Cambridge University Press har alltid varit känt för sin höga kvalitet på historiska arbeten. Jag kan själv minnas lyckan då jag upptäckte det magistralt lärda och samtidigt spännande verket Cambridge Ecomomic History of Europe, där en rad av tidens främsta ekonomiska historiker analyserade och sammanfattade Europas ekonomiska utveckling. ­Verket blev därefter en ständig följeslagare i min historiska bildningsresa, alltid lika pålitligt såväl med sakupplysningar som med analytiska uppslag och breda utblickar över Europas ofta snåriga historia.

Det var därför med stor spänning jag slog upp det nya tvåbandsverket från samma förlag, History of Capitalism, och det har inte gjort mig besviken. I sedvanlig stil har man samlat några av tidens främsta auktoriteter på kapitalismens ­historia och låtit dem sammanfatta sin egen och andras forskning på området. ­Resultatet är genomgående mycket gedigna och intresseväckande artiklar.

Den första volymen behandlar kapitalismens uppkomst och utveckling fram till märkesåret 1848. Den andra diskuterar det kapitalistiska systemets spridning över världen och dess slutliga genomslag som modernitetens globala ekonomi.

Nu kan man naturligtvis alltid diskutera vad man skall lägga in i begreppet ­kapitalism. I dagens debatt om begreppet tycks det snarast vara liktydigt med fenomenet marknad. Kapitalism och marknad ses som intimt och oskiljbart förknippade med varandra. I denna föreställning är kapitalism rätt och slätt liktydigt med entreprenörer som opererar på en fri och oreglerad marknad, eller i varje fall en så oreglerad marknad som möjligt.

De flesta av verkets författare tycks ge sitt tysta medgivande till en sådan definition av begreppet. Nästan alla bidrag gör i varje fall ingen större ansträngning för att finna en striktare definition. Det är en smula problematiskt. Det finns nämligen inom den ekonomiska historien en djup och grundläggande konflikt i just denna fråga – en konflikt som utmejslas redan i 1800-talets samhällsfilosofi.

Två av det moderna ekonomiska och sociala tänkandets titaner står här mot varandra, nämligen Karl Marx och Max Weber. För Marx var kapitalismen ett ytterst specifikt system, som utvecklades genom en hårdhänt ursprunglig ackumulation varigenom de små jordägarna tvingades från gård och grund och ut i en egendomslös misär, där de nödgades att sälja sin arbetskraft på en ny och obarmhärtig arbetsmarknad. Kapitalismen var i Marx ögon något som hörde den moderna epoken till. Tidigare ekonomiska system hade haft andra kännetecken, annan teknik, andra organisationsformer och utmärkts av en annan organisation av arbetskraften.

Webers position är inte den rakt motsatta, men den är mycket annorlunda. Marx ser ekonomins och kapitalismens utveckling som en historisk lagbunden rörelse framkallad av inbyggda förändringar i samhällslivets materiella struktur. Tagna var för sig kan dessa förändringar vara nog så plågsamma, men genom strukturens egen logik leder de alltid till ett nytt och högre stadium av samhällsutvecklingen och slutligen till en socialistisk omvandling av samhället. Därmed menar Weber att kapitalism i stort sett alltid har funnits. Banditer, tjuvar och prostituerade, liksom handelsmän och industrialister, arbetar alla med målet att maximera sin vinst, och det finns inget historiskt samhälle som inte rymmer något eller några av dessa fenomen.

Medan Marx ser den moderna kapitalismen som unik och som en skapelse som logiskt har vuxit fram ur människans metodiska bearbetning av och profiterande på naturen, lägger Weber större vikt vid människans egen vilja och handlande än på strukturen. Människan är i Webers perspektiv en resonerande aktör i en svårgenomskådlig väv av händelser, en aktör besatt av att skapa sig en större frihet, som kommer att smida sig själv en järnbur av sina dygder, plikter och den byråkratiska logiken i det system som hon ohjälpligt skapar i sin kamp för ekonomisk lycka och social trygghet.

