Den viktigaste fråga vi kan ställa om ett stort konstverk är denna: Vad erbjuder det mig som jag verkligen behöver? Ett stort verk omges av en aura som ofta är både imponerande och dunkel. Vi förväntar oss något underbart, men vet inte vad.

Vi är inte säkra på vad vi letar efter, eller ens vad som passar sig att söka. Vi är alla delaktiga i att upprätthålla storhetens rykte. Men för det mesta granskas ryktet inte närmare. Om vi frågar varför ett visst verk, som Den gudomliga komedin, anses vara så stort, kan det mycket väl hända att vi inte får något svar. Jag har tillbringat en stor del av mitt liv bland människor som automatiskt förutsätter att Dante är ”betydelsefull”, men jag har aldrig hört någon förklara varför. För egen del antar vi att de andra vet. Och de antar att vi vet. Detta är den värsta sortens berömmelse – alltigenom förtroende, utan substans.

Det kulturella begreppet ”betydelsefull” är olyckligt eftersom det inte skiljer mellan historisk betydelse och personlig betydelse. Intuitivt greppar vi denna distinktion på vissa områden av livet, men tenderar att tappa den ur sikte när det gäller litteratur.

Uppfinnandet av niten var till exempel av stor historisk betydelse eftersom den möjliggjorde tillverkning av fartyg med järnskrov. Men det gör inte nitar personligt betydelsefulla för mig. På samma sätt kan jag erkänna att vissa konstverk är betydelsefulla i den meningen att de har varit inflytelserika – men därav följer inte att de är viktiga för mig, det vill säga att de har något att säga mig som jag behöver höra.

Jag vet till exempel att T S Eliot ibland refererar till Dante och att Delacroix målade några tavlor inspirerade av scener i Den gudomliga komedin. Men detta är svaga skäl för att jag skulle intressera mig för Dante. Jag skulle behöva vara fantastiskt fascinerad av referenser och målningars inspirationskällor för att ägna alla kvällar under en månad åt att läsa Dante av dessa skäl. Och hur som helst (för att fortsätta på den historiska linjen) är jag bara intresserad av Eliot och Delacroix eftersom de kan ha influerat vissa idag aktiva personer, som kanske kan komma att influera framtidens konstnärer, som kan influera …

Det är typiskt för oss att överbetona det historiska inflytandets betydelse i vår uppfattning om stor litteratur. Och detta förklarar kanske varför vi så ofta faktiskt inte läser de berörda verken. För att hålla sig à jour med historiska inflytanden är, om vi ska vara ärliga, helt enkelt inte ett särskilt starkt motiv.

Men jag tror att vi talar om det historiska inflytandet eftersom vi känner att vi måste säga något och inte vet vad vi annars ska säga. Varför är Dante betydelsefull – jag menar betydelsefull i ordets fulla mening: betydelsefull för mig nu, mitt i livet? Inte betydelsefull för en eller annan historisk frågeställning, som jag egentligen inte bryr mig om.

Det finns en strålande självständighetsförklaring, formulerad av Henry James, som lyder så här: ”Konsten är gjord för oss, inte vi för konsten.” Vad han menar är att ett konstverk – eller en episk dikt – måste rättfärdiga sin storhet genom att på ett verkligt värdefull sätt bidra med något i våra privata, individuella liv. Det kan inte vara stort bara för att det ställer stora krav på oss och kräver omfattande studier och ansträngningar för att begripa innebörden av, eller för att förstå vad det en gång betydde för andra människor.

Vad är det då som gör Den gudomliga komedin till ett verk som på ett kraftfullt och angeläget sätt talar till oss idag? I den här essän ska jag utforska fyra teman hos Dante: kärlekens centrala ställning, känslan för helheten, traditionen som vänskap och konsten som moralisk fostran. Jag anser att alla dessa teman är radikalt underutvecklade i den moderna kulturen, att det finns ett stort behov av dem och att de uppnått en vacker mognad i Den gudomliga komedin. Vi behöver Dante eftersom han vet så mycket om saker som vi behöver veta.

