Det var en intressant syn. Från min utsiktspunkt kunde jag konstatera att det som avgränsade Gaza från Israel inte bara var ett staket, utan så långt ögat nådde även en mur.

Konstruktionsarbete pågick, stora grävskopor arbetade tillsammans med jättelika lyftkranar. Jag frågade min guide,­ en ortodox jude från Jerusalem, vad som var på gång. Han ruskade på huvudet och mumlade att det var en styggelse, men en nödvändig sådan. Han förklarade att projektet som vi bevittnade gick ut på att sänka ned betongsegment i marken, så djupt som 70 meter för att förhindra att Hamas eller Islamiska jihad grävde tunnlar under avspärrningen. Israel har under många år systematiskt försökt förstöra tunnlarna men palestinierna gräver ständigt nya. Min sagesman uppgav för mig att israelerna nu tänkte sätta stopp för det, en gång för alla.

Det betyder i så fall att Gazas image som världens största utomhusfängelse förstärks. En mur som inte går att penetrera, och till sjöss en effektiv blockad som hindrar båtar från Gaza att ge sig ut på fiskrikt vatten. Allt för att stoppa införsel av vapen men också för att hind­ra militanta palestinier från att ta sig till Israel med bombbälten kring midjan.

Bara en kilometer från gränsen mellan Gaza och Israel ligger den israeliska staden Sderot. Det är en vanlig israelisk stad i de flesta avseenden. Det som gör den lite udda är att den allt som oftast beskjuts med raketer från Gaza. Ett omfattande larmsystem varnar invånarna för inkommande Qassamraketer och då har de femton sekunder på sig att sätta sig i säkerhet. Varje bostadshus har en tillbyggnad i form av ett skyddsrum. Det finns många som kritiserar Israel för att förbjuda införsel till Gaza av vissa typer av byggnadsmateriel, exempelvis järnrör. Den som har sett en Qassamraket förstår förbudet bättre. Raketerna är tillverkade av vanliga järnrör, ungefär 15 centimeter i diameter. I toppen finns någon form av enkel sprängladdning. Sedan 2004 har tusentals slagit ned i staden med några hundra dödsoffer som följd. Under det senaste kriget hotades Tel Aviv för första gången av Hamas hemmabyggen.

Israel försöker skydda sig med hjälp av ett system som heter Iron Dome, järn­kupolen. Det är ett mobilt system med ramper från vilka robotar kan avfyras för att skjuta ned raketerna innan de slår i marken. Var och en av dessa robotar kostar omkring en halv miljon i svenska kronor.

”Hamas startar krigen, Israel avslutar dem”, skriver den amerikanske författaren Jonathan Schanzer i boken Gaza Conflict 2021. Han försöker inte gömma sig bakom någon förment neutralitet i frågan om relationen mellan judar och araber i Mellanöstern, och lika bra är det. Det finns enligt min mening ingen som klarar av konststycket att balansera de hätskt motstridiga åsikterna om rätt och fel i den debatten. Bättre då att som läsare genast få klart för sig var författaren står. Schanzer är en vapendragare för sionismen och hans ärende med boken är att tränga bakom den ofta överförenklade mediala rapporteringen och exponera det politiska spelet bakom det som blev ett elva dagar långt krig mellan Hamas och Israel i maj i år.

Sedan Hamas kom till makten i Gaza 2006 har det rått ett permanent krigstillstånd mellan Israel och den lilla sandiga enklaven vid Medelhavet. Perioder av spänt lugn avlöses av minikrig som följer en bestämd dramaturgi. En politisk händelse inträffar, Hamas tar den till intäkt för att påminna omvärlden om att dess främsta mål är att förgöra den judiska staten, raketer avfyras mot israeliska mål varpå Israel vedergäller med dominerande kraft i form av attackflyg. På grund av sin militära överlägsenhet framstår Israel­ strax som angripare och får ta emot omvärldens fördömande. Efter en relativt kort tid inträder vapenvila som varar fram till dess att nästa tillfälle infinner sig för Hamas att börja skjuta raketer.

