Detta är tre av många viktiga frågeställningar som William Waldegrave berör i sina memoarer. Han har en hel del erfarenhet att luta sig mot. Han var verksam under tre konservativa premiärministrar (Heath, Thatcher och Major) och satt i regeringsställning mellan 1981 och 1997. Länge var han också själv het partiledarkandidat.

På många sätt representerar Waldegrave en konservativ arketyp. Han är son till en earl, uppväxt på ett gods och utbildad på Eton, Oxford och Harvard. Ändå talar han tämligen distanserat om två huvudströmningar i den egna överklassmiljön. En strömning, representerad av mammans sida av släkten, är en miljö inom vilken han säger att ideologin egentligen hade liten betydelse. Det viktiga var att synas och glänsa och vinna priser, må det vara skoldiplom, sportpokaler eller ministerposter. Den andra strömningen, representerad av pappans sida, beskriver en form av puritansk konservatism som var socialt hierarkisk men som idealt också präglades av ömsesidig solidaritet. Privilegier definitivt, men också ett visst förakt för pliktförsummelse, subversiva socialister och snabba pengar. Tänk lord Grantham i Downton Abbey.

Flertalet konservativa premiärministrar har tillhört denna skara, även om det var Benjamin Disraeli (premiärministern på 1800-talet som var något så suspekt som en medelklassfigur med italienska och judiska anor) som först slog mynt av begreppet av One Nation Conservatism. I en mening överförde han då jordbrukssamhällets solidaritetstänk till riksplanet.

Den misstänksamhet mot radikala samhällsexperiment som kanske är det mest kännetecknande draget för konservatismen beskriver Waldegrave mindre som ett uttryck för en typiskt konservativ ideologi än som avsaknad av ideologisk övertygelse. Waldegrave, klassiskt skolad, instämmer med flera konservativa politiska filosofer i att det inte finns någon konsekvent hållbar moral eller vägledande princip. Han menar att om vi rannsakar oss själva så väljer och vrakar vi, egennyttigt, mellan alla möjliga sorters tankegods. Därav en hälsosam generell skepticism gentemot alla politiska universallösningar, oavsett hur förföriskt dessa kan låta. ”Lär dig att identifiera nonsens” är hans favoritdevis. Statsmannaskap handlar, enligt Waldegrave, om att göra sitt bästa utan övertro på egna förmågor. Centralt är att undvika att göra skada.

Därmed repeterar boken konservatismens idag undervärderade förtjänster. Samtidigt ger han också exempel på att inte heller socialkonservatismen har mycket att sätta emot excesser som följer av droppvis smygande förändringar. På 1970-talet hade den ekonomiska korporativismen dominerat i ungefär 40 år. Tidens subventionspolitik och rituella lönepåslag, som fackföreningarna låg bakom, hade därmed utvecklats till tradition. Det medförde ständigt försämrad konkurrenskraft samt strukturellt stöd för döende (och miljöförstörande) industrigrenar. Som lök på laxen också skuldberg och hyperinflation. Den konservativa regeringen Heath (1970–74) tutade ändå på i den vedertagna andan. Waldegrave menar att krisläget till slut blev så akut att reversering, det som senare etiketterades som thatcherism, följde av tvingande snarare än ideologiska skäl.

Han påminner om att det var Labourregeringen Callaghan (1974–79) som, försiktigt, initierade såväl skuldsaneringskampen som den monetaristiska inflationskampen. Fackföreningarna svarade med strejker som ledde till sopberg, elransonering, obegravda lik samt rentav personalbrist på barnsjukhus. Waldegrave hävdar att Thatcher inte vann valet 1979 på grund av en då särskilt avvikande linje (den utvecklades först efteråt), utan för att fackföreningarna till slut fått väljarna att tappa tålamodet.

Waldegrave kastar också ljus över den viktiga skiljelinjen mellan socialkonservativa och liberalkonservativa. Av födsel och ohejdad vana tillhörde han det första lägret, men han menar att han ändå förfördes av vad han beskriver som den intellektuella tydligheten hos den liberala falangen. Liberalkonservativa, som på 1970-talet hade litet av en intern kufstämpel, producerade en vägkarta som partiet förut inte haft. Det medförde en säkerhet i tonen – och ibland oresonlighet – som var tämligen väsensskild från den patriarkaliskt ”förstående” konservatism som alltid förut präglat partiet.

Vidare går Waldegrave in på att effektivt ledarskap kräver både allierade och vägkarta. Heath hade det första men inte det andra. För ”uppkomlingen” Thatcher var det snarare tvärtom. Om motiven bakom palatskuppen som fällde henne, blir Waldegrave lika diffust motsägelsfull som alla andra omedelbart inblandade. När hon var ute på hal politisk is, som gällande poll tax, så gällde det också flertalet andra i partiet. Med viss stolthet beskriver Waldegrave sig själv som den allmänt avskydda skattens huvudarkitekt. Han antyder att Thatcher inte var lika reflekterande som till exempel han själv, och att en form av enkelspårighet förklarade hennes handlingskraft. Det är en bekväm förklaring för hennes bödlar, men motbevisas med råge av hennes egna memoarer. Dessutom skriver Waldegrave på annan plats att Thatcher kunde vara betydligt mer obeslutsam än vad ryktet gjorde gällande. Samtidigt säger han att hennes fasthet även när det blåste snålt, efter att hon väl fattat ett beslut, gjorde att hon förtjänar sitt rykte som politisk gigant.