Vad menar Dante med kärlek? Han tänker sig att kärleken sammanför och fulländar ett brett spektrum av mänskliga förmågor.

Till att börja med är kärleken en stark version av våra önskningar och begär. Detta stämmer med ett normalt sätt att använda ordet. När människor säger att de ”älskar” choklad menar de bara att de tycker väldigt mycket om det och verkligen önskar äta det. Men kärlek i denna mening är inte nödvändigtvis något gott, eftersom vi kan ”älska” saker som är skadliga för oss själva och andra människor. På detta första stadium är kärleken blind. Dantes mer storslagna föreställning om kärlek införlivar därför idén om kunskap. Kärleken är knuten till en djup förståelse av sitt föremål. Detta mer utvecklade sätt att älska en person (i kontrast till blind förälskelse) inbegriper att se personen som han eller hon verkligen är. Detta är skälet till att genuin kärlek är sällsynt, eftersom vi så ofta, när vi lär känna någon ordentligt, upphör att verkligen tycka om och känna begär till dem.

Det krävs alltså ytterligare utveckling. Kärleken inbegriper inte bara en förståelse av vad en person råkar vara. Den hänger på en förståelse av denna persons bästa potential. Det är detta som gör det möjligt för till exempel en förälder att älska ett besvärligt tonårsbarn. Den överlägsna, lata, föraktfulla tonåringen är alldeles uppenbart inte alltigenom älskvärd.

Men den kärleksfulla föräldern är den som kan bevara (trots allt som barnet nu manifesterar) en stark känsla för att detta beteende inte representerar vem barnet verkligen är. Och denna mycket normala erfarenhet belyser något som är centralt för Dante och som han vill tillämpa mycket mer allmänt i vår erfarenhet av andra människor. En person är i sanning sitt potentiellt bästa jag. Och att älska en annan person är att vilja hjälpa dem att bli denna bästa version av den de är.

Det är anledningen till att kärleken i grunden är ett etiskt fenomen. Den eftersträvar den andras goda. Inte vad den personen kan tänkas vilja ha just nu – i den besvärliga tonåringens fall: mer tid att spela datorspel, lov att stanna ute väldigt sent, mer pengar – utan det som verkligen är bäst för honom eller henne. Så om vi inte tar risken att fälla sådana objektiva moraliska omdömen, kan vi enligt Dante inte verkligen älska någon.

Kärleken växer alltså fram som en aptit på det sant goda. Men detta innebär också att det sant goda är det vi längtar mest efter. Detta sägs tydligt i Paradiset, sång 26: ”Ty allting gott, så snart vi det förnimmer som sådant, tänder desto större kärlek.” Det högsta känslotillståndet (sann kärlek) och det högsta etiska begreppet (det som är gott i sig) är ömsesidigt beroende begrepp. Man kan inte fullt ut förstå kärlekens natur om man inte ser att kärleken ytterst är inriktad på det goda. Och man kan inte fullt ut greppa det godas natur om man inte ser att det är föremålet för ens djupaste längtan.

Detta likställande av det goda och kärlekens föremål är centralt i Dantes tänkande och roten till hans optimism och starka känsla för livets förlösande möjligheter. För givet denna förbindelse mellan kärlek och godhet, innebär det att bli en moraliskt bättre person samtidigt att man får vad man verkligen vill ha.

För ett par decennier sedan reste jag runt i Italien på en tunn budget och hade turen att hitta ett mycket billigt boende i ett kloster i Rom. En av prästerna hörde att jag arbetade med en mastersuppsats i filosofi, händelsevis om Immanuel Kant”. Om jag fick skjuta en person i världshistorien”, förklarade han för mig, ”så vore det Kant”. Länge var jag djupt förbryllad över denna utomordentligt ovanliga ambition. Men genom att reflektera över Dante har den till sist blivit lite mer begriplig.

