Johan Galtungs bisarra fantasier om den hemliga judiska makten, som Johan Lundberg skrev om i förra numret av Axess, är inte, som man kunde tro, ett tecken på en gammal mans sviktande omdöme. Vare sig Galtungs judeofobi eller hans konspirationstänkande är något nytt. Redan för fyrtio år sedan underkände han FN:s beslut och avvisade Israels anspråk på legitimitet. Och han trodde att de illistiga israelerna utsatte sig avsiktligt för självmordsbombarna för att rättfärdiga sina motanfall.

När han nu använder uppgifter i nynazisten William Pierces antisemitiska pamflett som källa visar han inte bara en osedvanlig slapphet som forskare utan hamnar också i ett illa valt sällskap. Pierce har varit den stora kunskaps- och inspirationskällan för både Breivik och Malmöskytten Mangs.

Under kalla kriget var Galtung den främsta förkämpen för den så kallade lika-goda-kålsupar-teorin. För att uppnå den önskade symmetrin mellan supermakterna pressade han ofta fakta och argument över alla rimliga gränser. Gulag jämställde han med imperialismen i tredje världen, fredsrörelserna i Västeuropa tyckte han var en pendang till Solidaritet i Polen, och när det var omöjligt att hitta någon motsvarighet till Sovjets stridsvagnar i Östeuropa, utvecklade han begreppet ”strukturellt våld”, något som USA sades utöva mot sina allierade.

Galtung fortsätter med sina skruvade paralleller ännu. I en intervju som han gav i fjol gör han ett likhetstecken mellan de ungdomar som mördats på Utøya och talibaner som stupar i strid. Mördaren Breivik och norska soldater som riskerar sina liv i Afghanistan är enligt Galtungs logik lika goda kålsupare.

Lika slapp är hans jämförelse mellan Breivik och Hitler, och hans påstående i samma intervju att Hitler gav 60 000 tyska judar tillstånd att resa till Palestina och att de fick ta med sig allt de ägde är en slarvig historieförvanskning.

Galtung älskar att profetera och sin senaste bok förutspår han att USA kommer att gå under som imperium senast 2020. Nu är det så att han redan 1984 spådde att USA snart skulle ”dö”. Han säger också att han i ett föredrag 1980 förutsåg Sovjetunionens sammanbrott. Men i sina böcker från den tiden talar han alltid om två imperier – Sovjet och USA med sina respektive allierade – som två parallella system som båda befinner sig i en djup kris. 1984 profeterar han att dessa två ”tvillingar” håller på att dö och att deras tid är tämligen kort, gissningsvis tio år.

Om Sovjet skriver han: ”Förenta staterna har […] föresatt sig att genom militära hot, politiskt handlande och ekonomiska sanktioner […] försöka tvinga Sovjetunionen på knä. Men den politiken kommer inte att lyckas. Sovjetunionen kommer inte att låta sig hotas till kapitulation.” Som vi vet var det precis vad USA lyckades med. Galtung hävdade också naivt att de nationella minoriteterna önskade stanna kvar inom Sovjetsystemet. Det visade sig snart att esterna och alla de andra inte alls ville vara kvar. Sovjetimperiet kollapsade bland annat till följd av inre spänningar och är i dag ett minne blott. USA finns kvar som en supermakt.

Listan på Galtungs omdömeslösheter och felslagna profetior kan göras hur lång som helst.

Priset tar nog hans beundran för Ceau?escu och för Rumänien, en viktig fredsaktör i Europa, ett land där folket ”spontant” och i hundratusental demonstrerade för fred. Jugoslavien ansåg den berömde fredsforskaren vara ett av Europas tre ”säkraste” länder, tillsammans med Schweiz och Albanien (!), alla värda tre stjärnor i Galtungs Michelin-guide, där Sverige fick bara två. Jugoslavien äger ”en inre styrka” och dess etniska motsättningar har överdrivits, skriver han 1984, några få år innan landet dränks i blod i etniska strider.

Leo Kramár är frilansskribent och översättare.