tar vid där Jahrs slutar. Den sistnämndes verk behandlar de dramatiska åren 1864–1871, det vill säga tidsperioden för Preussens, rikskansler Bismarcks och generalstabschef Moltkes tre redan nämnda snabba krig – die deutsche Einigungskriege – mot i tur och ordning Danmark, Österrike och Frankrike, fram till grundandet av Kejsardömet Tyskland.

Alltmedan Nonn skriver själva kejsardömets 47-åriga historia, 1871–1918, och så att säga granskar effekterna av den övergripande preussiska idén om att ”kriga sig fram till tysk enighet”. Vad som också förenar de båda författarna är att de vid sidan av sina källstudier och återgivningar av centrala händelseförlopp också har låtit locka fram sin inre idéhistoriker, varför skildringen av de historiska skeen­dena – i stort och i detalj – fördjupas av mer övergripande och kontextuella tolkningar av tidens politiska idéer och tanketraditioner.

Underrubriken på Jahrs bok, alltså hur Preussen tvingade fram eller tilltvingade sig Tyskland, tycks i förstone stå i motsättning till Haardts uppfattning om Preussen som en i allt väsentligt välfun­gerande författningsstat. Men vid närmare påseende beskriver Jahr tvärtom hur det 1871 ”framtvingade” – eller kanske hellre: ihärdigt framförhandlade – Tyska riket relativt snabbt utvecklades till en hyfsat sammanhållen nationalstat, som till följd av sitt läge, sin storlek och ekonomiska styrka kom att förändra maktbalansen i Europa för lång tid framåt.

Entusiastiskt och levande återger Jahr hur det gick till när ”Tyskland” och ”det tyska” plötsligt förvandlades från en kulturell och geografisk benämning till att också vara ett nationellt och politiskt faktum; hur det ur århundraden av separata kungariken och en löst förbunden samling småstater, furstendömen, hertig­dömen och fria städer plötsligt kunde uppstå en nationalstat. Tidens stora frågor skulle dock inte avgöras genom tal, utan genom ”järn och blod”, som kungariket Preussens nybakade ministerpresident Bismarck dundrade i sitt första tal i den preussiska lantdagen 1862. Men grundandet av den nya nationen möjliggjordes i första början inte av ”järn och blod”, utan av den allmänna indu­striella utvecklingen i Europa, av tekniska in­novationer, av nationalismen som förhärskande samhällsideologi och av en rationell socialpolitik.

Men först alltså de tre krigen, som också utgör Jahrs primära fokus i boken. Huvudkapitlen – ett för varje krig: det dansk-tyska (”Experimentfälttåget”), det tysk-österrikiska (”Det sorgligaste av inbördeskrig”) och det fransk-­tyska (”Det mest lyckobringande av krig”) – innefattar detaljerade skildringar av såväl händelsekedjorna på slagfälten som av det maktpolitiska spelet bakom kulisserna, allt med planerna på det hägrande storriket Tyskland som insats. Men Jahr är precis lika intresserad av underifrånperspektiven. Idogt har han sökt och funnit i arkiven, och inte låtit de stora politiska skeendena passera okommenterade av mikrohistoriens många drabbade samtidsvittnen.

Så inflikar Jahr allt emellanåt krigs­betraktelser av eller rena utgjutelser från både enskilda soldater, det ”enkla folket” och från diktare, publicister och intellektuella. Och även om makten låg stadigt i händerna på den monarkiska staten, som inte gav mycket spelrum åt medborgarnas politiska inflytande, kunde man inte helt och hållet tysta de röster som var allra mest kritiska mot krigens katastrofer. Under det dansk-tyska kriget låter författaren en mängd ryktbarheter yttra sig om de dramatiska händelseförloppen. Bland annat vittnar en ”i svett badande och självplågande” H C Andersen om hur han den 18 april 1864 i sitt hem i Köpenhamn nås av den förfärliga nyheten att preussarna och de allierade österrikarna stormat danskarnas skans vid Dybbøl.

På andra sidan stridslinjerna befann sig en annan författare, som hörde till dem som led av sina dubbla lojaliteter: den lika tysk- som lokalpatriotiske diktaren Theodor Storm, som hade vuxit upp i det då ännu danska hertigdömet Slesvig. Liksom många andra hade han som tysktalande lidit under en alltmer hårdför ”daniseringspolitik”, men å andra sidan också hyst det djupaste förakt för Preussen och dess militarism: ”Om vi bara kunde driva ut det förbannade junkerslöddret…” Här passar Jahr på att lägga ut texten om det intressanta och till synes paradoxala faktum att många inhemska tyskar i Holstein och Schleswig å ena sidan hurrade när tyska och österrikiska trupper marscherade in, och å den andra, liksom Storm, vidmakthöll sin starkt antipreussiska position. ”Protysk ” var i stor utsträckning då fortfarande synonymt med ”antipreussisk”, vilket Bismarck som sagt gjorde allt i sin makt för att korrigera.