Kant menade att det goda inte är eftersträvansvärt i sig. Han var djupt fascinerad av människor som gör gott trots att de avskyr det, som att säga sanningen när man absolut vill ljuga. Denna möjlighet öppnade sig genom Kants övertygelse att motivet för gott uppförande är intellektuellt, medan begären är irrationella drifter. Därav det heroiska i att tvinga sig själv att följa förnuftets diktat mot de kraftfulla kraven från ens naturliga böjelser.

Dante försvarar – i kontrast till detta – människonaturens väsentliga enhet. Vergilius sista ord till Dante är: min uppgift är slutförd, ”tag nu till ledare ditt eget tycke” (Skärselden 27). På ett sätt faller betoningen på ”tycke” – Dante kommer att ledas till en alltmer förfinad moralisk insikt genom att följa sina önskningar. Men en avgörande betoning faller också på ordet ”nu”. Det antyder att ”ditt eget tycke” ofta, kanske för det mesta, inte är rätt vägledning till ett gott liv. Men efter att ha genomvandrat Helvetet och kommit i kontakt med alla stadier på Skärseldens berg är Dante nu tillräckligt mogen och helgjuten för att lita på sin lust och sina önskningar som vägen till det goda.

Förlösningen är alltså i grunden upplevelsen av att förstå vad man hela tiden ville, men missförstod och därför sökte på fel platser. På Skärseldens sjätte avsats – till exempel – möter vi dem som gjort sig skyldiga till frosseri och dryckenskap. Dantes förståelse av deras felsteg är att de i mat och vin har sökt en uppfyllelse som dessa ting egentligen inte ger, trots att de ytligt sett tycks göra det. På denna avsats finns det därför ett träd som bär goda och söta frukter.

De plågade själarna känner sig innerligt dragna till trädet, men kan inte nå dess frukter och samlas runt det, utsvultna och smärtsamt magra. Detta träd representerar emellertid det kors på vilket Kristus dog, och frukten är frukten av hans offer: frälsning. Dessa stackars själar är alltså verkligen hungriga och törstiga. Men nu hungrar de efter Guds närvaro.

Tanken är att deras aptit alltid egentligen gällde sann näring och uppfyllelse. Men de visste inte hur de skulle finna detta. Och de förväxlade den jordiska matens sötma och njutning och vinets stimulans med den andliga föda som de verkligen behövde och ytterst önskade sig – om de bara hade vetat det. Skärselden är alltså en plats där människor lär känna sina verkliga önskningar – och lider på grund av sin längtan efter det som de nu ser att de verkligen begär, men ännu inte har.

Den mest detaljerade och gripande förlösningen är emellertid den som Dante själv upplever – så som den beskrivs i Skärseldens sista sånger. Fram till denna punkt har Dante varit en något svårtillgänglig gestalt för läsaren. Premissen för hela Den gudomliga komedin är att denna enskilda människa har beviljats några av de mest anmärkningsvärda erfarenheter som någon människa någonsin haft.

Han har tillåtits vandra oskadd genom Helvetet och stiga uppför det återlösningens berg utan att behöva ställas inför sina egna tillkortakommanden eller felsteg i livet. Vi minns, alldeles från början, att Dante hade upptäckt sig vara ”vilse” vid mitten av sitt liv, vandrande i en ”dunkel skog”. Men innebörden av detta, när han berättar det i den allra första sångens öppningsrader, är långtifrån klara. Läsarens första reaktion är att förstå det bara som ett normalt tillstånd av tomhet och frustration, hos någon som saknar ett egentligt mål i livet och är ensam och förvirrad. Detta är förvisso ett mycket smärtsamt tillstånd, men det låter inte riktigt som ett moraliskt fel.

