Det var säkert inte en tillfälllighet att Greklands nytillträdde premiärminister Kyriakos Mitsotakis valt att prioritera Berlin och Angela Merkel, när han sent på kvällen den 28 augusti inledde sin första längre utlandsresa efter segern i parlamentsvalet den 7 juli. ”Vår viktigaste partner är Tyskland”, sa han nyligen i en intervju i den tyska tidningen Merkur, där han också passade på att distansera sig från det vänsterstyrda Spanien och det högerpopulistiska Italien.

Mitsotakis val av resmål kom knappast som en överraskning. Redan som oppositionsledare gjorde han långtgående utfästelser med syftet att försäkra sig om stöd från det tyska regeringspartiet CDU och dess ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer. Sålunda lovade han den tyska CDU-ledaren att hans parti Ny Demokrati inte skulle motsätta sig de tyska krav på privatisering av allmän egendom som den nyligen avgångna vänsterregeringen gjort sitt bästa för att förhala under sina fyra år vid makten. Det betyder att Tyskland kommer att kunna förstärka sitt redan förut mycket starka grepp om den grekiska ekonomin.

Att Mitsotakis söker stöd hos sina tyska meningsfränder är naturligtvis inte oväntat. Han talar själv flytande tyska, och han tillhör en släkt som sedan länge haft starka band till Tyskland. Dessutom har Angela Merkel vid tidigare parlamentsval lovat att straffa de grekiska väljarna genom ekonomiska sanktioner för den händelse att valresultatet skulle gå hans parti emot. Ett illustrativt exempel på det var de två valen under våren och sommaren 2012. Under intryck av de tyska hotelserna kom den inledande vänstervågen av sig och Ny Demokrati kunde därför återta makten.

Mitsotakis har alltså goda skäl att vårda sina tyska förbindelser, men det hindrar inte att hans ostentativa tyskvänlighet väcker blandade känslor hos många av dagens greker. Skälen till detta är till stora delar historiska.

När det grekiska frihetskriget började 1821 reagerade tyskarna till en början starkt negativt. Man såg det som en farlig utmaning mot det internationella fördrag – den så kallade Heliga alliansen – som skulle sätta stopp för alla revolutionära rörelser i Europa. Särskilt stark var oron bland de tyskar som fruktade att grekernas frigörelse från turkarna skulle leda till att Grekland gled in i den ryska maktsfären.

Denna oro delades inledningsvis också av den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Visserligen var han i sin ungdom en varm anhängare av den tidens revolutionära stämningar, men efter franska revolutionen 1789 blev han så småningom alltmer konservativ.

Men Goethes ovilja mot grekernas krav på självständighet skulle visa sig övergående. Vad som fick honom att ändra uppfattning var Lord Byron, en liberal aristokrat som redan 1823 anslutit sig till den grekiska frihetskampen. När han året därpå dog i Messolonghi hade han redan hunnit skapa opinion för grekernas sak. Att han inte föll i strid utan i en febersjukdom hindrade inte att hans exempel fick stor betydelse för den tyska inställningen till grekernas kamp. Ett av de tydligaste uttrycken för det är andra delen av Goethes Faust. Detta verk kan läsas som en poetisk fantasi om ett idealiserat Grekland, där antiken och 1820-talet smälter samman till en enhet.

Detta skulle efter hand få en enorm betydelse för relationen mellan Tyskland och Grekland. Många framstående tyskar engagerade sig i det som med ett grekiskt ord brukar kallas ”filhellenism”, alltså kärlek till det grekiska. Dit hörde en av Europas mest framsynta monarker, den liberale kung Ludvig I av Bayern (1786–1868). Inspirerad av Faust lät han uppföra museer och offentliga byggnader i klassicistisk stil. Syftet var att få hans huvudstad München att framstå som ett modernt Aten.

Det innebar dock inte att relationen mellan Tyskland och Grekland var konfliktfri. Inte minst framgår det av grekernas reaktioner mot de rena rötägg från europeiska kungahus som stormakterna – mot de grekiska undersåtarnas uttryckliga önskan – insisterade på att placera på tronen i Aten.

Ett exempel på det var det starka motståndet mot Otto av Bayern – son till Ludvig I – som efter en överenskommelse mellan stormakterna blev det moderna Greklands förste monark. Under hans tid på tronen (1832–1862) grundlades det korrumperade klientsystem som än idag kraftigt hämmar grekisk ekonomi. Därtill kom att den bayerska armén fick en roll som kan erinra om den som amerikanska soldater spelade under Irakkriget. Dessa missförhållanden och andra ledde till en rad uppror mot den bayerska marionettregeringen. När Otto sent omsider tvingades avgå efterträddes han av den tyskättade prins Vilhelm av Schleswig-Holstein-Sönderborg-Glückburg. Under namnet Georg I regerade han Grekland fram till 1913, då han blev mördad och efterträddes av sin son, Konstantin I.

