Det rörde sig visserligen bara om den allmänt sönderälskade Återstoden av dagen, och det var några decennier sedan, men i alla fall.

Efter ständiga sekreterarens besked har jag stiftat bekantskap med ytterligare några av Ishiguros böcker. Jag ska låta det vara osagt ifall de för mig, liksom för Akademien, ”har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”, men de har erbjudit angenäm och tankeväckande läsning. Ishiguro har en samtidigt stram och skimrande stil och han spelar upp frågor som är relevanta i såväl ett fundamentalt som ett mer vardagligt perspektiv. De framförs i dämpat tonläge, men de lämnar en inte i fred.

Bäst tycker jag om två romaner som kommit med nästan 30 års mellanrum. Dels Konstnär i den flytande världen från 1986, dels Begravd jätte från 2015. Den senare har satt myror i huvudet på somliga dödskallar, eftersom den rör sig i ett drömskt och mytiskt England någon gång efter romarnas reträtt och innehåller varelser som aldrig har listats i någon fackgranskad fälthandbok. Kung Artur gör inte entré personligen, men han kastar en överraskande skugga över historien. Har man en gång för alla bestämt sig för att avsky fantasy är detta förstås irriterande, men varför i all världen skulle man bestämma sig för något sådant?

Konstnär i den flytande världen utspelar sig i en mening mycket långt från Arturtidens drakar och kämpar, träsk och ekskogar, närmare bestämt i Japan några år efter andra världskriget, men i sitt intresse för hågkomstens och glömskans problem ligger böckerna varandra mycket nära.

Ishiguro berättar i sin Nobelföreläsning hur han en gång efter ett föredrag fick frågan vad han arbetade på för tillfället och då till sin egen förvåning svarade att det hade blivit dags att inte bara skriva om enskilda människors minnen och självrannsakan utan att vidga ämnet till ”hur en nation eller ett samhälle tacklar samma frågor. Minns och glömmer en nation på ungefär samma sätt som en individ?” Fast den gången, säger Ishiguro, visste jag fortfarande inte hur jag skulle bära mig åt. Han låter förstå att det var först med Begravd jätte som ambitionen förverkligades.

Kanske det, om man ser till vad som utsägs i klartext, men i realiteten närmar han sig frågan om ett samhälles förhållningssätt till det förflutna redan i Konstnär i den flytande världen. Boken är visserligen skriven i jagform och det är otydligheten och ambivalensen i huvudpersonens minnen som står i centrum. Men genom människorna som denne konstnär möter och samtalar med får läsaren också ta del av en bredare bild. Somliga kan varken glömma eller förlåta honom hans roll i den nationalistiska propagandan; andra väljer att glömma; andra bryr sig helt enkelt inte så mycket.

Långt innan Ishiguro formulerade sin fråga besvarade han den själv: Nationer minns och glömmer inte som individer. Men heller inte väsensskilt från individer. Ett visst sätt att nalkas det förflutna blir dominerande men det hindrar inte att andra sätt lever kvar.

I Nobelföreläsningen fortsätter han med ännu en fråga: ”Finns det situationer när glömska är enda sättet att stoppa en cykel av våld eller hindra ett samhälle från att upplösas i kaos eller krig?” Begravd jätte antyder dystert att svaret kan vara ja, men boken påminner också om hur fåfängt det är att tro att man i längden ska kunna slå vakt om sådan glömska. Till sist gör sig minnet och sanningen påminda.

Värdet av att glömma är ett oväntat och provocerande budskap i en tid när vi så ofta får höra om betydelsen av att minnas. Men läsarens rimliga slutsats blir varken att man ska radera det som har varit eller låta sig styras av det, utan att man måste värna kunskapen om det förflutna samtidigt som man inte låter sig förvandlas till dess passiva redskap. Hämndlystnad kan underblåsas av vetskap om hemska saker som hänt, men motmedlet är inte förnekelse och glömska utan upprättelse och försoning.