Hos Marx är människan på sin höjd en marionett tvingad att vandra genom hi-storiens öken för att nå det paradis, kommunismen, som är beläget vid öknens slut. Av de båda är Marx optimisten genom sin förlitan på den strukturella logikens välsignelsebringande kraft. Weber är pessimisten som ser människan som utlämnad till sig själv. Hon är därmed såväl sin egen lyckas som sin egen olyckas smed – en spindel fångad i den väv hon själv spinner.

Det föreliggande verket följer emellertid inte dessa klassiska filosofiska spår, och det är kanske bra. Det ägnar sig istället åt att beskriva kapitalismens empiriska väg genom historien. Verkets alla ­författare tecknar och karaktäriserar förtjänstfullt de specifika ekonomiska organisationsformer som har präglat tidigare historiska epoker, och de är genomgående tämligen överens om att såväl antikens som medeltidens ekonomiska system kännetecknades av både marknad och av entreprenörer.

Arkeologiska fynd visar otvetydigt att handeln över Medelhavet under hela den antika perioden var intensiv och omfattande. Både greker och fenicier byggde upp veritabla handelsimperier som genom välfungerande kolonier skapade enorma rikedomar, samtidigt som de spred hemlandets kultur till nya regioner och boplatser. Den atenska, liksom den feniciska, handeln spred sig runt hela Medelhavet. I den klassiska grekiskan fanns ett nyanserat språkbruk kring begreppet marknad. Man använde ordet ”agora” för de torg där det bedrevs handel enbart med lokala produkter och ordet ”emporion” för de platser där man sålde och bytte varor från utlandet. Det tyder på att marknaden minst av allt var något okänt fenomen för antikens greker.

Denna marknadsutveckling skulle inte ha varit möjlig utan förekomsten av ett väl utbyggt system av entreprenörer. Antiken kände väl entreprenörskapets fördelar och det fanns entreprenörer på så gott som alla områden. Det fanns militära entreprenörer, handelsentreprenörer och inte minst religiösa entreprenörer. Utan tvivel kan, exempelvis, en av krigshistoriens mest särpräglade och geniala fältherrar, kartagen Hannibal Barca, mycket väl betraktas som en militär entreprenör. Hela den kartagiska krigsmakten kan på sätt och vis påstås ha varit utlagd på entreprenad.

Det betyder att såväl marknader som entreprenörskap var rikt utvecklade redan i vår historias gryning. Men att beskriva de ekonomiska system som utmärkte de handelsimperier som då kämpade om dominansen över Medelhavet som kapitalistiska är ändå väl djärvt. Det gör nu i och för sig inte någon av bokens bidragsgivare explicit, men underförstått finns likväl en glidning i den riktningen.

Antikens ekonomiska system grundades på ett omfattande slaveri och uppvisade därför en lönsamhet i alla väder och under alla förhållanden. Arbetskraften var gratis och hela den avkastning som pressades ur arbetaren var ren vinst för slavägaren. Det betyder att antikens ekonomier saknade den dynamik som utmärker modern kapitalism. Om nämligen arbetet alltid är gratis finns inget incitament till teknisk eller organisatorisk utveckling. Det spelar ingen roll hur arbetskrävande en process än är, den kommer ändå alltid att ge avkastning och vinst så länge det finns gott om slavar som arbetar för vad det kostar att nätt och jämnt hålla dem vid liv.

Också det romerska världsimperiet byggde genomgående på ett brutalt slaveri. Och Rom fungerade utmärkt så länge krigen och rikets expansion försörjde staden med slavarbetskraft. Krisen kom, som Weber hävdar, först när hela världen lagts under det romerska svärdet och ingen vidare expansion längre var möjlig. Då upphörde krigen och med dem även den oavlåtliga strömmen av nya slavar, vars arbetskraft hänsynslöst konsumerades tills en barmhärtig död avslutade livseländet. När krigen inte längre kunde försörja Rom med ett evigt flöde av nya slavar, blev det nödvändigt att försörja slavarna, tillåta dem att reproducera sig för att förnya stocken av tillgänglig arbetskraft, och då var inte heller slaveriet längre detsamma som gratis arbetskraft. Weber ser detta som den grundläggande orsaken till det romerska väldets upplösning och undergång.