Han hävdar att det var helt nödvändigt att bryta fackföreningarnas makt för att att få bukt med arbetslösheten, samtidigt som han kritiserar Thatcher för att maktbalansen därmed skiftade i de svagas favör. Det var denna nyanslösa resonemangslinje (en strukturellt underbyggd arbetslöshet befäster förstås en permenanent underklass) som gjorde att Thatcher talade om partietablissemanget som ”blöta” och drivna av en personlig privilegieskuld som gjorde de svaga en otjänst. Waldegrave väljer att inte alls beröra denna motkritik, vilket försvagar hans testamente över Thatchereran och stärker misstanken att hon kanske främst avpolleterades för att hon blivit så dominant att många i den gamla partieliten kände sig förbigångna. Egomassage var aldrig hennes starka gren.

Förmodligen var det inte oviktigt att många av de socialkonservativa stötarna – inklusive Waldegrave – var mer eller mindre analfabeter ifråga om såväl ekonomisk teori som ekonomisk praktik. Därmed kunde de inte göra sig gällande kunskapsmässigt i den nya och mer meritokratiska miljö som Thatcher uppmuntrade. Hennes sociala otålighet hjälpte henne inte heller. Waldegrave nämner hur pinsamt det kunde bli när hon högg irriterat mot långvariga vapendragaren Geoffrey Howe. Varför? Hon irriterade sig på hans tendens att mumla.

Krypskyttet från det egna partiet (i kombination med vänsterns exempellösa hatkampanjer) blev i längden för mycket. Det kan betraktas som symboliskt i flera bemärkelser att partimotståndarna ändå inte vågade sig på att låta henne schavottera förrän efter det att hon mist tidigare nyckelallierade (Geoffrey Howe och Nigel Lawson) på grund av sitt robusta motstånd mot ERM (eurosamarbetets pilotprojekt). Med facit i hand konkluderar även Waldegrave att hon återigen hade rätt i sakfrågan.

Många mänskliga iakttagelser blåser liv i Waldegraves berättelse. Han skriver att boken är avsedd att porträttera känslolivet hos en karriärpolitiker, och det gör han skickligt utan att förfalla åt narcisstiskt koketteri. Han talar om sin fru i så lyriska ordalag att det inte går att bevivla att hon är hans emotionella centrum, och han lyckas ändå undvika att det blir larvigt. Däremot är han tämligen hård mot sig själv. Han skriver att han hela livet igenom varit blyg och osäker, förmodligen för att han var sist i en syskonskara på sju och alltid hade svårt att få en syl i vädret.

Dessutom måste han alltid leva med föreställningen att han fått allt serverat. Av goda skäl. Det var räkmacka in till både det ena och det andra. Självklart blev det viktigt för honom att manifestera att han kunde göra sig gällande på egna meriter. Men vad var en god prestation när pappa ringer ett samtal för att ordna en glidaranställning i näringslivet (vilket skedde)? När bankverksamhet betraktas som vulgärt (där hämtade han pengar efter att han år 1997 åkt ur parlamentet, men han talar om upplevelsen med avsmak)? När journalistik inte betraktas som tillräckligt karriärbefrämjande (därför avböjde han positionen som chefredaktör för tidningen Spectator).

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För Waldegrave är det bara politiken som verkligen betytt något. Han är befriande öppen med att han nästan ända fram i nutid varit så besatt att han inte kunnat förstå hur någon annan sfär kan vara av intresse: ”How can these [normal] people, walking on the pavement, live?” Vidare tycks han vara genuint besviken över att han, trots sina försprång, aldrig lyckades vinna någon av de främsta ministerposterna.

Det var också med en hårsmån han poitiskt överlevde en skandal kring huruvida han känt till att ett brittiskt företag försökte sälja vapenkomponenter till Mellanöstern. Till slut friades han, men hans rykte återhämtade sig aldrig. Bitterheten är stor och kanske främst för att hans dittills egentligen enda profilering (undantaget poll tax) var hans renommé som hedersman.

Det gör nog ingenting att Waldegrave aldrig blev premiärminister. Trots en rad vettiga tankar tycks han vara mer av en följa strömmen-figur än en ledare. Hans praktiska devis tycks ha varit att hålla huvudet nere och av garderingsskäl göra som flertalet andra. Problemet är förstås att när alla andra gör samma sak finns det ingen som leder. Om en ändå tar täten genom att tala klarspråk, framstår övriga som en smula löjliga. Han eller hon undermineras då med epitet som ”cynisk” och ”krass”. Om än först efter att ha löst det krångel som ingen annan kunde hantera. Den logiken gäller inte bara i Storbritannien. Det är förmodligen av likartade skäl som en ”smidig” person som Stefan Löfvén leder Sverige, en sådan som inte rubbar några interna maktcirklar, snarare än en oändligt mycket mer realistisk och kapabel ”buffel” som Göran Person.

Om än inte avsiktligt så pekar ändå Waldegrave mot lärdomar som denna genom sin föredömligt öppna och självutlämnade stil. Det är genom sina memoarer som Waldegrave till slut verkligen lyckats göra sig gällande på egna meriter.