Katastrofscenarier

Coronaviruset: satte experterna på plats. foto: jung yeon-je / Getty Images

För nästan 20 år sedan slog kosmologen och astrofysikern Martin Rees vad om att en enda incident av ”bioterror or bioerror” – biologisk terrorism eller biologiska misstag – vid slutet av 2020 skulle ha dödat en miljon människor. År 2018 antog psykologiprofessorn Steven Pinker vadet. Människor­ tenderar att överdriva risker, menade han, och ett sjukdomsutbrott i det tjugoförsta århundradet skulle möta ett internationellt nätverk av medicinska och epidemiologiska experter med bättre verktyg för sjukdomsbekämpning än någonsin tidigare.

Vem som vann vadet beror på om viruset SARS-CoV-2 när det kommer till kritan visar sig ha läckt ut från det virologiska laboratoriet i Wuhan eller uppstått av en slump på marknaden intill. På en punkt är det dock redan tydligt att Pinker hade fel. Det internationella nätverket av medicinska och epidemiologiska experter var inte någon större utmaning för coronaviruset.

I sin bok Doom försöker historikern Niall Ferguson förklara varför mänskligheten trots den vetenskapliga utvecklingen inte verkar ha blivit bättre, utan snarare sämre, på att hantera katastrofer. Boken är både en exposé över stora och små katastrofer genom historien, en sammanfattning av coronapandemins första halvår, en geopolitisk analys av ett framväxande nytt kallt krig och en guide till hur vi bör förhålla oss till nästa katastrof – vad den än visar sig bestå av.

Först av allt behöver vi göra upp med ett antal vanföreställningar, skriver Ferguson. En av de mest centrala är villfarelsen att den vetenskapliga utvecklingen gör människan ständigt bättre rustad mot naturens illvilligare sidor. I själva verket pågår en kapprustning, där det mänskliga samhällets utveckling gynnar ”fienden” lika mycket som den gynnar oss själva.

”Även om många tänkbara katastrofer är sannolika – exempelvis utbryter pandemier då och då – är det extremt svårt att förutse när de kommer att inträffa.”

För att förstå varför behöver vi göra oss av med idén att katastrofer är endera naturliga eller skapade av människan. I själva verket avgörs deras omfattning oftast av en kombination av ett naturfenomen och strukturen i det mänskliga samhälle som drabbas. Om en tsunami ödelägger en redan obebodd kuststräcka, eller om ett influensavirus hoppar från gris till människa utan att den smittade personen träffar någon annan, har ingen katastrof inträffat (inte för mänsklighetens räkning, i alla fall). Och redan när vetenskapen var många århundraden ifrån att förstå hur virus fungerar insåg människor att isolering och karantän kunde erbjuda skydd från pesten.

Med andra ord: själva patogenen är bara en av de faktorer som avgör hur allvarlig en pandemi blir. Samhällets nätverk spelar en viktig roll, och medan den medicinska utvecklingen gynnar oss något enormt ger vår globaliserade, urbaniserade samhällsstruktur ett virus bättre möjligheter att spridas än någonsin tidigare. Det visade sig redan under influensapandemin (spanska sjukan) 1918–1919, där smittan följde med militära förflyttningar under första världskrigets slut. Lägg därtill att mänsklighetens vetenskapliga utveckling inte bara har givit oss botemedel och vacciner, utan också några av de allvarligaste hoten mot vårt samhälle: både aktiva hot, som kärnvapen, och passiva hot, som den risk solstormar numera utgör på grund av vårt beroende av elektronisk kommunikation.

Vi är alltså inte bättre skyddade mot katastrofer nu än vi var tidigare. Och även om många tänkbara katastrofer är sannolika – exempelvis utbryter pandemier då och då – är det extremt svårt att förutse när de kommer att inträffa. Ferguson avfärdar de cykliska historieteorier som menar att historien upprepar sig med så jämna mellanrum att vi kan använda dess mönster för att förutse framtiden. Han avfärdar också den deterministiska historiesynen, och de historiker som när ett krig väl har brutit ut tycker sig se dess orsaker flera decennier tillbaka i historien. Post hoc, ergo propter hoc – det är ett logiskt felslut att utgå från att det som följer på något annat är en konsekvens av det.

Katastrofer, menar Ferguson, inträffar när komplexa system når en brytpunkt. Ofta är det konsekvensen av en mindre störning som får hela strukturen att skifta och tippa över. Det är alltså ingen idé att försöka gissa sig till vilken av alla tänkbara tuvor det blir som välter lasset nästa gång. Vad vi kan göra är att göra samhället så tåligt som möjligt för störningar, i vilken form de än kommer.

Fergusons historiesyn påminner om vad Lev Tolstoj gav uttryck för i Krig och fred, där han argumenterade för att det i själva verket inte var Napoleons vilja och militära geni som drev erövringen av Ryssland framåt, utan en mängd mindre händelser bland den stora majoriteten av människor som aldrig kom i närheten av beslutspyramidens topp. De högsta kretsarnas order och påbud var ”bara reflexer av det som ändå skedde”.

