Jag syftar inte på rent språkliga paradoxer som att ”låsa upp” har två olika betydelser som råkar vara konträra, utan på begrepp som medvetet eller omedvetet har vänts ut och in och kommit att betyda sin direkta motsats. Låt oss kalla dem autokonträra begrepp.

Ta ”studiedag”. Varje person uppväxt i Sverige under det senaste halvseklet vet att en studiedag är en dag kliniskt ren från varje form av studier. Nu börjar väl den beskrivningen passa in även på de flesta andra dagar i det svenska utbildningsväsendet, men studiedagarna intar ändå en särställning. Att de kallas så för att lärarna förväntas använda dem till egen förkovran låter som ett flashbackrykte, det kanske är sant men det är svårt att tro på.

Vanligtvis handlar det om något slags tafatt välvilja eller from förhoppning som har vänts till sin ironiska motsats av en cynisk verklighet. ”Språkresa” är visserligen fortfarande en resa, men den går ut på att få sina första fyllor i sällskap med andra svenska tonåringar och ingenting annat. Samma ivriga strävan uppfyllde medlemmarna i musikföreningen ”Drag utan drog” hemma i Katrineholm på 80-talet, hur mycket namnet och statuterna än försäkrade motsatsen.

Politiken, denna huvudarena för kampen mellan orden och verkligheten, är förstås nedlusad med autokonträra begrepp. ”Aktivitetsersättning”, ersättningsordet för förtidspension, vet alla är en desperat besvärjelse som aldrig kommer att betyda något annat än det den låtsas att den inte betyder. ”Arbetsförmedlingen” förmedlar en rörande vilja att hjälpa till, men också bara det.

Mästarna på autokonträr jargong var förstås östblockets språkvirtuoser under kalla kriget. Ordet ”folkdemokrati” är så ogenerat ironiskt att dess upphovsman måste ha fått Leninorden. Men dagens storpolitik är ju inte mindre cynisk och det är omöjligt att säga ”FN:s råd för mänskliga rättigheter” utan att småflina och vifta med fingrarna.

Mer oväntat är att ordet ”vi” har börjat byta betydelse. Visst, den som har legat på långvården har alltid vetat att ”nu ska vi sköta magen” betyder ”nu ska du göra ditt tarv under förnedrande omständigheter”. Men det har dykt upp ett annat ”vi” – kultursidornas ”vi”. När kulturkrönikören, med armarna bistert i kors, spänner sin profetiskt lågande blick i din och säger ”vi”, då är det allvar. ”Vi håller på att förstöra våra barn …”, ”vi har slutat bry oss om varandra …”, ”vi har förlorat förmågan att läsa …” – ordet kan betyda ”du”, ”ni” eller i bästa fall ”de”. Men definitivt aldrig ”vi”.