Slavekonomin är förförisk och förledande genom de enkla vinster den ger slavägaren, men i det långa loppet är den en ekonomisk återvändsgränd. Det finns i slavekonomin ingen ekonomiserande drivkraft, ingen jakt på nya fyndiga och arbetsbesparande tekniker eller organisationsformer. I vår tids kapitalism är detta å andra sidan dess kanske mest utmärkande drag. Varje kapitalistiskt företag anstränger sig till det yttersta för att spara på arbetskraften och göra arbetet så effektivt som möjligt. Däri ligger nämligen hemligheten bakom företagets vinst, aktievärde och möjligheten att erövra nya marknadsandelar. Varje åtgärd som kan nedbringa kostnaden för en viss vara blir sålunda guld värd. I slavekonomin förhåller det sig omvänt. Vinsten är alltid säker och i stort sett densamma oavsett om man inför tekniska hjälpmedel i produktionen eller låter bli.

Moderna exempel på dessa mekanismers ödesdigra betydelse är de amerikanska sydstaternas slavekonomi, som under lång tid förmådde att bära upp en aristokratisk överklass sociala liv, men som när det kom till en avgörande kraftmätning med nordstaternas kapitalistiska och industriella produktionssätt och livsform dukade under. Ett mera närliggande exempel på den bristande dynamiken i slaveri och tvångsarbete finner man i det socia­listiska experiment som genomfördes i Sovjet och Östeuropa under en stor del av 1900-talet.

Den sovjetiska socialismen sökte att genom en politiskt planerad ekonomi rationalisera bort vad som ansågs som slöseri i det västligt kapitalistiska systemet och att fördela samhällets rikedom jämlikt över folkets breda massa. Det ödesdigra problem som konfronterade de ryska revolutionärerna och deras anhängare var att den planerade ekonomin alltmer kom att likna ett ransoneringssystem, där var och en tilldelades den på politiska grunder fastställda kvoten av produktionsresultatet. Det fanns i denna hårt kontrollerade och byråkratiskt strukturerade ­politiska ekonomi ingen möjlighet för den enskilde medborgaren att förkovra sig av egen kraft – att genom eget arbete, egen flit, egen uppfinningsförmåga eller egen sparsamhet förbättra sin egen eller sin familjs situation. Den enda återstående utvägen bestod i att genom klättring i den politiska byråkratin få del av de mutor som oundvikligen måste uppstå i ett ransoneringssystem. När eget initiativ och egen förmåga inte längre utgör något incitament till förkovran dör ofrånkomligen arbetsmoralen.

Den sovjetiska socialismen löste problemet genom en egen variant av slaveri, ett system av tvångsarbete i förvisningsläger där vilken medborgare som helst kunde hamna på grund av kritik mot rådande politik eller för vilken simpel förseelse som helst. Det fanns i denna lägerekonomi anläggningar för alla slags medborgare och alla slags specialiseringar. Det fanns läger som enbart sysslade med raketforskning för militära ändamål och det fanns primitiva skogsarbetsläger som var ett slags dödsläger där människor arbetade sig till döds under vidriga omständigheter. Systemet fungerade så till vida att det någorlunda effektivt kunde samla och organisera arbetskraften till en produktion som på vissa områden kunde matcha konkurrensen från den västliga kapitalismen.

