”Jai Hind” (leve indien)! ropar guvernören. ”Jai Hind!” svarar folkmassan. Det är den 26 januari, den indiska nationaldagen. Jag firar den i Patna, huvudstad i delstaten Bihar i nordöstra Indien. Tillsammans med fader Susai, viceprovinsial (biträdande chef) för Bihars jesuiter följer jag från en ranglig fällstol paraden som hålls här som i andra större städer denna dag. ”Också vi är indiska patrioter”, säger fader Susai. ”Vi ber för Indiens väl varje kväll.”

Republic Day-paraderna är ett exempel på hur maktsymboler traderats med nya förtecken i Indien. Mest storslagna är de förstås i New Delhi. Där kan man i timtal beskåda hur regemente efter regemente ur den indiska försvarsmakten defilerar nerför Janpath, avenyn som en gång var scenen för det brittiska imperiets demonstrationer av makt och myndighet.

Även i Patna marscherar militära förband i khakigröna, vita och röda uniformer, till klämmig musik. Lite bisarrt är det att se dem tåga förbi en jättestaty av mahatma Gandhi, som bekant hela livet en förespråkare för ickevåld och också motståndare till en indisk centralstat. Gandhi är en nationell ikon, som ingen indisk politiker skulle våga att ta avstånd från. Hans porträtt syns också på hindunationalistiska kampanjmöten. Men hans vision av ett socialt inkluderande, religiös-etniskt pluralistiskt Indien nämner man ingenting om.

Idag, när den hindunationalistiska rörelsen ifrågasätter muslimers och kristnas hemortsrätt i Indien, känns det som en ironi att Republic Day-ritualen, symbolen för ett politiskt oberoende Indien, har sina förlagor både i landets muslimska och i dess koloniala historia.

Indien är ett land där man ska vara försiktig med generaliseringar. I Bihar, en av landets folkrikaste delstater, och en av de fattigaste, verkar oron för hindunationalismen inte särskilt stor. Bihar har en stark antikommunautär tradition, här berättar man med stolthet hur Lal Krishna Advani, dåvarande ledare för det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP), blev arresterad vid gränsen när han på 1990-talet kom hit på sin turné i en bil maskerad till stridsvagn ur hindueposet Bhagavad Gita. BJP kom visserligen till makten i Bihar som en del i en allians i delstatsvalen 2010, men förlorade den igen i valen 2015. ”De fattiga kände sig lurade”, säger fader Susai. ”BJP hade lovat guld och gröna skogar, men inte levererat.”

Nordöstra Indien där (liksom i syd) BJP hittills nått föga framgång är strategiskt viktigt för partiet, vars mål är att ta över den statsbärande roll som kongresspartiet hade i flera decennier. BJP:s ledare och Indiens premiärminister Narendra Modi ledde personligen valkampanjen i Bihar. ”Modi höll 32 stora möten. Folk kom och lyssnade, men de röstade inte på honom.”

Fader Philip i jesuitkommuniteten var aktiv i byggandet av den medborgarallians, till stor del av etniska minoriteter, som avgjorde valresultatet. Att han hade trovärdighet behöver man inte betvivla. I 29 år arbetade han bland ”råttätarna”, musaharis, ett av de stamfolk som står allra lägst på den sociala skalan i detta hierarkiska land. ”Det var ingen idé att komma dragande med någon Bibel här. Vad det handlade om var att få dem att känna sig som människor. Jag hade mycket att lära. Jag började med att sitta nio månader under ett träd.”

Det ser ut som en tanke. I Bihar ligger Bodh Gaya, platsen där Buddha enligt traditionen blev upplyst, sittande under ett bodhiträd. Fader Lawrence i jesuitkommuniteten där berättar om hur umgänget med buddhismen fördjupat hans ignatianska spiritualitet. ”Buddismen är den intrapsykiskt mest avancerade av alla trosåskådningar. Här har kristendomen mycket att lära.” För några år sedan ordnade Vatikanens interreligiösa dialog ett större möte i Bodh Gaya för buddister och katoliker. ”Det blev mycket lyckat, och samarbetet har fortsatt, men de indiska myndigheterna var misstänksamma. De undrade vad vi hade för oss”, säger fader Lawrence.

Ja, man kan förutsätta att sådant utbyte är ett rött skynke för de krafter i Indien som vill dra en skarp gräns mellan religioner med hemortsrätt i landet och dem utan. Nyckelordet i den hindunationalistiska diskursen är Hindutva, ett ord som bäst översätts med ”hinduiskhet”. Ordet är hämtat från titeln på den bok som skulle kunna kallas rörelsens bibel, Hindutva. Who is a Hindu?, skriven av den politiske aktivisten V D Savarkar och utgiven 1923. För Savarkar och den rörelse som inspirerats av honom, Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) är Indien ett mystiskt, fenomenologiskt färgat begrepp, det är hinduernas ”moderland”. Den indiska nationens själ är intimt knuten till territoriet och den är hinduisk. Hindutva är ett kulturellt begrepp som rymmer, men inte kan reduceras till, religiös tro. Hindutvarörelsens politiska mål är att återupprätta Hindu Rashtra, det vill säga omvandla Indien från en sekulär, pluralistisk republik till ett land där den hinduiska majoriteten (idag cirka 80 procent) har självklar hegemoni.