Efterhand som man läser föreställer man sig hur lycklig Dante kommer att bli när han till slut får se Beatrice. Han älskade henne, hon dog och nu kommer han att få träffa henne igen. Det är därför ytterst märkligt, när han slutligen ser henne ansikte mot ansikte, att hon är arg på honom. Det är den första antydningen om att Dante själv kanske är skyldig. Han har ägnat så mycket utrymme åt att beskriva andras fel att vi kan ha fått uppfattningen att han har mycket höga tankar om sig själv. Han (känner man) liknar inte dessa själar dömda till Helvetet eller som måste sona sina synder genom sekellånga plågor.

Men i Skärselden 30, när han för första gången ser in i Beatrices ögon, ”syntes hon … stolt och majestätisk”, och hennes ord präglas av ”kärvhet”. ”Hur understod du dig”, frågar hon, ”att nalkas berget? Visste du ej, att här är mänskan lycklig?” Det vill säga lycklig utan honom. Han hör inte dit. Hennes stränga ord får honom att gråta: då ”blev isen som låg packad kring mitt hjärta till ande och till vatten, vilka kvalfullt kom ut ur bröstet genom mun och öga”.

Dante är, börjar vi förstå, själv i akut behov av förlösning. Han har beviljats sina enastående erfarenheter inte för att han är så god att han förtjänar dem, utan för att han löper så stor risk att hamna i Helvetet. Odyssén genom kosmos är inte en belöning för hans förtjänster; det är hans sista chans till frälsning.

Hans särskilda fel är detta: i sitt tidigare liv kände han och älskade Beatrice. Men när hon dog glömde han vad hon hade visat honom: ”han slog in på väg som förde honom vilse, lockad med falska bilder av det goda som icke förmår hålla vad de lovar”. Vad han gjorde var med andra ord att vända om när han redan befann sig på den sanna vägen. Detta är en version av den gamla aforismen: av dem som har fått mycket skall det krävas mycket. Han var i hög grad gynnad i sina naturliga anlag och i sina möjligheter. När Beatrice tvingar honom att erkänna detta, överväldigas han av ånger. Han säger, i Skärselden 31: ”tyngd av förebråelsernas börda brast jag i suckar ut och tåreflöden och rösten tappade sin kraft på vägen”. Gråtande medger han sin skuld: ”De yttre tingen förde med falska njutningar mig vilse så snart ert ansikte blev mig förborgat.”

Hans gråt och självförebråelser har en förlösande verkan. De botar honom från hans fel. Han ser nu att Beatrice är oändligt mycket viktigare för honom än de saker som en gång distraherade honom. Det är alltså återuppväckandet av hans bättre natur som framkallar hans tårar.

Det är när Beatrice visar sin andliga skönhet som hans smärta blir som störst. Hennes yttre behagfullhet är nu bara en blek avbild av hennes ”andra” och sanna natur. När han ser vad hon är i Guds ögon inser han det oändliga värdet av det han älskade och sedan försummade. Han plågas av denna kunskap och ber om att få glömma. I Dantes ögon är en central punkt i förlåtelsen att den tillåter den felande, som inser det onda i det han har gjort, att glömma: det vill säga att befrias från plågan att verkligen se vad han har gjort.

Beatrices andliga skönhet flätar in en sista tråd i kärlekens knut. Skönhet är det sinnliga förkroppsligandet av ett ideal. Det starka estetiska begäret efter formell fulländning visar sig här som en del av kärleken och godheten. I sina bästa former är dessa tre olika element i samma djupa fenomen. Med kärlek menar Dante alltså den viktigaste erfarenhet en person kan ha, i vilken den fulla kraften i hans eller hennes natur, med största verkan, driver sig själv att förenas med det som verkligen kommer att tillfredsställa den.