Detta är viktigt på ett personligt plan. Det är minst lika viktigt när det kommer till storsamhället och politiken, för historiemissbruk hör sannerligen inte bara till historien. Världen över pågår ständigt kampanjer som ibland syftar till glömska och okunskap, ibland till att elda under en besatthet vid gångna oförrätter. Kreml försöker att stärka budskapen om Rysslands obrutna storhet genom att sopa Stalintidens tyranni och skräckvälde under mattan. Peking exploaterar Kinas förödmjukelser och katastrofer under 1800- och 1900-talen för att hålla nationalismen och revanschismen kokande. Vem vet när utbrett missnöje kan behöva avledas mot yttre fiender!? Individer som vill idka folkbildning i det förra fallet, eller gjuta olja på vågorna i det senare, gör det på egen risk.

I demokratierna handlar det lyckligtvis om mindre dramatiska saker men ingen ska tro att vi är förskonade från ett historiemissbruk som syftar till att gynna den egna saken och missgynna motståndarna. Populistpartier har det som särskild specialitet och letar entusiastiskt efter allsköns svek i det förflutna.

Ibland far folk med osanning medvetet, men jag vågar tro att det är mycket vanligare att politiker och debattörer hyser en genuin övertygelse om att deras svajiga påståenden är sanna. För det mesta handlar det inte heller om sant och osant i bokstavlig bemärkelse utan om rimlighet i verklighetsbeskrivning och bedömningar.

Var Sverige ett inskränkt och brutalt Oliver Twist-samhälle ända tills Socialdemokraterna tände ljuset och gav oss välfärd? Eller var vi en borgerlig idyll med växande välstånd och ökande medborgerlig frihet tills kollektiviseringens tvångströja plötsligt åkte på? Svaret på sådana frågor går inte att hitta i uppslagsböcker, men däremot går det att ta reda på en hel del om hur människors tillvaro såg ut, vilka stora samhällsförändringar som skedde och vilka lagar och villkor som gällde. Ställningstaganden blir till sist resandes ensak, men de kan göras på mer eller mindre stadig grund.

Ett angeläget uppdrag, inte minst under valår som 2018, är att granska dem som plockar ihop ett förflutet av godbitar från skilda epoker och sedan torgför kombinationen som något att ”återupprätta”. Dels är hopkoken bländverk, dels är hela tanken på att återskapa det förflutna en återvändsgränd. Man kan lära om historien. Man kan lära av historien. Man kan låta sig inspireras av historien. Man till och med bör göra det. Men man kan inte låta historien gå i repris, allra helst om den aldrig har haft premiär.

Vad romantiska kulturskribenter och övertända partigängare än säger kan Socialdemokraterna inte leverera folkhemsgemenskap av 1940-talsmodell, 1970-talsradikalism och valfrihet av samtidsmodell på en och samma gång. Sverigedemokraterna kan inte erbjuda väljarna köpkraft på 2010-talsnivå utan det täta och ömsesidiga samspel med omvärlden som är en förutsättning för vårt välstånd. Moderaterna kan inte kombinera en ambitiös välfärdsstat med ett skattetryck på 1950-talsnivå. Var tid har sina karaktärsdrag och restriktioner.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Däremot skulle partierna kunna skapa förutsättningar för bättre politik genom att tala klarspråk om missgrepp och felbedömningar i den nära historien. Istället för att utbyta glåpord om rösträtt och planhushållning skulle man kunna ta upp en seriös diskussion om centrala problemområden som skolan, invandringen, polisen och försvaret. Vari bottnar egentligen svårigheterna? När slog vi in på fel väg? Vad var det vi trodde som fick oss att fatta besluten?

Det fina är att ingendera sidan kan svära sig fri från att ha varit med. På ömse sidor om den berömda blockgränsen har man haft makt och varit delaktig: i vissa frågor har ansvaret växlat över tid, i andra frågor har lägren entusiastiskt ställt till det i bästa samförstånd. Därmed kan man tycka att det också borde vara lättare att föra ett rakt och konstruktivt samtal. Ingen behöver ensam bära hundhuvudet.

Ett sådant samtal skulle inte bara öppna för framtida förbättringar. Det skulle också motverka okunskap och förvirring om vad som egentligen har hänt. Det skulle vara i ordets bästa mening historiskt.

Men att vi får uppleva det är tyvärr ungefär lika troligt som att vi möter drakar och jättar på nästa skogspromenad. Hoppet säger en sak, erfarenheten en annan och kärvare: Glöm det!