Schanzer citerar den israeliske militäranalytikern Amos Harel, som har publicerat statistik över krigsinsatserna. Under det förra kriget 2014, som varade i ungefär en och en halv månad, avfyrade Hamas 4 600 projektiler, färre än 100 om dagen. Under kriget i maj i år avfyrades 400 raketer om dagen. Hamas hävdade själva att de vid ett tillfälle hade skjutit iväg 137 raketer på fem minuter. Den israeliska militärledningen kommenterade att det var det mest intensiva raketanfall som landet hade upplevt under sin historia.

Enligt det narrativ som uttrycktes i medier världen över utlöstes kriget i maj av en rättstvist i Jerusalem. Sex arabiska familjer hotades av vräkning i stadsdelen Sheikh Jarrah. Demonstrationer till förmån för de vräkningshotade familjerna bröt ut i östra arabiska Jerusalem och spred sig snabbt. Israelisk polis sköt tårgas och gummikulor och snart koncentrerades oroligheterna till al-Aqsamoskén på Tempelberget som ofta har utgjort centrum för Israelfientliga manifestationer.

Men det stannade inte med Jerusalem. I städerna Akko, Ramle, Jaffa och Haifa drabbade araber och judar samman med omfattande materiell förstörelse och ett stort antal dödade och skadade som följd. Undantagstillstånd proklamerades, det hela beskrevs som en nationell katastrof.

Hamas utfärdade tidigt ett ultimatum med krav om att den israeliska ordningsmakten skulle lämna al-Aqsa. När detta inte hörsammades inledde islamisterna i Gaza sin raketbeskjutning, som en bestraffning för det israeliska intrånget på Tempelplatsen. Kriget var ett faktum.

”Anhöriga till dem som dödas anklagar sällan Hamas för att ha startat kriget eftersom sådana anklagelser kan få allvarliga konsekvenser i det repressiva samhälle som Gaza utgör.”

Den israeliska krigsmakten har stränga direktiv att undvika civila offer. Schanzer skriver om Matthias Schmale, chef för det hårt kritiserade FN-organet UNRWA som har till uppgift att sörja för palestinska flyktingars väl och ve och som vanligtvis instinktivt fördömer Israel. Schmale sade den här gången i en intervju att de israeliska bombningarna hade varit ”mycket precisa”, vilket citerades flitigt i internationella medier. Bombattackerna framstod som mycket sofistikerade, framhöll han.

Detta retade upp ledningen för Hamas i Gaza som prompt förklarade Schmale persona non grata.

Alla som hade sakkunskap visste att Schmale hade rätt, men som bekant är det skillnad på att ha rätt och att få rätt. Schmale hade avvikit från den etablerade dramaturgin, uttalat fel replik och för detta straffades han.

Enligt Jonathan Schanzer har Hamasledarna skapat en situation där de kan d­­­ra igång krig som visserligen vållar stora materiella skador men som på grund av israelernas relativa återhållsamhet får tämligen få döda som följd. Anhöriga till dem som dödas anklagar sällan Hamas för att ha startat kriget eftersom sådana anklagelser kan få allvarliga konsekvenser i det repressiva samhälle som Gaza utgör. Att offra sitt liv i kampen mot Israel­ betraktas därtill som en heder.

Dessutom är det så att notan för skadorna på fast egendom betalas av ständigt trogna bundsförvanter. Det handlar framför allt om Qatar men även om Iran. Det lilla oljerika Gulfemiratet Qatar är Hamas huvudsponsor och förmedlar varje månad väldiga belopp i form av dollarsedlar som fraktas till Gaza i resväskor. Efter kriget i maj krävde Israel och USA att dessa transfereringar skulle upphöra. Då ingrep FN och erbjöd sig att dela ut Qatars dollarsedlar till behövande i Gaza. Israel gick motvilligt med på detta men ville att pengarna skulle delas ut som kuponger istället för kontanter.

Qatar är också hemvist för den statliga tv-kanalen Al-Jazira, vars nyhetsförmedling världen över utgör en opinionspåverkan med avsevärd kraft. De engelskspråkiga sändningarna är ofta till förvillelse lika vilken kommersiell västerländsk tevekanal som helst, medan de arabiskspråkiga är av annan karaktär. Där framträder ofta individer med nära koppling till islamistiska grupper, som exempelvis programledaren Yusuf Qaradawi, som har beskrivits som Hamasledarnas andliga vägledare.