Slutraderna i Paradiset talar om ”den Kärlek som rör sol och andra stjärnor”. Detta är Guds kärlek till hela den kosmiska ordningen, och det slutliga stadiet på Dantes moraliska upptäcktsfärd. Men detta är den fullkomnade versionen av samma kärlek som vi känner i vänskapen, när en förälder betraktar sitt sovande barn eller i ögonblick av närhet och ömhet i ett äktenskap. Dante betonar flera gånger att kärleken är något normalt, välbekant och tillgängligt. I Paradiset använder han ofta kärleken mellan en mor och hennes spädbarn som metafor för att uttrycka själens hållning till Gud och Guds till själen. Den tidiga moderskärleken är kanske det finaste band vi är bekanta med; men vi är också verkligen bekanta med det. Det är inget som Dante bara har hittat på. Han försöker få oss att se detta som nyckeln till erfarenhetens hela ordning.

Dante är en existentiell optimist. Det vill säga han tror att den mänskliga naturen är väsentligen god och att våra fel kan övervinnas. Och han tror inte detta bara för att det är trevligt, eller för att han blundar för allt som talar emot det: människans ondska, grymhet, girighet och allmänna förödelse. Han fullkomligt avskyr sin födelsestad Florens och han föraktar den katolska kyrkans fördärvade tillstånd – som han i Skärselden jämför med en prostituerad som kysser och piskas av en jätte, representerande den världsliga makten. För Dante är detta extremt viktiga frågor. Florens är världens mest välmående stad, den katolska kyrkan dess mäktigaste institution. Och de är alltigenom korrupta. Men inte ens detta får honom att förtvivla.

Förvånande nog ägnar Dante jämförelsevis lite tid åt att försöka övertyga oss om att världen är värre än vi tror. Istället förutsätter han utan vidare att läsaren vet att världen är full av förfärliga människor. Frågan är: Vad gör vi nu? Vad är vårt botemedel? Hur ser förlösningen ut? Det typiska felet i den vredgade konsten är att den är besatt av att säga att allting är mycket värre än de flesta tror men utan att ge oss, som enskilda läsare, någon vägledning om hur vi själva kan göra saker och ting bättre. Och därmed är det inte uppenbart varför det är så viktigt att få höra de dåliga nyheterna till att börja med.

I kontrast till detta uppehåller sig Dante inte alltför länge vid hur kyrkans furstar måste reformera sig eller den florentinska eliten förändra sina politiska seder. Det vore kanske underbart om sådana saker skulle hända; men till sist är det lite absurt av en bok att predika för människor som är dess minst troliga läsare. Det finns en hel genre som väsentligen säger: människor som inte tänker läsa den här boken borde följa de lärdomar som ges i den här boken. Eller, för att formulera kärnan i budskapet på ett annat sätt: mitt hat mot dem måste motivera dem till drastisk självförbättring. (Den amerikanske polemikern Michael Moore är en intressant företrädare för den strategin.)

Istället ligger Dantes fokus på de enskilda läsarnas övertygelser och attityder. Han vill att vi, som enskilda individer, ska betrakta världen i ljuset av hans episka vision. Och hans innerliga förhoppning är att detta kommer att hjälpa oss att verkligen leva ett bättre liv.

Den gudomliga komedin utgör i extremt hög grad en integrerad helhet. Dante skapar en berättelse om personlig utveckling som eftersträvar allmängiltighet och hela tiden är knuten till hans egen personliga erfarenheter. De djupaste erfarenheterna i hans eget liv knyts till alla andra människors erfarenheter. Här finns en fullständig morallära, som läggs fram i sina principer och praktiska detaljer. Dikten eftersträvar att direkt vägleda våra handlingar likaväl som att förklara varför denna vägledning är den rätta.

Det är en omfattande skildring av historia, religion, politik, etik, kosmologi och personliga relationer. Han tar den klassiska antikens mytologi och flätar samman dem med kristen teologi. Och dessa skildringar står inte bara sida vid sida. De talar till varandra, innerligt och på djupet. Därmed blir de alla till sist aspekter av en enda vetenskap: vetenskapen om kärleken, som – naturligtvis – också är den mest betvingande och innerliga av alla personliga erfarenheter.