Två år senare var det åter dags för både sabelskrammel och högst verkliga kanonader, efter det att Preussen lyckats provocera fram en tvist om förvaltningsfrågor rörande det annekterade Holstein – och det alltså med sin forna allianspartner Österrike under dansk-tyska kriget. Men i realiteten handlade det från Bismarcks sida åter igen om planerna på Tysklands förening, varför Preussen såg till att i det här ”tyska enhetskriget” stödjas av en rad nordtyska stater. Men någon stortysk sammanslutning blev det ännu inte, eftersom framför allt de sydtyska rikena ställde upp på Österrikes sida, detta habsburgska kejsardöme som i kraft av sin storlek och makt strängt taget utgjorde Preussens ärkerival. Moltkes strategiska och de preussiska styrkornas vapentekniska överlägsenhet gjorde dock processen kort med motståndarna, och Öster­rike förlorade slutgiltigt kriget i slaget vid Königgrätz i nuvarande Tjeckien.

I själva verket hade dessa så kallade enhetskrig inte alls varit de enda möjliga alternativen för Bismarck och Preussen. Ja, Jahrs bok består till stor del av just utförliga redogörelser för en rad andra valmöjligheter som stod till buds angående enhetstanken, där idéer utvecklades och förkastades, grupperingar och oheliga allianser bildades och bröts. Men krig blev det, även om de uppenbarligen alltså inte fördes med en fullt så samstämmig viljekraft som ibland målas upp i historieböckerna. Tvärtom fanns det ingenting som splittrade tyskarna mer än de här krigstillstånden, i synnerhet de mot Danmark (Schleswig och Holstein) och Österrike, eftersom de båda hade drag av inbördeskrig som också skulle komma att ödelägga den redan befintliga konfederationen Tyska förbundet, som hade bildats under Wienkongressen 1815. Detta statsförbund ersattes efter sistnämnda krig av Nordtyska förbundet (samtliga tyska stater utom Kejsardömet Österrike och de fyra motsträviga rikena i söder, kunga­rikena Bayern och Württemberg och storhertigdömena Baden och Hessen), som fem år senare, efter fransk-tyska kriget, alltså omvandlades till Tyska riket (nu inklusive sydländarna, minus Österrike, den så kallade ”lilltyska lösningen”).

Den historiska och geopolitiska bakgrunden till det fransk-tyska kriget är än mer sammansatt än vad gäller de tidigare krigen. Det handlade förvisso främst om att Frankrike uppfattade det allt mäktigare Nordtyska förbundet som ett säkerhetspolitiskt hot, men under denna oro fanns det också starkt nationalistiska drivkrafter. Med Napoleon Bonapartes härjningar på tyska territorier ett drygt halvsekel tidigare i färskt minne, var det inga större problem för tyskarna att med fosterländsk entusiasm upprusta inför fälttåget mot brorsonen Napo­leon III:s Frankrike. I synnerhet det här kriget betraktades i vida kretsar också som något av en ideologisk kulturkamp, där båda sidorna ”såg sig som verkställare av en högre sanning”, skriver Jahr. Och vidare: ”Även många tyska historiker anslöt sig till den tolkningen, och avfärdade de ”västerländska värden” som hade förkroppsligats av franska revolutionen som ”otyska”. I och med Nordtyska förbundets seger i kriget, hade nu 1870/71 slutgiltigt besegrat 1789! Härefter vände Tyskland ryggen åt Västeuropa, fullföljer Jahr sin tankegång utan att närmare gå in på det omdiskuterade men populära begreppet Sonderweg, som hävdar att Tyskland ungefär från den här tiden valde en helt annan och unik väg framåt i historien jämfört med övriga (väst)världen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Hur som helst resulterade det knappt ett år långa kriget – som Frankrike hade startat, men där Nordtyska förbundet under preussisk ledning liksom i tidigare väpnade konflikter varit överlägsna de dåligt förberedda fiendestyrkorna – i den ironiska omständigheten att Andra franska kejsardömet upphörde och övergick till republik, samtidigt som ett annat kejsardöme, det tyska, såg världens ljus. Men den svåraste uppgiften för segrarmakten återstod: att till ömsesidig belåtenhet förhandla och avtala fram statsformerna och maktdelningen mellan kejsaren, rikskanslern och de många tyska delstaterna (som då var betydligt fler till antalet än dagens förbundsländer). Lät­tare sagt än gjort, skulle det visa sig.