Det militära området var en sådan prio­riterad verksamhet under kalla krigets och kapprustningens epok. Trots det saknade det socialistiska tvångsarbetet, på samma sätt som det rena slaveriet, en inre dynamik, en drivkraft att hitta nya, billigare och mer rationella produktionsformer som kunde öka industriägarens vinst, aktieägarnas rikedom och även förbättra arbetarnas löner. I och med att arbetskraften rekryterades med tvång och betalades endast med sitt dagliga bröd, eller ännu mindre, var statens och den politiska elitens vinst alltid given. Många av de tidigare socialistiska länderna har efter kommunismens kollaps brottats med följderna av planhushållningen. Kapitalismen är nämligen inte bara ett system för att maximera vinsten i en bestämd verksamhet. Den är en hel kultur, en anda som gör att medborgaren ständigt för en överläggning med sig själv om de livsval han eller hon ställs inför. Och att skapa denna kultur, den allt genomsyrande andan, är en månghundraårig process som inte låter sig krympas till ett par årtionden.

Medborgaren blir i denna kultur en kalkylerande människa, som oavlåtligt grubblar över hur han skall förvalta sitt pund så att det växer och ger honom eller henne större och säkrare trygghet. För att uppnå dessa mål är medborgaren beredd att offra en kortsiktig vinst för en långsiktig trygghet. Han eller hon är beredd till hårt arbete så länge detta arbete inta bara ger det ­dagliga brödet utan också något mera, något som kan sparas eller investeras, och denna moral dominerar i stort sett alla de moderna kapitalistiska kulturerna.

Hur skall man då karaktärisera den kapitalism som sakta men säkert bryter sig väg i Europa från 1600-talet och framåt och som får sitt definitiva genombrott under det slutande 1700-talet. Så mycket är klart att det inte bara är ett sy-stem som bygger på marknad och kraftfulla entreprenörer. Sådant har nästan alltid funnits. Dessa system har kapitalismen ärvt från tidigare epokers organisatoriska och ekonomiska liv.

Men till skillnad från tidigare perioder av slaveri eller grundläggande ofrihet för arbetskraften, som under medel­tidens livegenskap eller Sovjetimperiets Gulagläger, är förhållandet mellan arbete och kapital under kapitalismen inordnad inte bara i ett tämligen reglerat marknadssystem. Den är också styrd av en efterhand mycket detaljerad andlig och moralisk kodex, som dikterar vad som är opinionsmässigt möjligt. Efter modellens grundritning skall arbetaren ha en lön han kan leva på, försörja sig själv. Några sociala förpliktelser kan arbetaren inte åberopa när lönen förhandlas. Det spelar ingen roll hur många barn han har att försörja eller om maken/makan är handikappad. Anställningskontraktet gäller bara den enskilde arbetaren. Kapitalisten vill bara ha dennes arbetskraft, ingen annans, och han vill inte betala mer än vad som krävs för att hålla arbetaren vid liv. Arbetaren kan därför inte, som under feodalismen, hävda att han har en stor familj som måste kunna leva på hans arbete och på jordens avkastning. Sådana bekymmer är hans egna, inte kapitalistens, och han får försöka att på egen hand finna utvägar för att lösa dem.

Lönen är individuell, en ersättning till en enskild individ för en individuell prestation och kan inte och får inte påverkas av omständigheter utanför detta individuella avtal. Visserligen kommer utvecklingen att kullkasta denna relation när arbetarna organiserar sig för att ge eftertryck åt sina krav på rimlig arbetstid och rimliga arbetsvillkor. Trots det anfäktas aldrig den kärna av individuell ersättning för en individuell prestation som är så säregen för den moderna kapitalismen och som ger den dess enastående dynamik. Genom detta förhållande blir det nämligen av yttersta vikt för kapitalägaren att begränsa både arbetskraftens numerär och samtidigt öka dess produktivitet.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Däri ligger nämligen kapitalistens enda möjlighet att långsiktigt öka sin vinst. Han kan inte pressa arbetslönen till den nivå som utmärker tvångsarbetssystemets utsugning. Han kan inte undkomma att betala sina arbetare vad som anses som en skälig lön, och varje vinstökning måste därför uppnås genom att öka arbetarens produktivitet. I detta förhållande mellan kapital och arbete ligger hela kapitalismens explosiva och omstörtande dynamik förborgad. Det är detta förhållande som öppnar det kapitalistiska syste­met för nya tekniska framsteg, som gör det villigt att satsa på investeringar i kostbar infrastruktur och får företagen att satsa enorma resurser på teknisk och organisatorisk forskning.