Integration är inget som Dante uppfann. Det är en av de djupaste och mest bestående ambitioner som driver seriös konstnärlig strävan och karaktäriserar stora konstnärliga prestationer. Dante konstruerar inte ett sammanhang; han upptäcker det. Ju mer uppriktigt han frågar, ju mer samvetsgrant han söker, desto större är den harmoni och enhet han finner. Hur skulle det vara – hur alltigenom avundsvärt – att tro sig leva i en sådan värld?

Dante överskuggar fullständigt den (vid närmare reflexion) allvarligt felbetecknade vetenskapliga ”teorin om allting”. För trots det sublima i försöket att koppla universums ursprung till fysikens alla väsentliga teorier, har en sådan uppgift långtifrån tagit itu med arbetet att förstå allt. Den har ingenting alls att säga oss om våra inre liv eller historiens detaljer. Den säger oss inget om politik eller ekonomi eller konst. Den moderna vetenskapliga uppgiftens dragningskraft, och lockelsen i dess storslagna beteckning, ligger i ekot av en genuin teori om allting – en fullständig redogörelse för hur varje betydelsefull sanning (var den än kommer ifrån) utmynnar i en strålande och begriplig totalitet.

Om vi älskar Dante, riskerar vi att gripas av en djup förfäran. Vi riskerar nämligen att känna att de vackra föreställningar han presenterar bara kan utformas precis så som han utformade dem. Vilket innebär att vi moderna människor är utestängda från Paradiset. Vid sidan av hans ter sig vår moderna redogörelse för världen ohyggligt fragmentiserad, opersonlig och tom – i själva verket meningslös.

Elementarkrafterna har ingen koppling alls till vårt inre liv; deras ändlösa slumpmässiga kollisioner och separationer en historia ”full av storm och vrede, och utan varje mening”. Vi lär oss själva att tro att vi lever i en värld som ”egentligen varken har glädje eller ljus eller kärlek eller visshet eller frid eller lindring för smärtan. Vi är här som på en mörk slätt där ett förvirrande larm av kamp och flykt sveper fram och ovetande arméer drabbar samman om natten” (för att låna slutraderna i Matthew Arnolds Dover Beach).

Men Dante tillhör inte Dante. Dante exemplifierar på ett utsökt sätt integrationens ideal. Men impulsen bakom detta kan förnyas av vem som helst när som helst. Och vårt själsliga misstag är att behandla hans verk som en källa till nostalgi, i stället för inspiration. ”Han gjorde det” – känner vi kanske – ”därför är dess tid förbi”. Men i själva verket borde hans aspirationer väcka motsvarande ambition inom oss.

Om man till varje pris ville presentera Den gudomliga komedin för någon vars enda referenspunkter fanns i dagens populärkultur, kunde man säga att det är en bromance. Det är berättelsen om Dante och hans stöttande kompis Vergilius. Eller snarare, en riktig finurlig historia: till att börja med är Dante den underordnade parten, men efterhand blir han oberoende.

När vi först träffar honom, ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring” där han ”i en dunkel skog gått vilse” och irrat bort sig ”från den rätta vägen”, är Dante vem som helst – vid någon tidpunkt. Jag såg en gång dessa ord inskrivna längs taklisten i hallen till en våning i Edinburgh. Att se dem där var en välkommen chock. Ägaren identifierade sig med författaren. Även hon kände att hon hade gått vilse mitt i livet. Dante ligger vaken om natten, förkrossad av oro och ”grämer sig och sörjer”. Det känns inte som om det är hans eget fel. Det känns som om livet helt enkelt gör detta med människor: det som man bryr sig om går fel; man finner det allt svårare att vara säker på sitt mål här i livet; man blir dyster; världen är en idiotisk plats, ens liv är bortkastat. Och de egna drifterna håller på att driva en vansinnig.

