Så är författarna också två herrar som gärna och ofta uppträder i offentligheten – i några recensioner kallas filosofen Richard David Precht och social­psykologen Harald Welzer ”mediestjärnor”; i sammanhanget avsett som gliring.

Några rader längre ned i inledningen till boken Die vierte Gewalt (Fjärde statsmakten, det vill säga: det vi kallar tredje, härhemma) skriver de att Tyskland, detta kvalitetspublikationernas land, också har ett problem med förtroendet för sina ledande medier.

Boken har legat i topp på säljlistan i månader. (Delvis sannolikt tack vare den mediala personfixering som råder – och som också kritiseras i boken.)

Redan innan den kom ut väckte boken i höstas en ilsken klagostorm på Twitter; i presskommentarer raljerades om lyckad marknadsföring och om stort uppslagna intervjuer på bästa plats i flera tidningar med dessa ”två mediekonstnärer”. Skeen­det sammanfattas också kort i bokens inledning: ”…som om man ville bekräfta våra teser redan i förväg, utan att känna till dem, gick hyperventilerandet genast igång”. Både twittrare och flera redaktioner ansåg sig på förhand kunna slå fast att den kommande Die vierte Gewalt var ”dynga”.

Bakgrund: båda författarna tog tidigt ställning mot leverans av tyska vapen till krigets Ukraina och har därefter fått utstå massiv avsky och setts som två levande irritationsmoment i den fortsatta debatten; att de därtill var på väg ut med en starkt mediekritisk bok – med undertiteln ”Hur majoritetsopinion skapas, också om det inte finns någon” – ja, det blev väl för mycket för vissa redan upprörda röster.
Såtillvida symtomatiskt – för den enkelspåriga, i sig konfliktinriktade och numera vitt spridda uppfattningen att det bara finns två positioner i ett menings­utbyte: för eller emot.

Recensionerna av boken är mer nyanserade: då den faktiskt fanns att läsa, visade det sig ju att här lyfts åtskilligt både tänkvärt, träffsäkert och angeläget fram, och Precht och Welzer försöker se till det större sammanhanget; formuleringar och tonläge vittnar om gott självförtroende, och deras ärende är inget mindre än att måna om demokratin. De är ”bekymrade över offentlighetens kvalitet”, som de uttrycker det.

Deras resonemang utgår från undersökningar som visat att publikens förtroende för massmedierna sjunkit. Och det utmynnar i teorier om vad som kan vara orsaken. Det ska sägas att det här huvudsakligen handlar om det tyska medie­landskapet – men i stora drag kan författarnas iakttagelser appliceras på hur detsamma ter sig i vilken jämförbar samtida demokrati som helst.

Ett problemområde som tidigt ringas in är den bristande representationen: ”Representationsglappet” i samhället. Det rör sig om ett glapp som måste ”kompenseras genom en fungerande journalistik”; idag uppfylls inte denna ”integrationsfunktion”, enligt författarna.

Och visst existerar detta glapp, och visst är det ett demokratiproblem. Dock är det knappast mediernas uppgift eller syfte att vara ett verktyg i exempelvis just integrationens tjänst. Den goda journalistiken är en spegling av människor och samhälle.

Men: just detta görs nu inte på ett rätt­visande sätt, menar Precht och Welzer. Och de påminner läsaren om den ständigt återkommande mediala bilden av ”det splittrade samhället” – som sägs snarare konstruera ett problem, än att visa upp ett reellt faktum.

Det är en poäng med viss lyskraft: vi journalister har ju faktiskt undervisats i konsten att lyfta fram kontraster, söka konflikterna i ett händelseförlopp, en historia. Vilket kan bidra till polarisering…
”Den som inte är i mittfåran är moraliskt ifrågasatt” – och blir till fritt villebråd, som de båda skriver apropå erfarenheterna från Ukrainadiskussionen.

De återkommer om och om igen till att mediebilden av den tyska offentligheten är starkt begränsad, alltför snäv; den avviker för mycket från verkligheten och de faktiska åsiktsförhållandena i landet. Detta är farligt för demokratin, som kräver ”funktionsdugliga” medier, och läsarnas förtroende. Precht och Welzer talar om en massmedial ”konstgjord åsiktshomogenitet”, något som har diskuterats förr; vilket i sig inte gör problemet mindre väsentligt, givetvis – i författarnas ögon har det blivit allt tydligare, och medierna har för den delen placerat sig i en egen bubbla, inuti vilken de har fullt med vita fläckar på sin karta över den verkliga världen, enligt författarduon. Detta visar sig i de ledande mediernas så likartade rapportering på många områden.

Och så var det personfixeringen: även politikjournalistiken kommenterar numera politiker i första hand, och inte politik. Man blundar för skeendena i landet, sakförhållanden och strukturer – med tilltagande ytlighet och fördumning som följd. Ja, politikjournalisterna själva framställs här också som ett slags dumbommar i passager som emellanåt är underhållande, men när tonen blir gycklande och omdömena summariska – som ofta i det offentliga samtal de själva slår ner på – blir det mindre smakligt.