”Enligt mångas mening innebär den också att det i praktiken blivit omöjligt för den grekiska rege­ringen att föra en politik som står i strid med tyska intressen.”

Grekernas komplicerade förhållande till Tyskland kom även i dagen under första världskriget. Under ledning av landets folkvalde premiärminister, liberalen Eleftherios Venizelos, verkade republikanerna för att Grekland skulle delta i det krig mot Tyskland som leddes av ”ententen”, alltså England, Frankrike och Ryssland. Dessa planer gick stick i stäv med den tyskvänliga politik som företräddes av kung Konstantin och dennes tyskfödda drottning Sofia, som var syster till kejsar Vilhelm II. Efter en våldsam konflikt som varade i flera år tvingades den tyskvänlige kungen i juni 1917 att abdikera till förmån för sin son Alexander. Strax därefter gick Grekland på ententens sida med i kriget mot Tyskland och Österrike.

Spänningarna mellan greker och tyskar hindrade inte att en rad tyskspråkiga kulturpersonligheter engagerade sig för den filhellenistiska saken. Mest inflytelserik var den existentialistiske filosofen Martin Heidegger, som gång på gång underströk att han själv och hans lärjungar var efterföljare till de grekiska filosofer som levt före Sokrates.

Filhellenismen hos Goethe och Heidegger skulle sedan i vulgariserad form bli en central ingrediens i nazismen. Sålunda menade nazisterna att Hitlers Tyskland var den rättmätiga arvtagaren till den högkultur som under klassisk tid (cirka 500–300 f Kr) hade skapats i det antika Grekland. Dock var det inte det förhållandevis demokratiska och kulturellt högtstående Aten som var Hitlers ideal, utan det militaristiska och kulturfientliga Sparta.

Nazisternas entusiasm för Grekland hade historiska rötter, men den förstärktes kraftigt i samband med olympiska spelen i Berlin 1936. Bland de antika ruinerna i Olympia tändes den fackla som via Aten, Delfi, Sofia, Belgrad, Bukarest, Budapest, Wien och Prag skulle föras till den tyska huvudstaden.

Den 1 augusti klockan 11.42 kom den grekiska elden fram till Berlins Olympiastadion. Där väntade uppemot 100 000 åskådare, däribland Hitler och stora delar av ledningen för den nazistiska regim som tre år tidigare tagit över makten i Tyskland.

Fackelstafetten från Grekland blev ett viktigt inslag i Berlinolympiadens dramaturgi. Om det vittnar inte minst Leni Riefenstahls välkända propagandafilm Olympia (Den stora olympiaden). I en lång, mycket vacker inledning ser vi den olympiska elden tändas bland ruinerna i Olympia, och därefter får vi följa dess färd bland jublande människomassor i Grekland, Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Tjeckoslovakien, Österrike och Tyskland. När den siste fackelbäraren springer in på Berlins Olympiastadion förväntas åskådarna ha tagit till sig budskapet att det glansfulla arvet från antikens Grekland nu övertagits av det nazistiska Tyskland, Europas nya herrar.

Under olympiaden 1936 fanns det också visst fog för de nazistiska ledarnas förhoppningar om att kunna knyta an till det grekiska arvet. När den olympiska elden tändes hade Grekland just fått en starkt tyskvänlig regering som verkade ha goda förutsättningar för att komma väl överens med nazisterna. Den 14 april 1936 hade det grekiska parlamentet överlåtit sin makt till Ioánnis Metaxás, en i Tyskland utbildad general med starka sympatier för Hitler. Under Berlinolympiadens fjärde dag, den 4 augusti 1936, gjorde han sig med stöd av den grekiske kungen till diktator i Grekland, en händelse som än idag högtidlighålls av grekiska nazister.

På några punkter avvek dock Metaxás regim från vad man kunnat förvänta sig av en regim med så starka sympatier för Hitler och nazismen. Man uppgav nämligen inte de goda relationer till Storbritannien som av tradition kännetecknat grekisk politik. När andra världskriget brutit ut försökte man därför i det längsta bevara sin neutralitet.

Denna strategi misslyckades dock. Våren 1941 invaderades Grekland av tyska styrkor. Den 20 april undertecknades – i strid med order givna från Aten – vapenstillestånd med Tyskland av Geórgios Tsolákoglou, en starkt tyskvänlig general som övertagit kommandot över de grekiska trupperna efter den nyligen avlidne Metaxás. Tio dagar senare blev han av tyskarna utnämnd till premiärminister i en nazivänlig marionettregering.

Till en början verkade de tyska ockupanterna angelägna om att odla goda relationer till vanliga greker. Av historiska skäl hade ju tyskarna dyrkat ”det grekiska” som idé och princip, och i invasionens inledande skede uttryckte de beundran för sina grekiska motståndare och deras modiga sätt att försvara sig.