Vergilius är namnet på den person som hjälper dig. Och i viss mening är Dante än en gång ute efter att klargöra för oss vad han menar är litteraturens syfte. Dess uppgift är att hjälpa oss att leva väl genom att ge oss styrka att ta itu med våra problem, genom att ge oss (i en översiktlig form) en uppsättning bilder att begrunda och genom att reda ut våra idéer så att vi förstår livet rätt.

Vergilius är redan hans favoritförfattare, någon vars sinnelag och stil han älskar. Och tanken är att man borde ta denna vördade gestalt på mycket större allvar, att man verkligen borde försöka låta sig vägledas av honom. (I själva verket var det Beatrice som bad Vergilius att vägleda honom – vad innebär det, översatt till naturliga termer? En vän som får oss att ta oss själva på större allvar?) Och Beatrice är alla som vill hjälpa, men inte kan göra det direkt – man längtar efter att kunna vara med och påverka livet för dem man älskar och göra något gott för dem.

Vi ser ofta Vergilius värme och vänlighet gentemot Dante: ”Så varför dröjer du alltjämt? (…)varför ingen tillförsikt och djärvhet”, frågar han i Helvetets andra sång; för att därefter, i den följande sången, ”sedan han med glättig min lagt handen i min, och gett mig tillförsikt ånyo”, föra in Dante i det doldas rike. Detta är den sorts närhet man vill ha och behöver få av ett stort intellekt.

Om man betraktar Vergilius stora verk, Aeneiden, med Dantes ögon så är det en möjlighet – inte en sluten skapelse. Han älskar Vergilius, men menar inte att Vergilius har avslutat något. Hur vore det (för att återkomma till den inledande poängen) att betrakta Dante i samma kreativa, kärleksfulla anda? Den gudomliga komedin skiljer sig helt från Aeneiden, men är genuint inspirerad av den. Detta är vad traditionen är, idealt sett: en form av tänkt vänskap med det förflutnas finaste intellekt och främsta prestationer, i vilken man eftersträvar att återskapa dessa i ljuset av sina egna djupaste behov.

Vergilius tar farväl vid slutet av sång 27 i Skärselden: ”vänta ej ord och tecken från mig längre” – och märkligt nog verkar Vergilius inte avundas Dante nästa stadium, hans djupare erfarenhet. Detta ger i själva verket en insikt i Dantes föreställning om Helvetets första krets – den plats dit Vergilius och den klassiska kulturens alla andra sköna andar är förvisade. I själva verket är denna plats paradiset för dessa fullkomligt klassiska naturer. Den fästning där de vistas är rofylld, värdig och elegant. Den brokiga prakten i Paradiset, känner man, skulle vara stötande för deras smak. Det är inte vad de älskar.

Den gudomliga komedin kan också ses som en resejournal: Dante och Vergilius ger sig ut på en häpnadsväckande färd genom en väldig grotta och uppför ett berg. Och sedan kommer det sorgliga – Vergilius kan inte följa med på det slutliga äventyret ut i rymden. Men detta är gripande: till sist måste vi växa bortom dem vi beundrar. Likt en idealisk storebror måste Vergilius acceptera att Dante fortsätter till en plats dit han inte kan följa honom.

Även om en sammanfattning av detta slag ter sig ytterst vulgär, är det egentligen inget fel med den. Hela poängen är att Dante faktiskt tar upp vanliga livsfrågor. Det grova intryck det ger beror på antagandet att Dante bara ger en komplicerad, ganska förvirrande version av vissa elementära narrativa typer. Om vi vill kan vi använda denna typ av tolkning för att förödmjuka vilken klassiker som helst; Dante ger bara sin tids motsvarighet till en medioker film.