Inom tidigare epokers ekonomier hade sådana satsningar varit ett oförsvarligt slöseri, just på grund av att kostnaden för arbetet i stort sett alltid var en och densamma. Var fanns i dessa system poängen med att minimera kostnaden för arbetskraften? Den kostade ju alltid detsamma, när den inte helt enkelt var gratis.

Det hade onekligen varit intressant med en explicit diskussion om kapitalismens innersta kärna och karaktär. Men helt saknas den ändå inte. Ur den grundliga empiriska analysen av skilda epoker anar man konturerna till en förståelse och en definition av kapitalismen. Den uttrycks aldrig i klartext, men den finns mer eller mindre tydlig i några av bidragen. Allra klarast kanske i den svenska ekonomen Karl Gunnar Perssons artikel om den medeltida ekonomin. Persson låter i sin text antyda att kapitalismen är ett specifikt sätt att organisera arbetskraftens roll i själva arbetsprocessen och i dess lösning av spänningsförhållandet mellan arbetaren och de entreprenörer som köper arbetskraft.

Den tidiga medeltidens ekonomiska organisation var skakad och trängd efter Västroms fall, och det råder ingen tvekan om en kraftig tillbakagång för de europeiska samhällen som reste sig ur ruinerna efter Roms undergång. I den antika världen hade Medelhavet varit själva navet i det ekonomiska hjul som snurrade och försörjde periodens dominerande riken och välden. Roms fall innebar början till förlusten av Medelhavet. Handeln över dess vatten blev osäkrare, och efter islams expansion blir Medelhavet faktiskt ett muslimskt innanhav.

För den europeiska kultur som var under födelse innebar detta en tung påfrestning. Fjärrhandeln avtog även om den aldrig helt dog ut. Städerna tillbakabildades och deras självständighet reducerades. Men under det andra årtusendet inleddes en återhämtning. Det finns en seglivad myt om medeltiden som en extremt mörk period, och även om den inte är helt missvisande går det inte att förneka att perioden också innehöll glimtar av ljus. Det är under den medeltida epoken som slaveriet mer definitivt börjar försvinna på den europeiska kontinenten. I hög grad berodde denna tendens på kristendomens dominerande ställning.

Visserligen ersattes slavekonomin av livegenskapen, men den rymde långt större frihetsgrader. I städerna, som efter år 1000 på nytt börjar växa, förekom ingen livegenskap och bönder som var svårt ­förtryckta hade alltid en viss möjlighet att fly jorden för staden och därmed vinna frihet. Överhuvudtaget förefaller det som om livegenskapen var långt mindre systematisk och sträng än vad den traditionella bilden av det medeltida samhället gör gällande.

Men den medeltida ekonomin var i hög grad exponerad för naturens nyckfulla godtycke. Regelbundet utsattes samhället för svåra chocker eller svältkatastrofer till följd av missväxt. Den marknad som fanns var alltför dåligt utbyggd och svagt förgrenad för att kunna bädda in dessa chockvågor som ganska tätt och regelbundet drabbade samhällslivet. Det var snarare denna naturens stränga omedgörlighet som disci­plinerade medeltidens bönder, inte herremännens våld och förtryck. Bondens liv under dessa villkor var ”nasty, brutish and short”, och välståndets närmsta granne hette fattigdom och tiggeri.

Det föreliggande verket saknar kanske en klar och upplysande diskussion av kapitalismen som fenomen, men det rymmer en rik fond av empirisk information om den snåriga väg som vår tids kapitalism har vandrat genom antikens och Europas historia. I mina ögon är det mer än gott nog.