Dessa komplicerade överläggningar – snarare palavrer och eviga nattmanglingar mellan en mängd falanger och inbördes oförenliga järnviljor – inleder så Christoph Nonns väldiga 700-sidorsverk, som med förvånansvärd lätthet och espri dyker ner i Kejsardömet Tysklands väg mot i tur och ordning välstånd, modernitet och katastrof. Men han öppnar förstås med den högtidliga kejsarproklamationen och utropandet av Tyska kejsardömet i Spegelsalen i Versailles den 18 janua­ri 1871 – förnedrande nog alltså i hjärtat av det kapitulerade Frankrike. Redan där och då stod det också klart att Tyska riket hade skapats av furstar och militärer, inte av folket. Efter de tyska borgarnas misslyckade liberala revolution 1848 hade Bismarck alltså till slut lyckats ena Tyskland med konservatism. Ironin känner inga gränser!

Boktiteln Zwölf Tage und ein halbes Jahrhundert skvallrar om att kejsardömets knappt femtioåriga existens här berättas med hjälp av uttömmande framställningar fördelade på tolv noggrant utvalda och representativa datum i rikets hävder. Vart och ett av dessa tolv kapitel tar avstamp i en specifik händelse som i sin tur återspeglar större mönster och tendenser i nationens historia. Ett sådant kapitel är exempelvis nämnda kejsarproklamation i Versailles, där utgångspunkten för skildringen är den för ändamålet kontrakterade konstnären Anton von Werners ikoniska jättemålning Die Proklamierung des deutschen Kaiserreiches, som i detalj återger alla de blåblodiga, militära och politiska högdjur som var närvarande vid högtidsstunden. Och Nonn presenterar var och en av dessa och deras relationer sinsemellan för oss, och spinner vidare på kapitlets specifika motiv. I det här fallet hierarkin inom och mellan delstaterna, de lagstiftande församlingarna och krigsmakten.

Ett annat kapitel har fått rubriken ”Marpingen, den 3 juli 1876”, vilket var det datum då tre små flickor i den lilla byn Marpingen i Saarland berättade om sina så kallade Mariauppenbarelser i ett skogsparti i utkanten av samhället, och som snabbt blev – och ännu är – en populär vallfartsort för troende katoliker. Ur den händelsen, som fick mycket medial uppmärksamhet när det begav sig, utvecklar Nonn bakgrunden till de inre motsättningar och spänningar som blommade upp runt om i kejsardömet – mellan sekularisering och religiositet, mellan det protestantiska Preussen och den katolska södern, mellan statsbyråkrater och kyrkliga organisationer.

Nonns bok karakteriseras av sina idéhistoriska och historiefilosofiska ingångar till perioden, där enskilda företeelser – genomgående livligt, underhållande och stilistiskt elegant skildrade – vävs in i större ideologiska, kulturella och mentalitetshistoriska tankemönster och politiska strömningar i det unga kejsardömet. Kapitlen är placerade i kronologisk ordning – från riksgrundandet 1871 till första världskrigets slut och kejsardömets fall 1918 – och har ett tematiskt upplägg. Det kan handla om allt från socialdemokratins framväxt, kolonialpolitiken, militarismen och antisemitismen till styrkeförhållandet mellan kejsare och parlament, eller om monarkins undergång.

En av huvudpoängerna med Nonns oavlåtligt stimulerande genomgångar är att han sätter de enskilda männi­skorna i centrum. Även om inte heller han, som sagt, undkommer historiens strukturer och långa linjer, är det som om han oupphörligen påminner oss om att det är just människor som skapar och förändrar strukturerna. Vare sig det rör sig om kanslerer, kejsare och generaler, eller om judiska bagare, politiskt engagerade städerskor och prästfruar, så ges de levande individerna ett mänskligt värde i egen rätt, och utgör essentiella inslag i den här förtjusande kalejdoskopiska rundmålningen av det tyska kejsardömet och dess arv i 1900-talets Europa. Därigenom är Nonns praktverk ett överväldigande panorama över en svårförlöst och inte helt önskad nationalstat som före sin förtida död dock hann uppleva allt det som väl präglar de flesta nationer och kulturer: dynamik och stillestånd, reformer och konflikter, tolerans och härsklystnad. Med eller utan pickelhuva.