Men vi kan också vända på tolkningsriktningen. I själva verket är varje road movie vad Platon skulle kalla en kopia: ett försök att uppfatta och förstå vilka bestående och djupa värden vi lär oss genom nya erfarenheter; varje bromance försöker destillera (om än aldrig så ofullkomligt) den hjälpsamma vänskapens väsen.

Det är slående att se hur Dantes idé om traditionen har blivit en tradition i sig själv. Matthew Arnold uppfattade kulturen som ”det bästa som har tänkts och sagt om det som angår oss mest”. Schiller, Goethe och Nietzsche hade en liknande idé: vi måste ta det bästa som funnits och använda det i våra liv nu. Palladio uppfattade arkitekturen på samma sätt: vi måste bygga hus för oss själva som införlivar de bästa elementen i antikens största verk – och förvandla tempel till hem.

I Skärselden, sång 10, beskriver Dante ett antal reliefer som kantar förlösningens väg. De är verk skapade direkt av Gud: ”Han, som av evighet har skådat allting, skapade detta tal som här gjorts synligt.” Dessa reliefer exemplifierar alltså Dantes ideal om vad ett konstverk bör vara. Han beskriver i detalj en skulptur som visar kejsar Trajanus – världens mäktigaste man – som uppträder mycket hänsynsfullt mot en ”änka (…) full av smärta”. Hans exemplariska uppförande präglas av en brist på ego: hans enorma auktoritet är till för att tjäna andra, inte för att upphöja honom själv. Och den tillhör hans ”ämbete”, inte honom själv som individ. Om han skulle dö innan han uppfyllt sin plikt gentemot denna kvinna, säger han: ”Den som tar min plats skall ge dig din hämnd.” Hans efterträdare kommer med andra ord att vara bunden av precis samma plikt, eftersom plikten vilar på kejsaren, vem som än är kejsare.

Guds konstverk (som Delacroix underbara målning så att säga bara är en skugga av) är tänkt att lära ut en övertygande moralisk läxa – och att inpränta vissa övertygelser i vår hjärna så att de finns med oss i varje steg vi tar i livet. Sådana ”bilder av all slags ödmjukhet” är tänkta att hjälpa oss att vara ödmjuka i det verkliga livet. I följande sång – som fortsätter på samma tema – talar en av de botgörande om ”blocket som pressar ned min högmodiga nacke”. Det ideala konstverket är tänkt att göra detsamma för oss nu. Det säger inte bara hur vi bör vara; det eftersträvar att verkligen bevara vår ödmjukhet.

Den största konsten säger oss hur vi bör vara. Och om vi närmar oss den på rätt sätt – om vår kultur hjälper oss att närma oss den på detta sätt – så kan vi införliva dessa lärdomar i vårt eget liv. Detta är uppenbart vad Dante vill ha av sina läsare. Och (för att återkomma till min inledande poäng) han instämmer helt i tanken: ”den fråga vi bör ställa om ett stort konstverk är denna: vad erbjuder det mig som jag verkligen behöver?”

Den gudomliga komedin slutar med att Dante kontemplerar Guds anlete. Men i en mening är detta egentligen inte alls slutet. För Dante är fortfarande en levande människa av kött och blod, och vi ska tänka oss att han omedelbart måste återvända till den punkt där han påbörjade sin färd. Men nu är han en förvandlad människa, som inom sig bär på ett djup och en styrka i kunskap och erfarenhet som är unika i den mänskliga erfarenheten.

I Platons Staten berättas historien om en ensam människa som lämnar den vanliga erfarenhetens ”grotta” och lär sig att betrakta solen – en tydlig inspiration för Dante. Men efter att Platons ”människa” har betraktat himlarna och förstått sanningen om verkligheten ställs han inför stora faror när han återvänder till sina tidigare kamrater. De nyheter han medför är obegripliga för dem. De känner avsky och harm inför det han försöker säga.

Även Dante måste återvända till ”den värld som lever helt fel”, som Beatrice formulerar det i Skärselden 32. Vi är människorna i den världen. Det är till oss han talar.