Historien är ett slagfält i den kraftmätning som pågår om den indiska nationens självbild. Det Indien som idealiseras av Hindutvarörelsen är Vedatidens Indien, som man vill förlägga 1 500–2 000 år f Kr (en stridsfråga bland historiker är just dateringen av Vedaböckerna). Vedaperioden beskrivs som en guldålder, harmonisk, konfliktfri, präglad av jämlikhet mellan könen och av unik intellektuell kreativitet och teknisk innovation. I Akshardam, ett gigantiskt modernt hindutempel i Delhi (med avläggare i USA och Storbritannien – den indiska diasporan har också en roll i sammanhanget), bjuds besökare på en båttur som illustrerar Indiens historia sedd genom Hindutvaglasögon. Här hävdas att inte bara den matematiska nollan och sofistikerad filosofi, utan också plastikkirurgi och rymdteknik är Indiens gåvor till mänskligheten. På väggarna citeras berömda västerlänningar, som filosofen Arthur Schopenhauer och historikern Arnold Toynbee, vilka förstått den indiska kulturens överlägsenhet över den västerländska.

Efter Vedatiden följde, enligt Hindutvarörelsen, en lång period av degeneration då ”avarter” av hinduismen (barnäktenskap, änkebränning, ett hierarkiskt och förtryckande kastsystem) uppstod (omvärldens kritik av dessa företeelser drabbar därmed inte den ”rena” hinduismen). Den hinduiska kulturen försvagades och blev ett lätt byte för muslimska och senare europeiska erövrare. Muslimer och kristna blir med denna mytisk-puristiska historiesyn ovälkomna och främmande element i den indiska samhällskroppen. De kan få leva där, men som andra klassens medborgare och på villkor att de accepterar hinduisk kultur och hinduisk dominans av det offentliga rummet.

Även hindunationalismens kritiker framhåller att den måste ses i sitt historiska sammanhang. Den uppstod som en reaktion på kolonialismens och dess kristna missionärers nedlåtande och karikerade bild av indisk religion och kultur, i ett paradoxalt samspel med västerländskt 1800-talstänkande och med islam. Den franske Indienkännaren Christophe Jaffrelot kallar den ”strategisk synkretism”. Brittisk och muslimsk ”manlighet” och kristna kyrkors hierarkiska strukturer var något att ta efter. Fienden skulle besegras med sina egna vapen.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Hindutva har många ansikten. Ett visade sig år 1992, när en RSS-ledd hinduisk mobb demolerade 1500-talsmoskén Babri Masjid, år 2002 när tusentals muslimer massakrerades, våldtogs och fördrevs från sina hem i delstaten Gujarat och år 2007–2008 i delstaten Odisha (Orissa) då hundratals kristna angreps och fördrevs. Våld är ingenting nytt i Indien, men statistiken visar att antalet religiöst färgade incidenter har ökat de senaste 20–25 åren. Tesen att religiös fanatism skulle avta i takt med att medelklassen växer verkar inte stämma.

Hindol Sengupta är en up-and-coming ung journalist och debattör, som brukar beskrivas som ”soft Hindutva”. Hans senaste bok heter Being Hindu. Vi träffas över en tallrik sötsaker hemma hos hans föräldrar, i ett medelklassområde i Delhi. Hindol är uppväxt i Calcutta, föräldrarna kom som flyktingar 1971 från nuvarande Bangladesh. Bengaler har rykte om sig att vara pratglada och Hindol är inget undantag. Förstår han att kristna och muslimer skräms av hindunationalismen? ”Nej, verkligen inte. Hinduismen rymmer i grund och botten all religion, den kan assimilera alla trosriktningar.” Varför kommenterar han inte det religiöst-etniskt färgade våldet i sin bok? ”Det har jag ingen anledning att göra. Jag redogör för min tro, det är allt.”

Hindols livsåskådning är inspirerad av den hinduiske sökaren Vivekananda, mest känd för sitt framträdande vid Religionernas parlament i Chicago 1893. Savarkar nämns inte, inte ordet Hindutva heller. Men ordet ”assimilera” återkommer flera gånger i hans bok apropå kristendom och islam. Och det är det, och den triumferande tonen i den hindunationalistiska diskursen, som får varningsklockorna att ringa hos många.