Schanzer skriver att detta omfattande system som handlar om Gaza under Hamas styre, de återkommande krigen mot Israel, kompensationen från muslimska allierade gällande materiell förstörelse, global mediepåverkan och Israels förhållningssätt är en komplicerad struktur som få utomstående begriper. De opinionsbildare som uttalar sig gör det i allmänhet utifrån färdiga matriser där rollfördelningen är klar från början. Ytterst få ser vad som rör sig bakom kulisserna på denna teater.

Kriget i maj utlöste de vanliga och förväntade reaktionerna i USA. Där blev Gazakriget ett ämne för inrikespolitik. Ett antal demokrater angrep president Biden från en vänsterposition och krävde att han skulle ta Israel i örat. Demokraten Rashida Tlaib med palestinsk bakgrund sa i en tv-intervju att Bidens retorik var otillräcklig. ”Man hör honom inte säga att palestinier förtjänar mänskliga rättigheter, att palestinier förtjänar att existera, att palestinier förtjänar att leva i frihet, att barnen behöver vara trygga och säkra.”

Demokraten Alexandria Ocasio-­Cortez­ kallade Israel för en apartheidstat och hennes kollega, demokraten Ilhan Omar liknade Israel vid en terrorgrupp på grund av bombningarna i Gaza. Den demokratiske senatorn Bernie Sanders sa att förstörelsen i Gaza var omåttlig och att USA borde tänka om gällande sitt stöd till Israel.

Enligt Schanzer betraktades allt detta med stigande tillfredsställelse av ayatollorna i Iran, som efter det att Donald Trump hade lämnat Vita huset nu hade lyckats förmå USA att överväga nya förhandlingar gällande det kontroversiella kärnteknikavtalet som Trump drog sig ur. Om USA går med på att avsluta sanktionerna mot Iran mot löften om att det iranska kärnenergiprogrammet inte syftar till att framställa kärnvapen så kommer det att innebära en ofantlig ekonomisk vinst för Iran. Det kommer i sin tur att innebära ett rejält tillskott i kassan för Irans allierade i regionen.

Ända sedan det förödande kriget mot Irak på 1980-talet har Iran avhållit sig från direkta militära konfrontationer med sina fiender. Istället för man krig genom ombud. Den viktigaste fienden är Israel och de främsta ombuden är Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon, men även Houthirebellerna i Jemen. Att Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan nu har normaliserat sina förbindelser med Israel ska ses mot bakgrund av det regionala hotet från Iran. Att Israel har fått möjliga arabiska allierade innebär ett systemskifte, skriver Schanzer. Konflikten mellan judar och araber är inte längre nummer ett i Mellanöstern.

Hamas gör allt för att motverka det systemskiftet. Schanzer skriver att facit efter kriget i maj i år består av fem viktiga punkter. För det första lyckades Hamasledarna skapa intrycket att de hade försvarat al-Aqsamoskén i Jerusalem, en av islams allra viktigaste helgedomar. På det viset fick man, för det andra, konflikten att te sig som en religiös kamp. För det tredje fick Hamas den palestinske presidenten och rivalen Mahmoud Abbas och dennes palestinska myndighet att framstå som ointressanta staffagefigurer utan betydelse för det palestinska folket. Det var Hamas som bestämde dagordningen i relationen till Israel. För det fjärde fick Hamas det att se ut som om de israeliska araber som hade skapat kaos på gatorna i Haifa och andra etniskt och religiöst blandade städer, kände större samhörighet med extremistgrupper än med det israeliska samhället som garanterade dem medborgerliga rättigheter.

Sist men inte minst lyckades Hamas med sina raketattacker sätta skräck i invånarna i Tel Aviv på ett sätt som aldrig hade hänt förut.

När man läser Gaza Conflict 2021 förstår man att receptet ”tvåstatslösning” i konflikten mellan Israel och palestinierna för länge sedan har passerat sitt bästföredatum. Kanske fanns det en sådan möjlighet för länge sedan, men motkrafterna har nu vuxit sig alltför starka.

Reportrar från världens nyhetsmedier kan snart återigen slå sig ned på pressläktaren vid Gazagränsen.