Men smekmånaden mellan ockupationsmakt och befolkning skulle bli kort. Så snart ockupationen mötte motstånd avgjorde tyskarna att de samtida invånarna i Grekland inte var riktiga greker utan invandrade slaver – och därmed ”mindervärdiga”! Därmed inleddes mer än tre år av nazistisk terror mot den stora majoritet av greker som vägrade samarbeta med ockupationsmakten.

Nazisternas tilltagande missnöje med grekerna berodde alltså först och främst på att den breda allmänheten i landet visade sig betydligt mindre benägen att samarbeta med den tyska ockupationsmakten än befolkningen i länder som Frankrike, Italien och Tjeckoslovakien. Det kunde man se i de nazistiska myndigheternas indignerade reaktioner på grekernas ovilja att låta sig rekryteras som frivillig arbetskraft i den tyska krigsmaskinens tjänst. De greker som man trots motståndet lyckades locka till Tyskland beskrevs av tyska myndigheter som mer svårhanterliga än arbetare från andra nationer. Enligt rapporter från Gestapo var de både lata och uppstudsiga. Den nazistiska irritationen gentemot de grekiska gästarbetarna berodde dock inte bara på deras ovillighet att underkasta sig sina tyska herrar. En annan orsak var att de inte sällan gjorde tyska kvinnor med barn. I syfte att motverka denna ovälkomna konsekvens av arbetskraftsimporten beskrev nazisterna de grekiska arbetarna som värdelösa undermänniskor.

Den allra viktigaste orsaken till tyskarnas indignation var dock den motståndsrörelse som började ta form redan några månader efter tyskarnas inmarsch i landet. I september 1941 grundades EAM (Grekiska folkets befrielserörelse) och en kort tid senare dess väpnade gren ELAS (Folkets nationella befrielsearmé). Drygt tre år senare hade dessa organisationer på egen hand tvingat den tyska ockupationsmakten att lämna landet. I början av oktober 1944 inledde de tyska trupperna ett snöpligt återtåg ur det land som de under mer än tre år plundrat på allt som gått att plundra. Intill dess hade den tyska ockupationen dock kostat Grekland uppemot en miljon människoliv. Dessutom hade tyskarna stulit den grekiska guldreserven och tvingat grekerna att betala en oerhört betungande avgift för finansiering av den tyska ockupationsarmén.

Mot den bakgrunden kan man förvåna sig över den storsinthet som grekerna efter kriget visade gentemot det besegrade Tyskland. Sålunda ställde man sig med all kraft bakom den nedskrivning av den tyska krigsskulden som genomdrevs 1953, vilket ledde till att Tyskland fick halva sin skuld avskriven. Dessutom beslöt man att tyskarna bara skulle behöva betala av den återstående skulden i en omfattning som motsvarade 3 procent av landets exportinkomster.

Detta storsinta agerande gentemot den forna fienden tycks dagens tyskar dock ha förträngt. I varje fall finns det ingenting som tyder på att den tyska regeringen lärt något av de greker som 1953 kom till de skuldtyngda tyskarnas undsättning.

Mot den bakgrunden är det inte oväntat att Mitsotakis ostentativa tyskvänlighet väcker blandade känslor i dagens Grekland. Därtill kommer att hans uttalade vilja att underkasta sig de tyska kraven på utförsäljning av allmän egendom i det långa loppet kan visa sig vara en olönsam politik.

Redan i dagsläget finns det bland grekerna en oro över att det tyska bolaget Fraport blivit majoritetsägare i fjorton av landets viktigaste flygplatser, däribland på semesteröarna Korfu, Kreta, Kefalonia, Kos, Lesbos, Mykonos, Rhodos, Samos, Santorini, Skiatos och Zakynthos. Det är en affär som leder till att merparten av intäkterna går till den tyska delstaten Hessen och dess huvudort Frankfurt. Enligt mångas mening innebär den också att det i praktiken blivit omöjligt för den grekiska regeringen att föra en politik som står i strid med tyska intressen.

Det intrycket förstärks också av rapporteringen kring Mitsotakis möte med Merkel på eftermiddagen den 29 augusti. Att döma av den efterföljande presskonferensen på omväxlande tyska och grekiska tycks han medvetet ha undvikit att ta upp ämnen som skulle kunna genera den tyska förbundskanslern inför de förestående delstatsvalen i Brandenburg, Sachsen och Thüringen. Sålunda berördes inte alls den omförhandling av den grekiska statens skulder till Tyskland som Mitsotakis utlovade i sin valkampanj. Däremot tryckte man starkt på behovet av en snabbare privatisering av de grekiska statsföretagen och den offentliga sektorn. Sådana reformer skulle enligt Merkel öka de tyska företagens investeringsvilja, och därmed också kunna bidra till en förbättring av affärsklimatet och de bilaterala kontakterna mellan Tyskland och Grekland.