För journalister är det en oemotståndlig lockelse att resonera tvärtom och ge höga makthavare ansvaret för historiens skeenden, åtminstone de mörkare episoderna. Allra helst är det presidentens eller premiärministerns personliga fel att en sjukdom blir en pandemi, särskilt när presidenten i fråga är impopulär bland journalister från början.

Även i Doom är politisk inkompetens en viktig faktor, men kritiken riktas inte mot personerna utan mot strukturerna. Framförallt gäller det Kinas auktoritarism och västvärldens uppsvällda byråkratier, som båda uppvisade allvarliga brister i hanteringen av pandemin. Styckena där Ferguson går igenom alla britter och amerikaner som samtidigt var ansvariga för respektive lands pandemiförberedelser är genuint förvirrande att läsa. På grund av den oklara ansvarsfördelningen och den bristande förståelsen för risker och katastrofer infördes inga restriktioner förrän det var för sent för att de skulle göra nytta. Av samma skäl tilläts sedan restriktionerna att ligga kvar så länge att de vid det här laget förmodligen har gjort minst lika stor skada som pandemin i sig.

Att rusta samhället för katastrofer är svårt. Politiker har en tendens att förbereda sig på den senast inträffade händelsen, precis som generaler sägs vara ständigt redo att utkämpa det förra kriget. Och människor i allmänhet har – tvärt­emot vad Steven Pinker utgick från när han antog Martin Rees vad – en tendens att underskatta hot. Vi utgår från att just vi kommer att klara oss, oavsett om det gäller krig, sjukdom eller naturkatastrofer.

Rent praktiskt är det förstås en sund inställning, men den leder till riskbenägenhet. Ferguson beskriver hur män­niskor envisas med att slå ned bopålarna där två tektoniska plattor möts eller bosätta sig på Vesuvius sluttningar nästan så fort lavan hunnit torka. Det finns förstås goda skäl att ta sådana risker, som exempelvis den bördiga jordbruksmarken vulkanisk aska ger upphov till. Faktum kvarstår dock: vi räknar med att klara oss.

Människor har också en benägenhet att se vad vi vill se, vilket ytterligare försämrar vår krisberedskap. I januari 2020, medan flygplanslaster med infekterade passagerare lämnade Wuhan, samlades världens främsta makthavare i Davos för att diskutera – klimatförändringar. De utgör inte ett obetydligt hot, men ett stort antal politiker, journalister och aktivister har stirrat sig så blinda på dem att de tappat förmågan att se andra orosmoln.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Sådana finns det gott om. Vi skulle kunna drabbas av ännu en pandemi, i värs­ta fall ett utbrott av antibiotikaresistent pest. En större jordbävning på fel ställe. Ett dammbrott i ”de tre ravinernas damm” i Kina. Ett kraftigt vulkanutbrott, i värsta fall i en så kallad supervulkan. En solstorm som slår ut den elektronik moderna samhällen har gjort sig be­roende av. Biologisk krigföring. Kärnvapenkrig. Artificiell intelligens som löper amok. Listan är lång, och det hjälper inte att både politiker och intellektuella öppet flörtar med totalitära ”lösningar”. Av historien att döma gör de bara katastrofer ännu värre.

Det innebär en extra orsak att vara uppmärksam på relationen mellan Kina och västvärlden, som hamnat i fokus under coronapandemin. Ferguson är långt ifrån ensam om sin analys att vi befinner oss i inledningsfasen till ett nytt kallt krig, med Peking som motpol till USA och Europa. Pandemin har knappast bromsat den utvecklingen. Även om denna inte skulle visa sig vara resultatet av en laboratorieläcka, går det inte att bortse ifrån att dess omfattning är en direkt konsekvens av Kinas hemlighetsmakeri vintern 2019/20.

Att som historiker skriva en bok om ett pågående skeende är modigt. Att försöka dra slutsatser om dess konsekvenser likaså. Frågan är dock om inte det mest vågade från Fergusons sida är att avsluta med en hyllning till något så väsensskilt från historievetenskapen som den dystopiska science ­fiction-litteraturen.

Det är omöjligt att tillskriva alla tänkbara framtida katastrofer mer än påhittade sannolikheter, skriver han. Det bästa sättet att förhålla sig till dem är istället att föreställa sig dem, och detta har i två århundraden varit science­ fiction-författarnas jobb. Ray Bradbury, författare till Fahrenheit 451 (1953), skulle förmodligen hålla med. ”Jag förutspår inte framtidsscenarier,­ jag förebygger dem”, sade han i en intervju (Conversations with Ray Bradbury, 2004).

Ferguson verkar ha en liknande ambition. I en intervju i The American Conservative (21/5) beskrev han sin önskan att få beslutsfattare, eller åtminstone dem som läser böcker för beslutsfattares räkning, att tänka på katastrofberedskap på ett nytt sätt. Och när man tänker efter är det inte omöjligt att situationen idag hade sett annorlunda ut om världens makthavare hade fokuserat på att bygga ett generellt motståndskraftigt samhälle, istället för att på förhand bestämma sig för vad nästa katastrof skulle bli. 

Blanche Sande

Redaktör i nättidningen Kompass.

Mer från Blanche Sande

Läs vidare