Att sociala medier är både ett bevakningsområde och ett verktyg för redaktionerna är en självklarhet idag; att arbetsrutinerna påverkats av direktmediernas sätt att fungera står klart. Det är sannolikt oundvikligt i den snabba teknikutvecklingens spår. Men att det också delvis är djupt problematiskt är alldeles uppenbart, även det. Såväl emotionaliseringen, utbredningen av känslodrivet stoff, som polariseringstendenserna och den råare tonen i offentligheten har en hel del att göra med plattformarnas funktionsprinciper.

Precht och Welzer ser allvarligt på att journalister låter sig påverkas av – exempelvis – vad som trendar på Instagram i sitt nyhetsurval – för att inte tala om Twitter, det ”nya maktmedlet” i både politikers och politikreportrars händer. Och, som författarna formulerar det: ”När kampen om uppmärksamhet, marknadsandelar och tolkningsföreträde förs med allt större aggressivitet, kan man inte tala om en fungerande offentlighet längre.”

Här nämner författarna lustigt nog själva det där med det splittrade samhället – polariseringen – men då i mer avvägd form; de ser ”symtom” på ett samhälle som håller på att krackelera; en på­gående process. Deras mediekritik på det här temat innebär inte heller den något nytt i sig, men temat om digitaliseringens djupgående följder för samhällsklimatet kräver definitivt betydligt mer av kritisk genomlysning, problematisering och eftertanke – och den utbredda handfallenheten inför dess framfart måste få ett slut. Vad ska vi göra åt saken?

Det är bara att instämma i Precht/­Welzer-formuleringen att en ”iscensatt upprördhet”, multiplicerad tusen- eller miljontals gånger genom klick och föraktfulla inlägg, är den mest verksamma pådrivaren av samhälleligt förfall.

Tyska mediers rapportering om Rysslands angreppskrig mot Ukraina är ett av de exempel som det oftast refereras till i Die vierte Gewalt (flyktingkrisen 2015 och coronapandemin är två andra). Här var de ledande medierna snabba i ”övertagandet av regeringsnarrativet” – så att de inte kunde inta en tredje ståndpunkt, den som är bäst ägnad en objektiv skildring och tolkning, som författarna skriver. I debatten om eventuella tyska vapenleveranser till Ukraina tog både Precht och Welzer som sagt tidigt ställning emot, och utsattes för varsin hatstorm.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Jürgen Habermas, filosofen, hör också till dem som liksom Precht och Welzer blev utsatta för personangrepp i sammanhanget, sedan han i Süddeutsche Zeitung skrivit om den pågående ”åsiktskampen som underblåses av pressröster” i Ukraina­krigsfrågan; Habermas, en av den deliberativa demokratins förespråkare, som länge har talat om vikten av en ansvarsmedveten offentlighet.
Offentlig misskreditering av andras invändningar och avvikande synpunkter och personkritik riktad mot deras avsändare signalerar en vilja att begränsa eller förhindra pluralism; så undergrävs också förtroendet för medierna.

Precht och Welzer efterlyser en offentlighet à la just Habermas: de talar lyriskt om dialog, om inkluderande och integrativa medier, om reflexivitet och medial självprövning, om ”hållbar upplysningsjournalistik” och ”lösningsorienterade” medier (istället för dagens oftast problemorienterade – som kan ge intryck av konstant kris, överallt). Och de slår ett slag för public service, som sägs vara än viktigare än någonsin.

Vi journalister slår gärna ifrån oss, då röster från andra håll kritiserar och tycker till om våra metoder och resultatet av vårt arbete; utomstående ska inte lägga sig i publicistiska frågor och bedömningar, dem sköter vi själva. Vi medger sällan att vi har gjort fel, håller oss med en egen immunitet.
Detta går igen också i en del av presskommentarerna till Die vierte Gewalt.

De flesta journalister gör sitt jobb så gott de bara kan i det nya medielandskapet och med alla dess nya krav. Ett självkritiskt, ödmjukt och öppet samtal om hur vi ska gå vidare för att värna journalistikens samhällsviktiga funktion och själva demokratin är hur som helst nödvändigt. Nu samt ständigt och jämt.

Litet hastigt tycks det ha gått att få ihop den här boken. I en del passager gör sig författarna själva skyldiga till samma sorts förenklingar som den journalistik de ifrågasätter. Att en del av deras påpekanden och slutsatser om den ”fjärde statsmakten” sedan inte är några nyheter är inget att anmärka på i sig, sett till vidvinkelperspektivet.

En strukturomvandling pågår i offentligheten, vare sig vi vill det eller inte. Det avgörande är då att inte bara fogligt hänga med, eller stå vid sidan om och titta på, om och när förtroendet för våra medier riskerar att raseras. Vad som inte kan påpekas nog ofta är att journalistik och demokrati är ömsesidigt beroende av varandra.